Skräm inte bort företagsamma människor och idéer

För många år sedan när jag startade mitt första bolag, så fick jag frågan: "Hur kan du vilja ha ett spädbarn som aldrig blir stort?"
Med spädbarnet avsågs givetvis företaget, eftersom det aldrig kommer sköta sig själv utan jag måste lägga ner en stor del av mitt liv för att ta hand om det för att driva det framåt. Inte helt olikt att ha ett litet barn som aldrig växer upp. Alla som har eller har haft barn tror jag förstår både den djupa glädjen i det jag får tillbaka från mitt barn samt den frustration jag emellanåt kan känna, när jag inte riktigt räcker till som förälder.
Givetvis kan man lyckas väldigt bra och ha råd att skaffa en organisation som tar hand om själva driften av företaget, medan jag själv får inrikta mig på själva verksamheten i det och förhoppningsvis ha så mycket marknad att jag kan anställa några kollegor. Jag tror det är många företagares dröm att få till sitt företag på det viset. Men ansvaret för företaget kan jag inte släppa utan bara underlätta.
Tänk att få en så bra idé att jag kan livnära mig själv plus ett antal andra på denna. Att bidra till den gemensamma försörjningen av Sverige via skatter och arbetstillfällen hoppas i alla fall jag på borde falla styrande politiker och svenska medborgare i smaken.

Det märkliga är bara att det pratas väldigt lite om just sådana människor som jag, i alla fall i positiva ordalag, som vågar ta steget och öppna eget. Våga ha en idé och driva den framåt och kunna tjäna pengar på den så att både jag och idén utvecklas och förhoppningsvis även ge fler möjlighet att utvecklas och få utkomst inom ramen för min rörelse.

Sverige verkar vara cementerat runt tanken på storföretag och offentligt drivna verksamheter och att då intressera sig för de som är små, kanske bara är slöseri med tid. Men är det verkligen så? Många bäckar små mm mm. Sårbarheten för Sverige när det gäller arbetsförsörjningen blir mindre om man har fler småföretag i många olika branscher, så att en lokal nedgång hos ett bolag behöver inte betyda lika mycket som när en hel storindustri blir tvungen att flytta utomlands för att var lönsamt, när omkostnaderna drivits upp i Sverige så det inte är försvarbart av konkurransskäl att driva det här. Industridöden kan vi inte livnära oss på.
Själv tror jag också att det finns ett större ansvarstagande för lokalområdet hos mindre företag än hos de riktigt stora, samtidigt som jag inte tror att det plötsligt dyker upp en storindustri och vill anställa 50000 personer på ett bräde. Så att intressera sig för småföretagande är nog en bra tanke.

Det verkar tyvärr så att just sådana aspekter inte är av någon större vikt i många politiska läger. Det tycks som om 70-talets bastuklubbar med politiker, fackföreningar och storföretagare är något man tror existerar fortfarande. En tid då kvinnligt företagande knappt fanns som begrepp och småföretagande var detsamma som svartarbete. Besluten togs i små rum med få inblandade och styrde direkt över en hel nation. Idag är inte det längre möjligt, utan vi måste få en öppnare debatt och komma bort från det gamla pampstyret som framför allt gagnade just pamparna.

Jag tycker att de politiker och för den delen alla andra som har en sned syn på vad företagande är, borde intresserade sig för villkoren för de människor som vill ta ansvar både för sin egna försörjning och den gemensamma har för villkor att arbeta under. Då kanske vi skulle få en nyktrare företagsdebatt och ett bättre företagklimat för de som skall utföra det som politikerna lovar, skapa fler jobb. För hur det än är så skapas jobben inte av politiker utan av företagare. Politiker kan ibland ordna sysselsättningar, men dessa är aldrig lika gedigna som arbeten. Däremot kan de ge bättre förutsättningar för företagande och det som behöver ses över nu är villkoren för småföretag. Vi kan inte jämföras med storföretag och drivas under samma regler, det omöjliggör en positiv utveckling i bra takt. Vi bidrar med försörjningen till vårt välfärdssystem som i många delar är så högt uppskruvade att vi riskerar våra företag och privatliv, eftersom vi inte kommer i närheten av att få ta del av välfärden när vi behöver den. Däremot belastas vi med stora kostnader för att säkra anställdas trygghet, utan att få ha någon trygghet själva.

