lördag 7 april 2012

Sexig mat

Har en böjelse för att göra olika tester i dagstidningar, allt från körskolefrågor till filmcitat. Gillar att kolla min allmänbildning på ett otvunget och avslappnat sätt utan att behöva tävla mot någon mer än mig själv.
Dagens fråga var: "Kan du den sexiga maten?"
En fråga som inte behövde ställas två gånger för att väcka mitt intresse.

Tankarna om en sinnlig middag med den käraste där maten blir en del av den totala upplevelsen när man slukas av varandra i en het och kreativ kärleksstund, var det som färgade mig INNAN jag gjorde testet.

För visst är det inte helt oviktigt vad man äter, dricker och stimulerar både smaklökar och luktsinne, allt som kan förknippas med en fulländad sexuell upplevelse.Sex är för mig något man gärna har på fastnade mage med lite retande hunger. (För det finns väl inget mer osexigt än mat som ger gaser..). Där spelar även omgivningen en roll och det finns otroligt många platser och tillfällen som kan öka den erotiska upplevelsen. När man slår samman allt detta och skapar sin egen sinnebild över vad frågan gällde så upplevde jag "sexig mat" som den mat man måste avbryta själva akten för att äta för att öka upplevelsen och orka njuta av varandra en stund till..
Då gäller det att ha champangen och chokladen inom räckhåll och kanske någon enkel plockmat som lätt kan tas med till en plats där man för tillfället slagit upp sitt sinnliga läger.
Det kan vara allt från sovrum och kök till bubbelbad och balkonger, allt efter vad som retat fantasin just då, så matens praktiska del är att den måste vara lätt att få med sig.

Besvikelse!

Testet handlade om matens innhåll... Tillräckligt mycket järn och zink för att männen ska gå igång och sojabönor och selleri för kvinnors ökade sexlust...

Trodde inte det var maten som skapade lusten faktiskt utan möjligtvis höjde den redan höga! Lite som att höra sin favoritmusik live. Men visst, det finns säkert en ren medicinsk nytta med "sexig mat", har bara svårt att se mig själv sitta och äta järnrik blodpudding i bubbelbadet tillsammans med min käraste date som sippar lagom utmätt mängd röttvin och lapar sojabönor. Känns som själva erotiken får sig en törn där. Eller rättare sagt: "var fan tog sexigheten vägen?"

Med tanke på att all mat ska vara märkt med ursprung och innehållsdeklaration, så borde den kanske också märkas med någon symbol för sexig mat. Likt "Nyckhålsmärkning" för att hitta nyttigare mat. Vad loggon skulle vara lämnar jag upp till allas fantasi att avgöra, men kanske vore det något för något matprogram med självaktning att utlysa en tävling om.

För er som kommer ihåg de skojiga kockarna Werner und Werner, som hade den klassiska sägningen: "det går precis lika bra med selleri", har nu fått svar på vad det hela gällde. Frågan kom från en småkåt hemmfru från Bandhagen i studiopubliken och som undrade varför de aldrig hade Julio Iglesias som gäst, men endast svaret fanns med i programmet...

Ha en sexig Påskmiddag..!

Vi hörs!

fredag 6 april 2012

Ingenting är sig likt, precis som vanligt

Påsken för mig är en helg utan särskild prägel. Har man ett "vanligt" jobb så är det två dagars extra ledigt. Det är i och för sig något som är värt att beakta. Men hur många har ett 8-5 jobb egentligen?
Har ingen aning, men om min bekantskapskrets är representativ för befolkningen som helhet, så är de i rejäl minoritet.
Men dethär med påsken är lite spännande ändå. Av någon anledning släpar vi in ris och sätter i vaser och klär med allehanda fjädrar och ägg. Har aldrig riktigt förstått vad detta behov av att släpa in levande växter i huset, för att sedan låta dem dö i en färgsprakande prakt i samband med en religös högtid som vi för länge sedan glömt anledningen till.
Kan aldrig tänka mig en inredare som älskar att Julgranar och Påskris. Kan ha fel, med det är rejält skrämmande pjäser detdär.
Har en böjelse att ta in gran, men skippar gärna den förlängda pollensäsongen som riset innebär, till förmån för våra allergiker.

