Ja, vad händer när människan, den enskilda eller som grupp, kommer i vägen för politiken?
Det är en fråga som jag konstant ställt mig själv, sedan den dag jag själv hamnade i vägen för politiken. Det var den dag jag fick anställning inom SJ, 1982.
Hade arbetat lite extra där innan och arbetade efter gymnasiet, som musiklärare, musiker mm. Gjorde så mycket som möjligt för att min karriär skulle ta fart.
Tyvärr hade min mor inte samma agenda utan hon krävde att jag skulle skaffa mig "ett riktigt jobb". D.v.s. ett arbete med fast månadslön. För att få lugnt runt om mig sökte jag till SJ och fick jobb.
I skolan hade jag lärt mig vikten av människors lika värde, yttrandefrihet, och åsiktsfrihet. Allt som skulle borga för en tryggad demokrati, den trygghet vi hade i Sverige. Jag hade som sagt arbetat tidigare och började så smått arbeta redan som 13-åring. I gymnasiet arbetade jag nästan heltid vid sidan av studierna. Jag hade aldrig behövt vare sig vara med i något fack, eller få min åsiktsfrihet inskränkt. Men innebörden av att få en statsanställning fick mig att börja fundera på sakers vara, när det gällde Sverige och demokrati.
Redan i introduktionen kom en person in och kastade fram blanketter som vi var tvungna att skriva på. Det var medlemsskap i LO och Statsanställdas förbund, avdelning 1012. På frågan varför, så var svaret: "Ska du ha jobbet eller inte?"
Helt plötsligt stod det klart att det inte var arbetsgivaren som hade anställ mig som avgjorde om jag skulle få jobbet eller inte. Det var istället en otrevlig fackrepresentant från Fagersta som skulle avgöra det med min underskrift på medlemsansökan i facket.
Man var tvungen att vara med i facket för att få jobba åt Svenska staten. Ytterligare en sak jag per automatik då blev ansluten till, var Socialdemokraterna. Man praktiserade det som kallades "Tvångsanslutning". På frågan om varför jag var tvungen att tillhöra en politisk organisation, när det råder åsiktsfrihet i Sverige blev svaret: "Det har du inte förstånd nog att begripa!" Där upphörde mina demokratiska rättigheter till förmån för Socialdemokratin!
För mig som trodde på det vi lärt oss i skolan, var det verkligen ett bryskt uppvaknande och en rejäl faceslap som välkomnande av en nyanställd i Svenska staten. Där rådde inget av de fundamentala delar för demokrati som skulle utmärka Sverige mot resten av världen.
Borde kanske bara accepterat detta, då jag kom från ett S-märkt hem, men har i min person en strävan efter frihet och rätt till min egna person och åsikt. Nu fick jag på min ringa lön betala en gigantisk fackavgift samt medlemsavgift i ett parti jag från den dagen var ytterst tveksam till att stödja.
LO/S politiken kom att prövas vid några tillfällen till under min sejour på SJ. Den första gången var när mitt närmaste fackombud försökte värva mig som ombud. Han lockade med att man inte behövde jobba, fick fina middagar, representation och kunde går hur många kurser som helst. Eftersom jag var intresserad av att jobba, så tackade jag nej.
Efter att ha visat min kapacitet och intresse för själva jobbet, kom man åter tillbaka från facket och ville värva mig som Skyddsombud. Mitt intresse för människors väl och ve, tilltalade mig att tacka ja. Det fanns delar som var riktigt riskfyllda och utsatta, vilket jag öppnade för att arbeta med. Blev stoppad, då facket var rädd att mista jobb på grund av detta. Man ville inte ändra på egna arbetsordning där det fanns hur mycket tid som helst att fylla. Men att arbeta på ett säkrare sätt som skulle ta mer av arbetstiden i rejäl nytta, var inte att tänka på. Tiden skulle användas till att spela kort eller ibland helt enkelt gå hem. Att göra arbete med kvalité och på så sätt sälja mer tjänster, var inte tänkbart. Man försökte "skapa jobb" genom att ingenting göra, för då måste det anställas fler! Resultat av detta kan vi se idag!
