Ok, lite högtravande och ödesmättat..
Men med posten idag låg ett brev som gjorde mig riktigt glad. Det är sällan fönsterkuvert från Landstinget gör det, men idag så! Det kom ett meddelande att den sista biopsin de tog på mig, saknade spår av cancerceller. Visst jag ska kanske inte ropa hej riktigt ännu, men den cancerdiagnos jag burit på, är för dagen avskriven. Det märkliga är att jag verkar blivit kvitt dessa elaka celler bara genom att följa de livsstilsråd jag fått och till det med tankens hjälp försökt bli kvitt dem. Ingen behandling har hunnit sättas in utan jag har gått på kontroller för att se utvecklingen och när behandling skulle påbörjas. Jag kommer att kollas med jämna mellanrum några år framåt för att se att de inte kommer tillbaka.
Men idag ville jag bara skrika rakt ut och hoppa högt, grät och skrattade om vartannat. Jag ville krama hela världen och verkligen uttrycka hur djupt jag älskar livet. Efter att den största euforin lagt sig kom tankarna och eftertanken. Jag är inte särskilt religiöst lagd. Jag respekterar människor som har en tro, men har svårare för religiösa ledare som säger sig kunna bevisa Guds existens och därmed också kunna leda sökande människor åt rätt håll. Något som kom verkligen i sin dager i programmet "Fråga Anders och Måns" , ett varm och humoristiskt sätt att hantera frågan.
Jag har fått höra att det är till Gud man ska vända sig för att få hjälp, när man har det jobbigt eller behöver allmänt stöd. Gjorde det vid några tillfällen under min Konfirmation, en period i livet då jag var utsatt för rätt omfattande mobbning. Upplevde aldrig att jag fick något "bönesvar" och gav upp den tanken helt. Jag återgick till min mer analytiska strategi för att kunna hålla mig undan och hinna parera innan det brakade löst.
Det märkliga är att det finns människor som tror och ber i mängder och blir friska, medan andra förblir sjuka och ibland även dör av sin åkomma.Vad bevisar det om Guds existens? Att det bara är vissa som ska hjälpas och var ställer det mig, som inte ens bett om hjälp utan försökt hjälpa mig själv?
Idag när snart allt beskrivs i svart och vitt, och hatet mellan grupper och olika trosinriktningar verkligen pyr, så tycker i alla fall jag att det är på sin plats att i alla fall ifrågasätta religionens makt över människorna. Kanske främst de religiösa ledarnas makt, de som förmedlar och förkunnar Guds ord. Allt pendlar mellan det mest naiva till de grövsta överträdelser av mänskliga rättigheter. Där religionsfrihet inte beskriver din rätt att tro utan tolkas som en rätt att utöva makt på andras bekostnad.
Själv är jag inte helt övertygad om Guds existens och med det jag sett av världen, så tror i alla fall inte jag att han utövar sin makt på varje enskild människa. Han gav oss möjligen förutsättningar att förstå och tillvarata möjligheterna av livet, men detaljstyr inte någon enskild människas tillvaro. Den har vi begåvats med egen kraft att påverka, samt begåvats med empati att hjälpa våra medmänniskor.
Så frågan jag ställer mig idag är: Har jag bara bevisat min egna existens eller har jag bevisat Guds existens genom att lyssna till de råd jag fått av de som utbildat sig inom området och därtill försökt att "tänka mig frisk"?
Jag fortsätter att vara glad över livet och den kärlek och närhet jag fått, som hjälpt mig dit jag är idag! För jag tror verkligen på att möjligheten att förändra världen och förutsättningarna för detta, kommer ur att vilja varandra väl och visa kärlek.