Fick härom dagen ett erbjudande i en krimskramsaffär att köpa en burk med Påsklukt, att spreja på mitt Påskris. Tackade genast nej eftersom jag inte har något ris, men efter ett tag började jag nästan ångra mig. Blev lite nyfiken på hur Påsken luktar.
Jag har inga direkta preferenser där, till skillnad mot nygriljerad julskinka och glögg..
Började fundera över hur det skulle lukta med Påsk. Är det den omisskänliga förruttnelselukten som man kan känna utomhus denhär säsongen, lukten av nykokade ägg eller färgade fjädrar?  Nästa gång jag hittar Påskluft  på burk ska jag jäklar i mig köpa den för att stilla min nyfikenhet.

Till skillnad från Julen som jag ändå upplever som mer traditionsbunden, så har jag ingen pejl på vad Påsken har att erbjuda. Söker man en tradition så är det lätt att bli lite villrådig med det blandade utbudet av fjäderprytt ris, harar som lägger ägg med godis och en tungt minne av en stackare som blev korsfäst. Det ger ingen direkt linje i hur vi bör fira Påsken.
Däremot verkar det vara mer traditionsbundet att fira tiden mellan Jul och Påsk med att minst en gång i veckan, trycka i sig en svullig bulle som får alla dietister att packa ihop för semester på obestämd tid.

Själv är jag så gammal att jag kommer ihåg att Långfredagen, skulle vara den riktigt långa och trista dagen då inget kul fick förekomma. Kommer också ihåg att jag aldrig riktigt förstod varför man var ledig från skolan för att ha tråkigt..

Om vi nu känner hela historien med Jesus, han som dog på korset för oss, ska vi då inte vara glada att han tog den smällen för att stärka oss? Så resoneras det om någon nära gått bort innan något roligt eller avgörande ska ske, att han eller hon hade viljat att vi skulle gå vidare med livet.
Eller var det verkligen meningen att vi i alla kommande generationer skulle ha dåligt samvete för vad som en människa valde att göra för att vårt liv skulle bli bättre?

Jag är för att hylla de som gjort något bra både i stort och smått, men att hylla någon med ångest vet jag inte om jag är beredd att göra.

Denhär helgen ska jag försöka ge så mycket positiv feedback till min omgivning som möjligt. Inget ris men mycket ros...

Det blir årets tradition!

Glad Påsk!

Övningskörning

Det är med lite blandade känslor som jag nu börjat övningsköra med min dotter. Inte för att jag misstror hennes kapacitet eller förmåga att framföra en bil på ett säkert och bra sätt, utan för att det är på sina barn man märker att man blivit äldre...

Jag upplever mig inte alls som lastgammal, men att ens barn uppnått den aktningsvärda ålderna av 16 år, måste på något sätt innebära att jag blivit 16 år äldre än när hon föddes. Hur kan det vara så, hon föddes ju för bara ett par år sedan..??..!!

Nä; tänker jag efter så har vi nog diskuterat övningskörning i tio år, men ändå... 16 år äldre..

Jag kan inte påminna mig om att det fanns någon period med Övningskörning som förälder? Där växte man från aningslös till ansvarsfull under 40 timmars förlossning. Ja ja.. Jag gjorde inte grovjobbet på något sätt, men viss blev även jag påverkad av den långa tiden och det faktum att man nu var förälder. Jag tycker att det är det mest värdefulla jag gjort i livet och mest omtumlande också, men helt utan kunskaper om hur det skulle bli. = avsaknad av Övningskörning.

Visst är det märkligt att det finns mer kurser för hundägare än för föräldrar?

Samtidigt är jag ändå glad att vi fortfarande har den friheten och ansvaret i Sverige, att vi får ta hand om och uppfostra våra barn. Att vi har förmånen att uppfostra dem till egna individer med egen drivkraft att välja sin väg och ta sig fram i livet. I linje med det är jag är också otroligt glad över utvecklingen av skolor. Att eleven idag har möjlighet att välja den skola den känner mest för.

Kommer med småblandad skräck ihåg min egen gymnasiegång som försökskanin på Musikgymnasiet här i Västerås, där skolledningen verkligen inte hade en riktig aning om vad de skulle göra med oss. Jämför jag det med min dotters skola Kunskapsgymnasiet, som verkar vara väldigt genomtänkt, så blir jag imponerad och glad över utvecklingen.

Nu sitter jag här och inser att jag har fått "övningsköra" på eget bevåg på en massa ställen här i livet. Är rätt nöjd och glad över allt jag fått uppleva och uträttat hittills. Nu ska jag samla ihop mina erfarenheter till en kunskapspaket och försöka förmedla det vidare, dels via övningskörningen men också som pappa, människa och företagsledare.