Förlikade mig aldrig med attityden till arbete och omgivning, utan vidareutbildade mig inom SJ och fortsatte musicera. Fick en delad tjänst med både inre och yttre tjänst. Hamnade då mellan två olika fackavdelningar, vilka inga egentligen ville ha mig eftersom jag sågs som någon form av överlöpare. Vattentäta skott var det som gällde. Allt slutade med att jag blev kvar i ursprungliga avdelningen, men sågs som ett svart får. Vilket blev särskilt synbart när okunskapen om olika arbeten ventilerades som angrepp på sig själv. Att försöka förklara hur det låg till i verkligheten, skapade inget lugn, utan de som uppträdde kränkta blev om möjligt mer kränkta.
Sista stora prövningen kom då jag sökte jobb i Stockholm. Min dåvarande flickvän gick på skola där, mycket av musiklivet fanns där och jag ville flytta dit. Sökte internt på en ledig tjänst. Blev inkallad till mitt närmaste fackombud som öppet och ärligt berättade att de gett mig dåliga vitsord. Anledningen var att de ville ha mig kvar eftersom jag hade hög arbetskapacitet och kunnande. "För så gör man; de man vill ha kvar skriver man skit om och de man vill ha bort berömmer man!" Var orden jag fick till mig. Det var samma dag jag sade upp mig.
En liten bakgrund till min skepsis om S/LO och min bild av organisationer som är människofientliga i den mening att de vill begränsa individens möjlighet till egen utveckling.
Har ofta funderat på och försökt ta reda på vad denna folkrörelse egentligen står för och vilka människovärden den grundar sig på, allt efter mina egna upplevelser. Vad är det som egentligen händer när människor som jag och många andra, kommer i vägen för politiken? Med stora runda slagord säger de sig stå upp för mig, men visar med all önskvärd tydlighet att jag som person inte är något värt, mer än som finansiär till deras imperium.
Det har gjort att jag också fördjupat mig inom politik och försökt förstå olika ideologier och andra aspekter på politik och politisk styrning.
Tvångsanslutningen till S upphörde tack och lov 1991 och det frigjorde en möjlighet att börja se på landet som det beskrivits i min skollitteratur från 70-talet. Men när vi idag återigen har en Socialdemokratisk ledd regering, kan jag se att de gamla tvångsränderna inte gått ur, utan finns där i en omskriven form och gärna lite gömd bakom nya meningar. Statsministern själv gör ingen hemlighet att han längtar tillbaka i tiden och gärna vill placera Sverige i samma läge som var under tvångsanslutningstiden. Frågan jag ställer mig där är: Är det ens vettigt att ha en Statsminister som inte vill leda mot framtiden utan mot dåtid, en tid då demokrati var dikterad och villkorad av Socialdemokraterna?
Socialdemokrati har i alla år som jag kunnat följa, hållit uppe skenet att de står på människans sida. Den lilla människan ska släppas fram och alla ska med, även den svage. Det ska vara rättvisa, solidaritet, jämlikhet mm. Frågan är bara, har man lyckats skapa detta med snart ett sekel bakom ratten?
På den stora politiska arenan där de sätter sig själva som tolkare över ord, låter allt bra, Men i realiteten flagnar och bleknar den klara färgen och arvet från den inte så smickrande historien bryter lätt igenom.
Enligt mig så fungerar möjligen socialism, i ett tidigt stadium av att skapa en sammanhållning och trygghet i ett land som kommer ur kaos. Men med tiden måste man våga släppa människor på de vägar de själva har möjlighet att skapa, annars skapas nytt kaos. Staten mäktar inte med att producera den kreativitet och och idérikedom som enskilda personer innehar. Vi måste se och ta vara på våra olika möjligheter och förutsättningar. Det kommer innebära att våra liv kommer att se olika ut och därför måste även politiker våga ta den diskussionen om att använda avundsjuka och missunnsamhet till att ge sig själv energi att bygga något en egen framgång, istället för att sätta käppar i hjulet för de som redan har den drivkraften.
