I Sverige behövs ingen kärlek.

Har skrivit om det förr, Sverige som världens mest extrema land. Hur vi under ett antal decennier utsatts för ett socialt experiment från styrande Regering och som i efterkrigstidens spår lagt en grund för ensamhet, saknad och kärlekslöshet. Visst finns det kärlek, men med världens mest ensamlevande befolkning så kanske det är kärleken till sig själv som dominerar. Att våga visa sig och öppna sig för någon annan, är betydligt mer komplicerat och kan ibland verka skrämmande. På köpet reduceras vi från personer till funktioner inför varandra. Allt i den goda socialdemokratiska anda som växte fram under 50-talet.

Besökte Vrigstads marknad för ca 30 år sedan och såg Sten Andersson hålla tal. Ett tal där han berättade om sin och Olof Palmes vision från tidigt 60-tal då de satt på ett cafe i Tyskland och såg återuppbyggnaden efter Andra Världskriget. Deras vision, som Sten också hävdade låg till grund för EU, var att riva alla gränser. Gränslösheten skulle göra världen mer fredlig.
Gränslöshet ur psykologiskt synvinkel, är ett väldigt extremt och utsatt stadium.. Men inom Socialdemokratin skulle den hela den värld som sårats och kom att råda fram till idag.

Vad man inte hade klart för sig var hur världen såg ut, utan tog sin extrema dogm och började realisera den här i Sverige. Man har sedan höjt sig själv till skyarna och lanserat landet som paradiset på jorden. Frågan är bara: Blev det resultatet som de ville?

En sak de inte hade klart för sig var skillnader länder emellan. Rejält grundläggande skillnader som kanske bäst beskrivs av en graf:

Vi kan se att i vår omgivning finns det grannländer utritade, men vi håller lång distans redan till dem. För att inte tala om de länder vi ska integrera flyktingar från. Hade man haft den bilden på näthinnan när det diskuterats integration de senaste fyra decennierna, kanske man förstått vilket arbete som krävdes, istället för att kalla sina meningsmotståndare för rasister. Vem hjälper man genom att tiga ihäll ett gryende problem?

Ser vi bara till den senaste flyktingvågen för drygt två år sedan, då SVT i sitt stöd för Regeringen, i det närmaste presenterade den som en flykt av akademiker från en rekryteringsmässa, istället för en desperat flykt från krig och terror. För vems skull ljög man om det?

I spåren av den uteblivna integrationen har vi fått utanförskapsområden där svensk lag inte gäller längre. Vi verkar heller inte förstå att väldigt många av de som kommer hit inte är uppväxta i den socialt extrema miljö som vi är, där var och en är sig själv närmast och frånkopplad sitt sociala ursprung via skattsedeln. De är mer intresserade av sin familjs väl och ve, vilket borde vara vår utgångspunkt också. De vet att de kan göra skillnad för personer som står dem nära, medan vi i Sverige fått lära oss att bara vi betalar skatt så behöver vi inte ta hand om varandra, varken i närmsta familjen eller i vårt närområde. För alla som tror att det går att göra skillnad via skatten, kan man fundera på hur dessa medel disponeras nu när vårt samhälle, som var paradiset på jorden, monteras ned av de som torgförde idén och disponerar medlen? 

Nu verkar man ha hamnat i en återvändsgränd där idéerna tagit slut och både tiden och pengarna runnit ifrån dem. Kvar blir bara ett desperat uttryck att lova saker som ska ske bara de får fortsätta driva sin tes om att göra Sverige ännu mer extremt, kärlekslöst och egoistiskt, bara de får mer pengar att bekosta det med.

Såg en film av den svensk/italienske dokumentärfilmaren Erik Gandini, "The Swedish Theory of Love". Blev något förvånad över att den sändes på SVT, men även glatt överraskad. Själv tycker jag att den ger en bra bild över Sverige, som världens mest extrema land. Sofia Olsson på Kulturnyheterna saknar ett jämställdhetsperspektiv. Visst, det saknas som alltid i denna typ av filmer alla långa definitioner som ska neutralisera budskapet, för de som inte ser världen ur samma perspektiv, ska slippa konfronteras med en beskrivning som inte smakar som den statssubventionerade kakan på fikabordet.