Jag förstår inte varför vi i Sverige är så rädda för människor med idéer. Idéer som kan slå rot och växa. Jag förstår inte heller varför det ska vara fult att tjäna pengar på sin egna idé, särskilt inte med tanke på den enorma energi och tid man är tvungen att investera kontinuerligt för att hålla idén och företaget rullande och det faktum att man skatteförsörjer Sverige. Det är fult att göra vinst i bolag, mer fult i småföretag än i stora. Troligen för att i storbolagen har fackföreningar och enstaka pampar investerat sina och sina medlemmars pengar och är väl då måna om att få utdelning på dessa. Men varför ska inte en småföretagare ta del av vinst i sitt egna bolag om man lyckats driva det så bra att det går med vinst det är nästan det enda som ger oss en trygghet eftersom vi av systemet i många delar ställts utanför den gemensamma trygghetsnormen. Att driva ett bolag med förlust eller nollresultat ger heller ingen marginal till investering och utveckling eller möjlighet att betala skatt.

Jag tror det var Robert Aschberg som en gång myntade uttrycket att vi svenskar är de mest lättkränkta människorna på jorden. Jag är benägen att hålla med, tråkigt nog. Var är toleransen mot varandra och förståelsen för att vi är olika och behövs allihopa på olika ställen. Att då ha en negativ syn på de som kan och vill klara sin försörjning på egen hand och även har möjlighet om man låter företaget växa, också ge arbetstillfällen till andra är inte hållbart.
Men det kanske är en bild som skildrar Sverige av idag med extremism mot män och kvinnor, av olika etniciteter och som kön i sig samt som det visat sig ickeföretagare mot företagare. Det verkar vara viktigare att utse en fiende än att tillsammans försöka ta tillvara våra olikheters nytta. Jag är rätt övertygad om att ingen har möjlighet att tala om på förhand vem som kommer bli den mest lyckade företagaren eller personen, utifrån endast ett genus eller etniskt perspektiv. Däremot tror jag det finns alldeles för många lättkränkta som med sitt hat och sina politiska begränsningar släcker drömmar och idéer som kan gagna utvecklingen hos både den enskilde och Sverige som land.

Vi måste lära oss välkomna människor och idéer och släppa jantelagar, avundsjuka, fördomar och extremism. Vem vet var utvecklingen tar vägen och vem som kommer att leda den? Det enda vi kan vara rätt säkra på är att om vi skrämmer bort företagsamheten med hat, stöveltramp och politiska begränsningar så kommer Sverige hamna på efterkälken. Då kan vi nog se i stjärnorna efter världens bästa välfärd, för då försvinner försörjningen till den. Att då börja diskutera vems felet är och inse att det är vårt eget, kommer inte hjälpa mycket.

Lite tankar om skatter och demokrati

Demokrati är kanske ett lite slitet ord och rätt naggat i kanterna nu för tiden och vad det egentligen står för verkar det vara alldeles för få som bryr sig om. Att vi har allmän rösträtt verkar vara det som bäst symboliserar demokratin just här i Sverige. Förlängningen av denna frihet tycks tyvärr vara annat än klarlagt.

Ingen har väl missat att det är valkampanj och samtliga politiska partier är ute på sina valturnéer och deltar i debatter för att föra fram just sina åsikter om hur landet ska skötas. TV och övrig press gör sitt för att redovisa och gräva i det material som de politiska aktörerna sprider runt sig. Frågan är bara vilken agenda journalisterna har som gör sina reportage? Att de ska tillhöra den granskande makten innebär ett stort ansvar för vad de skriver och rapportera och alltför ofta lyser deras egna politiska ställningstaganden igenom och ger dem en större makt att styra utvecklingen än de som är demokratiskt valda att leda landet. Rapporteringen snedvrider alltför ofta hela debatten och skapar inte den rättvisa som borde råda inför en så viktig händelse som ett demokratiskt val, som ska ge förutsättningen för Sverige att fortfarande vara ett land med demokrati och utveckling.