Politiken är för mig den styrning som behövs för att skapa möjlighet för ett land att utvecklas och bli självförsörjande av de tillgångar det har. Dit räknar jag framförallt de människor som finns. Vi har den gemensamma ekonomin för det som behövs gemensamt, men den enskilda ekonomin för att bygga vårt eget liv. Vi hjälper de som behöver ha hjälp och skyddar oss med både rättsväsende och militär, allt som behövs för att kalla oss en suverän stat. Allt för att kontinuerlig kliva in i framtiden med så bra förutsättningar som möjligt, istället för att försöka drömma sig tillbaka.
Jag tror på äganderätt i den form att jag har rätt till det jag skapat och ärligt förskaffat mig. Jag tror på rätten att leva ett liv där jag själv har möjlighet att påverka min sätt att leva och utvecklas, men också att ta konsekvenserna av detta. Jag tror på människans förmåga att se och utveckla sina talanger och skapa ett bredare utbud av tjänster att hjälpa varandra. Jag tror också på, att om möjligheten att skapa en bra situation för sig själv var möjlig inom ramen för arbete och utkomst, skulle fler välja ett ärligare sätt att leva och inte utsätta sig för kriminalitetens villkor.
I Sverige har det skapats en välfärd, som i sina bästa stunder kan fungera, men som i sina sämsta stunder är en gigantisk ekonomisk belastning för oss alla som ska finansiera den.
"Vi måste slå vakt om välfärden!" Det är ett uttryck jag ofta hör i politiska sammanhang. Varför det frågar jag mig?
När jag själv och många med mig förfäras av de gigantiska förlusterna och bristerna i välfärden och när den röda delen av politiken förfäras av de marginella vinsterna i välfärden. Är det då något att slå vakt om? Är det inte dags att reformera och göra om och kanske göra rätt?
Som ett exempel kan nämnas när Annika Strandhäll säger att vi inte har råd med sjukskrivningar av utmattning. Det ska till tidigare åtgärder. Bra så! Men när jag själv arbetade med just den problematiken som då kallades Utbrändhet och var ute efter snabba åtgärder och endast detidssjukskrivningar i slutet av 1990.talet, så var S starkt emot detta.
Vad händer när människa kommer i vägen för politiken?
Då var det synd om människorna och de skulle hållas borta från jobb. För det var jobb som gjorde människan sjuk, inte bristen på jobb och valmöjligheter mellan olika jobb, samt de inlåsningseffekter som LAS utgjorde. Ett otroligt märkligt synsätt från det position jag hade.
Därmed har också arbetsgivare och jobbskapare i praktiken fått ett dåligt rykte, något som kanske mer skulle belasta de som begränsar jobbskapandet, politiken. Hur mycket som politiken själv har som grund för olika typer av sjukdomar och begränsande tillstånd, vill man sällan diskutera. Eftersom man som politiker är snäll och alltid ser till människan. Här har man heller ingen syn på konsekvens av sitt arbete och hur begränsande många beslut är, för hälsa, nyskapande och jobbskapande.
Jämlikhetsdebatten och feminismen har dragit iväg till absurda former.
Vad händer där när människan kommer i vägen för politiken?
Du som kvinna ska inte på ett enkelt sätt kunna välja din egna väg utan att riskera fördömanden av aktivister. Du som man bara kan stötta kvinnor genom att kollektivt ta självmord. Ok, lite ställt på sin spets, men ändå inte långt från debattens ytterligheter. Hur påverkar det människor att göra personliga val och därmed också ta konsekvensen av detta? Som med föräldraledighet.
Vi har en otroligt gynnsam föräldraförsäkring här i landet, men debatten hur den ska fördelas och det ska ske med tvång i människors liv. Att lämna detta öppet med en intention för barnets och familjens bästa och att familjen kan se till detta själva, är inte något som faller i god jord hos många politiker. De har satt sin agenda att detaljstyra individer, istället för att informera att man själv bär ansvaret för konsekvensen av fördelningen och den. Grunden till detta verka vara att vi i Sverige inte ska behöva varken prioritera eller ta konsekvens, det som allmänt kallas att leva. Hur påverkar detta hälsan och är det verkligen barnens bästa man ser till?