I jämställdhetens kölvatten har det också dykt upp nya sociala fallgropar som man idag inte försöker utjämna utan helst göra infångande. 

Vi har världens mest generösa föräldraförsäkring, så generös att många svenskar som jobbar utomlands kommer hem för att föda barn och vara lediga, trots att de inte varit med och betalat för detta. I Riksdagen debatteras "pappa-månader" fram och tillbaka. Det verkar vara ett desperat försök att göra även barnens första tid i livet mer jämställd i förhållande till sina föräldrar. Men är det verkligen det så att det är för barnens bästa? Kanske man mest glömmer bort just barnen i försök att göra sig populär hos föräldern.

Man känner till problemet med saknade föräldrafigurer i ensamhushåll och det ska tydligen slätas över med öronmärkta pappa-pengar. Pengar är grunden till allt detta socialt skapade expriment som skapat ensamhushåll. Eller experiment förresten, idag kan vi nog säga att det är lika fast förankrat samhället som ett rejält grundstött fartyg.

Med den svenska modellen har man tagit bort föräldraansvaret att sörja för sina barns uppväxt och lägga upp det på det sätt som passar familjen och barnet. Allt ska formstöpas. Syskon till nyfödda ska placeras på dagis istället för att känna den sociala närvaron av en familj. Läste ett inlägg på Fb om detta, då skrivaren hävdade att det i längden blir bättre för staten. Vad som skulle vara det bästa för dennes barn, diskuterades inte. Uppenbarligen finns det många olika bilder att ha på näthinnan då man nuppar efter att bestämt sig för att försöka få barn. Själv såg jag möjligheten till att få ha en familj, inte att avla en statsrobot. Vi är alla olika och tycker olika om både sex och familj, men så tycker jag. Men uppenbarligen ska vi ska fostras till självständiga individer ekonomiskt sätt, men hållas borta från de val som gör att vi kan utvecklas som personer och känna tillhörighet och kärlek inom en familj. Inte undra på om människor känner sig både vilsna och rotlösa när det är viktigare att känna solidaritet med de som staten bestämmer, än att få känna tillhörighet i en familj.

Kärlek verkar vara det minst tilltalande i denna världsordning som format oss under en lång tid. Det verkar nästan som om kärlek är något som inte ska behövas i Sverige. Kanske var det någon som upplevt kärlekslöshet, eller inte vågat älska som skapade detta. Men kärlek är något vi alla behöver få känna och inte skyddas från. Man kan inte heller ersätta den med ekonomi. Själv tycker jag Liam Neeson reflektion om detta är talande:

Var själv singel för några år sedan och nyttjade dejting sida på nätet. Där kunde man verkligen se det kärlekslösa samhället i en öppenhet. Jag var bara intresserad av kvinnor, vilket får min insyn i detta att vara enkelriktad, men där uttrycktes det krav på i stort sett allt från utseende , bilar, båtar boende och möblering i taxeringskalendern. Kärlek verkade det inte vara alltför många som sökte.

Själv tror jag att kärlek är det första och mest grundläggande vi behöver lära oss att känna. Vi måste lära oss att vi är personer som har ett värde som individ och inte bara är en autonom funktion för en Regering att beskatta och hantera efter eget önskemål. Vi måste lära oss att interagera med andra och inte bara vara självgående. Vi måste också våga möta andra och inte bara stänga ute det som vi inte vill se. Samhället består av mängder av individer som alla har olika behov och möjligheter, vi får inte missa det. Det är i mötet människor emellan som utveckling kan ske. I Sverige har vi hamnat i den extrema paradoxen att vi alla ska vara individualister, men inte få uttrycka våra egna behov eller ansvara för våra egna val.

Funderar ofta hur länge detta kan pågå och hur djup det kan sprida sig i landet, där ensamheten breder ut sig som ett mönster av välfärdens avtryck. Funderar också på hur det kan sluta. Kanske blir det till sist så att vi tvingas integreras i den övriga världen av de som sätter kärleken till sin familj före allt annat.

Jag tror vi behöver mer kärlek!... och Rock'n Roll....
Idag blir det Luther Vandross som avslutar!