Såg på gårdagens partiledarutfrågning av Jonas Sjöstedt, som bl.a pratade om medvetna politiska missförstånd, som drabbat honom och hans parti. Lite förundrat såg jag att utfrågarna lät detta passera utan någon som helst notis, när han verkligen lagt upp bollen för ett politiskt självmål. Att Jonas trånar efter makt tror jag de flesta förstår och använder "missförstånd" och felfakta ivrigt för att föra fram sina idéer.
Så frågan är bara vad hans tänkta makt ska grundas på? Att han har en ideologi som ger honom själv rätten att styra över alla människors innersta villkor för sina liv och låter deras val efter egna behov och utveckling stå tillbaka för en massiv kontrollnation och ett slutet samhälle, är en sak. För de som inte har några större tankar om sig själv eller sin utveckling, så är detta givetvis ett bra alternativ. Lite av hopplöshetens påse för de som inte tror på att människan ska kunna påverka sin egna situation utan vill lämna över äganderätten till sitt eget liv till lokala tjänstemän och politiker.

För att sälja in detta har Jonas använt sig av medvetna politiska missförstånd, faktafel, grova generaliseringar och rena lögner. När han väl lämna den dörren öppen borde varje journalist med självaktning och respekt för demokratin också använda den för att granska Jonas floskler och hänvisningar till fakta och vart dessa fakta kommer ifrån. Numera lär man sig redan i grundskolan att faktagranska, kanske något för TV att ta efter. Men där backade TV. Varför vet jag inte, kanske som alltid med TV att det finns ett manus att hålla sig till och man måste snabbt vidare istället för att håva in den stora fångst som fastnat i den journalistiska kroken.

Jag har nu följt Jonas under ca ett år och lyssnat till hans tal och argumentation som verkligen låter en skugga av Sovjetstatens hot om förstatligande hänga som en tungt moln över de som visar upp ett eget initiativ till utveckling som gagnar Sverige, jobbskapande, kvalitetshöjande och innovation. Han väckte mitt intresse då han deltog i en debatt om företagande i välfärden och han visade sig så totalt okunnig i faktafrågor att det var rent skrämmande. Så okunnig att det i det närmaste var kränkande för de som arbetar inom välfärdenssystemet.
Ägandefrågan är det viktigaste för honom och går långt före både kvalité och utveckling. Han ska avsätta miljarder för ombildning till personalkooperativ, något som varit fullt möjligt att starta men som väldigt få valt att göra. Här är det tvångets tygel som gäller. Att ställa sig frågan varför så få tagit chansen är inget som finns på Jonas agenda.

Hans stora okunskap om hur systemen fungerar och att han verkar vara helt oförstående i skillnaden mellan uppdragsgivare och utförare och vilka villkor som ges för verksamheten. Även upphandlingsdelen verkar Jonas vara helt ovetande om, samt spridningen på olika typer av bolag och vilka villkor som gäller för att driva bolag. Han har fastnat för den lilla verklighet som gäller för ett fåtal stora bolag och som jag själv kan hålla med om låter tokig, att skatta intjänade skattepengar i ett annat land. Men att driva denna häxprocess mot hårt arbetande människor med ett stort hjärta för sitt uppdrag och möjligheten att visa att skattepengen kan användas till bättre kvalité och utveckling, ger en bild av en ledare som totalt tappat perspektivet över ansvaret till de som finansierar systemet. Människor av kött och blod, samt företag som drivs av människor av kött och blod.

