Konkurrens... Jovisst...

Jag tillhör den gruppen företagare som satsat på privat vård i Sverige. Ursprunget till detta är den fria etablering för sjukgymnaster som rådde en kort period 1994. Min dåvarande fru som var och fortfarande är sjukgymnast fick sin etablering och därmed kunde ett litet vårdbolag starta.

Anledningen till att det delades ut vårdetableringar, var att Landstingen skulle konkurrensutsättas och därmed också bli tvungna att effektivisera sin egen organisation. För konkurrens är bra när det gäller att hitta nya inovativa vägar för effektivisering och utveckling av produkter och tjänster.

När det gäller just sjukgymnastik så kan man säga att det är främst de som gillar att ha patienter som systemet är till för. Det är ett rakt accord och ersättningen per behandling är fastställd genom den nationella taxan.

Här kan man stanna och säga att det är ett "lagom svenskt" system som släpper in lite "lagom" mycket konkurrens för att avlasta Landstingets egna praktiker där patientgenomströmningen oftast är betydligt lägre. Men problemet är konkurrensen och utvecklingen.

Under de år vi drivit vårt företag har landstinget handlat upp nya samverkansavtal, där vi haft förmånen att kunna öka vår personalstyrka via nya avtal samt då även ökat vår tjänstevolym. Visst kan det låta som en dröm, men det finns en rejäl bugg i detta system: Det är Landstinget som handlar upp de som ska konkurrera med Landstinget. I vilken annan verksamhet är den lösningen acceptabel?

Landstinget detaljstyr upphandlingen, gör själv urvalet vilka personer som får arbeta inom systemet och styr därmed upphandlingen till att bli ett komplement istället för konkurrent till sin egna verksamhet, som gäller som facit över effektivitet och kvalitet. Att vi vill satsa på spetskompetens inom olika rehabiliteringsområden, är något som Landstinget lätt sätter stopp för med sina urvalskriterier, samt bundenhet till den nationella taxan.
För vissa patientgrupper som tar väldigt mycket tid, får vi inget tillägg för. Så även om vi utbildar personal med spetskompetens och vill investera i nödvändig utrustning, så gör Landstingets upphandling det ekonomiskt omöjligt för oss att ta emot dessa patienter.

Den senaste upphandlingen som även fick gå om en omgång eftersom Landstinget inte täppt till ett hål som tillät välutbildad konkurrens från utlandet, är upplagd på ett sätt som gör att det bästa för den som får avtalet, är att arbeta ensam i den billigaste lokalen utan relevant utrustning.
Vi har satsat på stordrift för att kunna investera i en praktik med högkvalitativ utrustning och samlad bred kompetens, för att på så sätt vara konkurrenskraftiga.
Och visst, det är ett val vi själva gjort. Utvecklingsplanen la vi då det fortfarande var fokus på stordrift som rådde. Vi känner ansvar för den personal vi har, så därför valde vi att även fortsättningsvis ta på oss ansvaret att söka avtal för samtliga.
Den märkliga situation som då uppstår, är att vår personal internkonkurrerar med varandra om avtalen. För vi får inte bestämma vilka som får arbeta utan det är Landstinget som bestämmer det.

Skulle vara intressant att höra om t.ex. byggföretagen blir utsatta för samma typ av upphandling då det gör projekt åt offentlig verksamhet, att upphandlaren talar om exakt vilka personer som får arbeta i projektet.

Nu pratas det om att de myndigheter som styr över vården skall minimeras. Jag tror det är bra om man samtidigt effektiviserar organisationerna. Men jag har en önskan från riksdag och regering att de flyttar upphandlingen av vård från Landstingen till en egen upphandlingsenhet där vi får konkurrera fritt mot just Landstinget. I det system som råder nu har vi inte en möjlighet att visa vår fulla kapacitet och kunnande. Vi vill ha möjlighet att kunna fortsätta växa, samt investera och leverera högkvalitativ och konkurrenskraftig vård till de skattebetalare som finansierar den offentliga vården.

Konkurrens i dagens system blir bara ett ord utan sin rätta betydelse och priset för detta får betalas via skattsedeln.

Att hoppa på tåget...

Oooohhh... Vilket drag!

Har precis kommit hem från Svenskt Näringslivs Framtidsdagar och fått massor med inputs och energi att lägga på mitt företagande.

Det finns massor med funderingar runt allas enskilda företagande och företagande som som affärsidé. Vi har i dagarna två haft workshop med uppgifter om allt från framtidens företagande till idéer att lösa problemet med dagens höga ungdomsarbetslöshet. Det mest spännande med årets möte var integrationen med SM i Ung Företagsamhet.