Vi har ett enormt skattetryck på oss. Som med alla belastande tryck är det inte alla som håller för trycket. Hur begränsar det möjligheten att påverka sitt eget liv!
Vad händer när människan kommer i vägen för politiken?
Om landet knäar under trycket och fler ger upp hoppet att kunna påverka sitt liv på ett lagligt sätt, har vi vunnit något då?
Det finns hos många människor en drivkraft och stolthet i att klara sig själv och på så sätt försörja sin familj. När den kraften dräneras av skattetryck, slår vi inte bara undan benen på den som jobbar utan också dennes familj och framförallt barn, som ska uppfostras till självständiga individer. Vad händer med dessa när marginalen mellan att arbeta eller försörjas av bidrag är så små att driften till egenförsörjning upphör, skapar vi då en hälsosam balans mellan försörjare och försörjda?
Själv ser jag de överdrivet uppbyggda systemen som en metod från staten att befria människan från sina drömmar och mål. Något som i sig skapar ett degenererande i samhälle och individ.
Alliansen gjorde i alla fall ett försök med lägre arbetsgivaravgift för unga, ROT och RUT, att rensa bland svartjobb och dåliga arbetsförhållanden i branscher med klassiskt dåliga arbetsförhållanden. Vad händer då människan kommer i vägen för politiken?
När S som säger sig står för människan och särskilt de svaga, rensar bort det utan ersättning, frågar jag mig hur det tänker?
Men allt verkar lösa sig med högre skatter, och väldigt hög skatt på arbete. Tror verkligen inte att det är rätt väg att gå. För hur det än är så används skatt som straffpålaga i mångt och mycket, vilket gör det lätt att se det som en straffavgift på arbete.
När välfärden sviker och bl.a pensionerna hamnar på en för människan otroligt låg nivå, kan man fråga sig om skattetrycket var värt detta?
Vad händer när människan kommer i vägen för politiken?
Att betala så hög skatt att man inte hade råd till sparande att få ta del av som pensionär, gynnar inte den svage. Skatten skulle garantera en bra ålderdom, men dina pengar har redan inmutats av de som säger sig behöva dem bättre. Politikerna. De enda som kan skaffa större intäkter med ett beslut, utan att behöva ta belastningen av beslutet.
Sverige hade ett riktigt gynnsamt läge efter Andra Världskriget. Vi hade mängder av attraktiva råvaror och i stort sett orörd industri. Vi påverkades givetvis av världsmarknaden men det ville inte politikerna se, utan körde ut de företagare som ansågs obekväma och skapade en dopad industri som på många håll dog. Varvsdöden och TeKå-industrin t.ex. Vi började importera billiga produkter och skapade en köpglädje och lånekaruell utan dess like.
Vad händer när människan kommer i vägen för politiken?
Att ha ett lån är det enda sättet att få behålla något av sin lön, var en sägning som mer eller mindre gjordes till en sanning. Så medan man i grannländer sparade till sitt behov, så lånade vi hellre. Vi blev prismedvetna och köpte hellre billigt importerat än närproducerat med svenska pålagor. Jobb försvann utomlands och skatter skulle finansiera de arbetslösa. Den lånebubbla vi ser idag grundlades och marknadsfördes.
Vi ska vara världens samvete nu som förr. I Sverige är vi så snälla och vill alla väl samtidigt som vi säger oss vara neutrala. Just neutraliteten skulle borga för vår snällhet mot alla. Alla skulle få komma hit och gränslösheten visste inga gränser. Vi har haft arbetskraftsinvandring i alla tider och olika grupper har färgat landet på olika sätt. Med flyktingar blev det svårare och idag ser vi vådan av avsaknad av mottagning.
Vad händer när människan kommer i vägen för politiken?
Att vara neutral har visat sig vara ett bra sätt att gömma sig undan förståelse för skeenden i världen, som hindrar svåra beslut och ställningstagande för en bra mottagning. Mängder med pengar har betalats ut till organisationer som föraktar vårt sätt att leva. Är det verkligen klokt att vi skattemässigt ska finansiera allt från religiösa fanatiker till välbärgade herrklubbar?