Idag var det via övningskörningen som gick väldigt bra. Kanonkul!
Det är också roligt att höra en del av motivationen för övningskörningen: "Pappa; om man tar körkort så är det väl lättare att få ett jobb?"
Jag älskar människor och framförallt mitt eget barn som ser framåt!
En bra egenskap när man kör bil, och väljer väg i livet!

Ha en underbar Påskhelg!

torsdag 5 april 2012

Skräddarsytt

Jag gillar beteckningen skräddarsytt!
Känns något personligt över det, något man skaffat som passar bara mig.
Lät sy upp en frack för massa år sedan, skräddarsydd. Det var en liten polsk man som hade ett anrikt skrädderi här i stan och jag beställde fracken hos honom. När han stog på stegen och tog de sista måtten, sa han: Det här blir den största frack jag sytt...

När jag flyttade för ett par månader sedan hittade jag fracken och provade den. Den satt helt ok, men jag funderade över nyttan med den och insåg att idag skulle jag aldrig komma på tanken att skaffa en frack. Men så är det, man kan bara ta beslut över det man vet för stunden.

-Kan bli lite filosofisk över detta med skräddarsytt, customized och eget ansvar.

Jag tror vi alla är i visst behov att få vara egna. Vissa mer än andra. Många med mig känner sig lite obekväma när vi måste svara på frågor som delar in oss i fack. För hur det än är så är det sällan som kostymen i ett fack passar mig perfekt, hade gärna önskat något skräddarsytt. Och har vi väl valt att sälla oss till ett fack, hur lätt är det då att byta?

Samtidigt vill vi gärna dela in världen, människor och skeenden i fack för att lättare sortera och hålla ordning på omvärlden. Vi kan ibland vara lite snabba att kategorisera och placera händelser och människor i fack de inte hör hemma i, p.g.a. vårt tolkningssätt kanske inte alls överensstämmer med verkligheten.

När man pratar om personlig utveckling så diskuterar man gränssättning för individen och interaktion med andra. Hur väl fungerar det om vi å ena sidan blir placerade i ett fack som inte känner oss bekväma med, och å andra sidan agerar gränslöst i våra gärningar?
Här kan nog mången professor grotta ner sig och komma med hyllmetersvis referenslitteratur och lika många egna utredningar i ämnet.

För mig är frågan lite mer pragmatisk.

Människan är ett flockdjur med mycket egen intregitet. Vi har stort behov av att göra saker tillsammans samtidigt som vi behöver ett mått av egen utveckling i det som intresserar just mig.
Kort sagt vi är individer i en kollektiv värld.

Med vissa variationer tror jag att de allra flesta människor mår bra av att ta ansvar för sin utveckling, hälsa och karriär. Visst behöver vi stöd och hjälp på vägen men jag är inte säker på att vi alla är i behov av att klämmas in i en kollektiv sparkbyxa att husera i. Vi är alla olika och har olika förutsättningar och möjligheter och behöver därmed sätta våra egna gränser och mål.

Jag har aldrig riktigt förlikat mig med beteckning "hen". Någon form av könslöst pronomen. Såg en dekal häromdagen där det stod: "Hen kan du vara själv Gubbkärring".
Jag småskrattade och tyckter fortfarande att det är lite roligt! Jag kan med ett nödrop förstå meningen med att försöka släta ut mänskligheten till en könslös jämlik grå hen-massa, men är det verkligen utvecklande?

Ända från koltåldern när vi alla badade näck i en plaskdamm, såg vi att det var skillnad på pojke och flicka. Vad ska vi säga idag till våra barn? "Du förstår att varför Kalle har en, en en , ja en extradel beror på att Kalle är en X-hen och du Britta ett Y-hen".
Men det blir ju i alla fall en uppdelning! vem försöker vi lura?

Jag tror inte att vi når något som helst högre mål i jämlikhet med att utradera oss som kön och människor. Jag tror bara vi skapar mer vilsenhet, ohälsa och stryper utvecklingen om vi inte vågar se på varandra som människor med våra fördelar och nackdelar. Klumpar vi ihop oss i ett lag så kommer vi ganska snart se att det finns så mycket olika personlighetsdelar som för laget framåt en bit. Kanske måste vi emellanåt byta lagdelar för att alla ska må bra och vi ska kunna ta oss ännu ett steg.

Vi måste våga vara individer även när vi är i grupp. Visa hänsyn och vara tolleranta. Vi kan ju alltid skräddarsy vår egen uniform, men färgerna måste matcha resten av laget annars måste jag byta lag.

Apropå färger: Glad Påsk!