När Jonas partikamrat, Juha Rundgren, bekände att konkurrensen från de privata utförarna även har fått de offentligt drivna instanserna att vara tvungna att höja även sin kvalitet, så såg det initialt ljust ut. När tillägget att de inte villa ha den utvecklingen utan att ägarfrågan var det viktigaste, så släcktes lyset hos många. Man vill hellre ha mindre värde per betalad skattekrona. Det är på något sätt grundsynen i konceptet, men man säljer det med att uttrycka ett stopp och att de inte är till salu.
Vad "inte till salu" egentligen betyder, är höljt i dunkel, eftersom den öppna demokratin med valfriheter i många plan vi fått med minskade skatter, mer arbeten och en stabilare statsfinansiell ställning är det som V nu vill sälja ut genom höjda skatter på det mesta. Och skattehöjningarna ska vara för skattehöjningarnas egna skull.
Något som försämrar den privata ekonomin och den yttersta delen av den ekonomiska valfriheten, gör fler bidragsberoende, försämrar för de företag som ska stå för den största kostnaden av välfärden. Allt det som grundlägger demokratin och möjligheten för Sverige att få vara den plattform där företagsamhet, jobbskapande och den sociala omhändertagandet få fortsätta växa och utvecklas efter de reella behov som finns. Det ska om Jonas får bestämma åsidosättas för en politik utan förankring i verklig närhet till individ och finansiär.

Jonas hävdade att en röst på vänstern är en garanti för att slippa extremism i Sveriges riksdag, via SD. Att han själv driver ett extremistiskt parti med en väldig snäv människosyn, är givetvis inget han ens nämner med en kommentar. Jag vill verkligen inte att SD ska vara ett vågmästarparti och tycker att det i grunden är tragiskt att vi i Sverige inte har kommit längre än att politisk extremism får frodas i vår riksdag. SD med sin diskriminerande syn på människor i minoriteter i detta land är direkt stötande, men å andra sidan vill V inskränka demokratin för samtliga boende i Sverige, något som jag tycker är minst lika extremt. Två avigsidor av fria val som verkar nära varandras existens.

Vi har haft en bra utveckling för Sverige de senaste åren och det finns neutrala utredningar som visar på detta. Utredning om Skattesänkningar och totala Skatteintäkter Utredningar som beskriver sina metoder, källor och slutsatser. Något som Jonas inte behöver göra. Så länge vi som privatpersoner inte själva granskar det som sägs och jämför med fakta så är våra röster till salu, något som inte Jonas vill veta av.

Vi har under ett antal år fått sänkta skatter så fler klarar sig på sina löner, får pengar över och har möjlighet att välja var vi vill lägga våra pengar och på så sätt nått demokratins yttersta del, människans egna beslut. Samtidigt har landets skatteintäkter ökat via att fler har fått arbete och kan bidra till skatteförsörjningen och mer pengar än någonsin går till välfärden som i sig har fått ett uppsving av att fler innovativa aktörer kommit in på marknaden och gjort skillnad genom att öka värdet av varje betalad skattekrona. Att föra en stimulerande politik som syftar till utveckling, ger hela tiden en något släpande resultat efterson allt handlar om att våga satsa, starta upp och forma de företag som ska bli framtidens för Sverige. Rent organiskt så finns det ett delay i systemet. Att däremot sätta stopp för en utveckling är snabbt gjort, frågan är bara om det alternativet gagnar oss som invånare och de företag som ska stå för de jobb som ska hålla Sverige rullande. Politiker skapar inte jobb de kan skapa förutsättningar för jobbskapande och det ligger inte i begreppen begränsningar och stopp. Själv tror jag på stimulans, utveckling och demokrati.

Kulturarbetets baksida

"Utan kultur dör samhället", en fras jag hört många gånger och sett flera utredningar som pekar på det viktiga i att ha ett rikt kulturliv, för att människan ska kunna ta till sig nya uttryckssätt och utvecklas som person. Själv skulle jag vilja lägga till att det även underlättar mångas liv med inslag av kulturella inslag, frågan är bara hur det tas emot och hur det belönas.