Vore det inte bättre att satsa på barn och ungdoms, samt utsatta grupper som verkligen behöver stöd?
Idag kan vi varken gömma individerna eller förneka problematiken med politiken som förts i decennier. Vi ser delar av landet i förfall, som rena krigszoner. Är det verkligen ett sätt att hjälpa människor i nöd, att placera dem i en ny misär?
Jag vill passa på tillfället att säga till Regeringen: Nej jag är inte rasist, som kritiserar ert undermåliga sätt att hantera detta under så många år. Det är inte individerna som kommit, utan er jag kritiserar. På samma sätt diskriminerar jag ingen arbetare, då jag kritiserar er arbetspolitik. Jag är för att få så många som möjligt i arbete, men er politik som bevisligen drivit jobb ur landet har jag inte mycket för. Det har varit alldeles för lätt att smita undan ansvar genom att komma med beskyllningar mot de som ser baksidan av er politik. Man skulle lätt kunna vända på dessa begrepp, men jag avstår idag.
Kan bara konstatera att den motpol på högerkanten som skapats i svallvågorna efter er framfart och vars manege ni krattat och fortfarande krattar, med stor säkerhet kommer att drabba människor som kommer i vägen för politiken. Jag tror Sverige skulle må bra av att lägga ner Socialdemokratin och starta något nytt som vågar se framåt. På samma sätt som en S-riksdagsman vill att Vänstern läggs ned. Då finns det kanske inget behov av ultrahögern som verkligen vill damma av gamla S idéer om rasbiologi mm.
En sak som det sällan pratas om på ett adekvat sätt är vad händer med de skattepengar vi betalat in. På vilket sätt och av vem ska de fördelas. Jo, ibland pratas det om dem. Som när man vill påvisa hur dumma människor är.
Vad händer när människan kommer i vägen för politiken?
Ingen har väl undgått att höra om flyktingkrisen, den som Löfven inte ville ha en plan för när Billström tog upp det, men som Löfven hävdade att vi var i en helt annan situation när det blev skarpt läge av Billströms fundering! Ja, när Löfven blev tvungen att reagera, var han i den situation som Billström ville ha en aktionsplan om...
När krisen väl var ett faktum var man tvungen att vända sig till ett antal privata entreprenörer för att lösa situationen. Dessa tjänade givetvis pengar på sin insats vilket ledde till ramaskri och offentlig kölhalning av flera av dessa personer. Men det "fel" de gjort är att ha svarat på upphandling och fått jobbet. Det jobb som specificerats av de som sköter de pengar du betalat in. Hittills har jag inte sett någon som gjort fel och blivit dömda, men skulden för kostnaderna läggs på dem. En av entreprenörerna, Bert Karlsson, kom även med ett förslag hur pengar kunde sparas. Men han avfärdades. Är det verkligen entreprenörernas fel att upphandlingarna görs galet och mängder med pengar betalas ut i onödan?
Så länge inget politiskt ansvar krävs av de som ligger bakom satsningarna, kommer vi att dräneras i olika projekt och belastas med ännu högre improduktiva skatter. Jag tror vi behöver en ledning som kan jobba mot framtiden genom agerande istället för reagerande. Det bästa vore förstås om det gick att nolla allt och börja om från början, men det är väl tyvärr inte möjligt. Men att omvärdera uttrycken rättvisa, solidaritet och jämlikhet till att ha fler infallsvinklar än de redan gängse med röd tolkningsrätt, skulle vara en bra start.
Att börja inse människors värde i olikheter, tror jag också skulle gagna framtiden, en framtid där fler får möjlighet att utvecklas efter de principer jag lärde mig i skolan och inte det som S/LO lärde mig på jobbet, där avundsjuka, maktutövning samt inskränkning av individens rätt, var grundpelarna.
Politiken ska vara till hjälp för oss i landet att skapa försörjning och "Välfärd", (har inget annat ord). Men som det är nu blir vi människor syndabockar eller mjölkkor för den förda politiken. Det tror jag inte är särskilt bra. Människan ska inte komma i vägen för politiken, utan politiken ska bana väg för människan! För att garantera detta är det kanske dags för en politikerutbildning!