Det som slog mig mest var all den energi, framåtanda och målmedvetenhet som alla UF ungdomar visade upp. När jag betraktar den attityden från en företagarposition så känns problemet med ungdomsarbetslöshet, som litet. För har man en stark vilja att genomföra något som betyder mycket för en själv, så brukar man hitta en väg att genomföra det. Här fanns det verkligen idéer, vilja och målsättning.

Men trots allt så har vi en stor ungdomsarbetslöshet och emellanåt så kan jag känna mig lite ensam i tankarna runt varför vi hamnat här där vi är idag. Men styrkan med att träffa företagarkollegor är verkligen att se att alla är väl införstådda med problemet och har tänkt på både orsaker och lösningar för framtiden. Det finns verkligen en beslutsamhet att försöka komma tillrätta med problemet och göra Sverige till en ännu starkare och konkurrenskraftigare aktör i världshandeln. Men vi behöver hjälpas åt. Vi behöver också politisk styrning som i grunden stimulerar detta.

Entreprenörsskap är något som jag tror alla behöver utbildas i redan i skolan. Oavsett om man kommer att bli egen företagare eller anställd, så måste man ha en attityd där man gör sig själv tillgänglig och medveten om sin delaktighet i den gemensamma försörjningen, samt ansvaret för sig själv. Det fanns många gemensamma beröringspunkter i de historier jag fick höra, men den minsta gemensamma nämnaren handlade oftast om den enskildes attityd. Attityden till sig själv och attityd till arbete.

Jag vet inte hur det kunnat gå så tokigt att stora delar av en generation vuxit upp med attityden att man kan välja om man vill arbeta, för försörjningen löser sig ändå.
Mina frågor i detta är: Har vi då inte skaffat oss ett för omfattande välfärdssystem som istället för att vara solidariskt i fråga om att ge alla en gemensam möjlighet till utbildning, vård och omsorg, istället gjort stora delar passiv och konsumerande av det gemensamma systemet?
Har vi verkligen råd med det i en snabbt stegrande konkurrens från omvärlden?

En av de största motivationsfaktorerna vi har idag, är ekonomi. Den personliga ekonomin styr mitt liv och vad jag kan få ut av det. Är det då verkligen klokt att samtidigt som det finns ett stort glapp mellan rekryteringsbehovet för företagen och den stora ungdomsarbetslösheten, ha system som kan uppfattas som stimulerande av passivitet? Jag tror inte det.

Jag tillhör den grupp som tror på ingångsarbeten och ingångslöner, för att skaffa ungdomar en position att själva ta kontroll över sin karriär. Det måste vara bättre att komma in på arbetsmarknaden och att under en period få möjlighet att lära sig vad ett jobb är, vilket ansvar man har för att sköta det samtidigt som man har möjlighet att på detta sätt visa på sin vilja att delta i arbetslivet. Här kan mansnabbt påverka sin löneutveckling och samtidigt kunna få en bra första referens i sitt CV.

Allt som är gratis är ingenting värt..
Jobb är ingenting man får, utan man måste förtjäna en anställning. Det är priset jag måste betala som anställd eller som företagare.
Lön är heller ingenting man får, utan det är vad man förtjänat av att göra sig tillgänglig och utfört ett arbete.
Det är något som måste implementeras tidigt i skolan. För det är verkligheten för oss som driver företag. Vi måste ständigt utveckla våra produkter och tjänster samtidigt som vi måste sälja och göra dessa tillgängliga för de som vill köpa, för att kunna få betalt för det vi utför. Det är en cykel som påverkar hela företagandet och möjlighet till anställning.

Det finns en massa ordspråk och kloka sägningar om detta, allt från: "som man så får man skörda", till "framtiden börjar idag, det är dagens beslut som ligger till grund för vad du gör imorgon".

Har vi nu sått ett överdrivet och kontraproducerande välfärdssystem, så är det förmodligen skörden av detta vi ser idag. Det innebär att vi måste ta ett nytt beslut idag för att han något kvar att kunna göra imorgon, och ändra den inslagna vägen som i längden är förödande för välfärdssystemet i stort. Varför då inte kliva på tåget och prova ett system som är helt utan kostnad? Att få en lägre ingångslön med möjlighet att snabbt påverka min egen löneutveckling.
Jag tror det kan vara en bra början till attitydförändring.

Over and out!