Jobbar själv som kulturarbetare och med teknisk supply för kulturella möten och ser en trend under många år i att synen på kultur har blivit mer avvisande som arbete och mer sett som ett självuppfyllt behov. Trist nog så är det väldigt svårt att få betalt som utövare och inom supplytjänster, medan kulturadministratörer och producenter tar allt mer av kakan och därmed utarmar försörjningsmöjligheten för de producerande kulturarbetarna. Själva trenden verkar ligga i att tjäna pengar på att minska betalningen till utförarna.

Precis som inom välfärden i övrigt, dit man borde räkna kulturen, så går en fruktansvärt stor del av ersättningen till en icke producerande administration, som i sig har ett vagt nyttoperspektiv på verksamheten. Vi vill gärna överadministrera saker istället för att producera. Jag vet inte varför det blivit så, men administration verkar och vara ett självändamål utan riktigt mål.

Ett problem med kultur är också att vissa delar är finansierade med olika typer av bidrag, medan andra får klara sig själva och finns att få tag på under en form av öppen marknad, som marknaden i sig utnyttjar genom att erbjuda gratisarbeten som reklam. Ett system som snedvrider en hel arbetsmarknad och villkåren för en hel yrkeskår. Helt plötsligt öppnar sig en värld av svararbeten och ersättning via allmosor, något som inte höjer statusen för yrket i sig.

Givetvis ligger en del i problemet i personligheten hos oss som arbetar med kultur. Vi lever mycket för den direkta kontakten och kommunikationen som vi bidrar med och får därmed en belöning initialt av applåder och goda ord. Problemet är när räkningar ska betalas så kan vi inte komma med ett urklipp ur en tidning om att vi gjort ett bra jobb och tro att vi får en matkasse eller hyran betald med några goda vitsord.

Jag presenterade en idé för ett tag sedan för ett antal politiker om att införa någon form av RUT- och ROT-bidrag för kulturella tjänster, för att som precis inom deras områden hjälpt till med att legalisera uppdraget och öppna en marknad för det behov av kulturella tjänster som finns. De bidragen har verkligen rensat deras områden från svartarbeten och oseriositet, så varför inte prova detta inom kulturområdet?
Jag hade bland annat en längre diskussion med en riksdagspolitiker inom S, som ansåg att något sådant inte alls behövs. Anledningen till detta var att i rådande regler får man tjäna 999:- utan att betala skatt, så det var en lämplig ersättning för extraarbete. Det är klart att med den synen på vårt arbete och ersättningsnivån för det, är det svårt att göra vår röst hörd. Att vi är många som lever professionellt på att utveckla kulturella tjänster, och söker sälja det till en marknad som vill ha tjänsten men inte mäktar med att betala den fullt ut, sågs inte som ett problem. Att vi skulle behöva förberedelsetid och ha pengar att utveckla oss med, fanns inte riktigt med i medvetandet eller i acceptansen över att ta vårt arbetet som ett "riktigt" arbete.

Jag tror verkligen att kulturen har sin berättigade plats i vårat samhälle och att vi måste förändra synen på dess ersättningsdel. Det känns tråkigt att uppmana de kulturarbetare som ger sitt hjärta för sitt utövande och ställer upp på galor mm, för att samla pengar åt andra eller berika andras vardag på sjukhus, mm, men som har fullt sjå med att få sin egna ekonomi att gå ihop, att sluta utöva sin gärning. Det skulle vara som att ta död på människan i sig. Men visst är det märkligt att den kår som har svårast för att få betalt för sina tjänster är den som helst ställer upp för andra. Det är sällan man ser t.ex bilmekargalor, IT-supportgalor, administrativa galor och producentgalor, som samlar in pengar till kulturarbetare, som ett slags payback  till den tjänst vi gör samhället.

Det ska givetvis inte behövas olika galor för att finansiera kulturen, däremot borde vi med politiska beslut ändra attityden till kulturarbete och även ersättningen för den. Jag tror man kan göra det inom ramen för ett liknande RUT/ROT avdrag om viljan finns att förändra synen på kultur.