Den annars så tomgångsunkna debatt som råder i politiken, ska nu få nytt bränsle under de dagar i Almedalen som brukar kallas politikerveckan. Normalt följer jag med rätt noggrant, men i år har jag inte haft möjlighet att se allt, men lite har jag tagit till mig. Rätt imponerad är jag av tillslutningen till tillställningen, som jag inte ens törs tänka på hur mycket den omsätter i pengar, eller hur viktig den är för Visby med omnejd, som säkert skulle kunna ta semester under 45 veckor om året då årsomsättningen garanteras av detta event.
Lite spännande saker har dock sett dagens ljus och jag tänkte börja med de som inte är där. Befolkningen i Sverige. De flesta av oss är inte på plats, några följer lite halvhjärtat med i en del debatter men otroligt många tycker det bara är skönt att alla politiker är samlade på en väldigt begränsad yta, rätt långt bort hemifrån. Lyfter man på en solhatt så är det inte politik som exekveras i värmen och har man en politisk tanke så låter man den stanna vid någon form av ideologi som inte stämmer med den realpolitik som råder hos landets representanter. Man kan på sin höjd jamsa några floskler vars bästföredatum passerat med mer än ett halvsekel, innan man försvinner i tankarna om solojla, mjukglass och sommarlättja.
Malena Ernman som brukar uttala sig politiskt tog en kortare rubriksdebatt med Jimmy Åkesson, som förklarade att det var bättre att Malena sjöng och att han skötte politiken. Lite spännande eftersom SD sägs ha en del rötter i NYD, som startades mycket på grund av att två "vanliga" människor tröttnat på att politiker ville ha monopol på politiska idéer, istället för att se till vad människan och landet behövde. Engagerade människor.
Jag tror det är rätt vanligt hos politiker att just den åsikten finns, "Välj mig så blir allt bra och du behöver inte tänka själv"! Man vill nog helst sitta så skyddad och trygg mot landets idealister som möjligt och inte behöva konfronteras med invånare med politiska krav och intressen. När jag besökte Riksdagen förra året så berättade en ung S-kvinna hur bra det var att vara rookie i just Riksdagen, eftersom hon bodde i byggnaden och det fanns alla upptänkliga faciliteter där så hon behövde inte gå ut på gatan och riskera att möta någon vanlig människa. Själv var jag inte särskilt imponerad av den attityden. Men attityden får fäste när vi som medborgare låter politikerna främja sig ifrån oss genom att vi inte visar större engagemang.
Annars klev Jonas Sjöstedt in med sin vanliga stämma och upprepade vad han tidigare sagt om privata initiativ i välfärden. Precis lika opåläst och verklighetsfrånvänd som vanligt. Hans påståenden pekar om möjligt ännu mer på behovet av privata alternativ till den politikerstyrning han förordar. När han i sin iver med obekräftade uppgifter väljer att att svartmåla en hel bransch, så påvisar han samtidigt hur svårt det är för människor som viljat utveckla välfärden utifrån de tjänster de haft inom den offentliga verksamheten att få gehör för innovation och idéer. Den jantelag han vill styra med har gjort att enda sättet för driftiga välfärdsanställda att förverkliga sina innovationer är att bli egna företagare. Det sätt Jonas agerar på rymmer en otäck bild av ett styressätt där människor med kunskap och idéer på alla vis ska stoppas istället för att låta samhället utvecklas i sin samtid av engagerade individer. Med ens så misstänkliggör han i princip alla som arbetar inom välfärden, om de har en idé de vill förverkliga. Det är så man stoppar en utveckling. Att Jonas visar i det närmaste ett förakt mot människor som är engagerade i sin samtid, för honom betydligt närmare Jimmy än vad han själv vill ge sken av.
Stefan Löfven verkar vara en kille som bär runt på obegränsat med luft. Jag vet inte vad han tänker göra med den eller om han bara försöker försäkra sig själv om; att om man bara har luft så kan allt flyga. Själv har jag svårt att se någon av hans idéer som särskilt flygvärdiga. Myndigheten som han nu ska skapa för upphandling, låter som ännu ett luftslott där jobb ska skapas av nya innovationer. Som ett exempel gav han ett sätt att borra ner vattenledningar istället för att gräva. Det skulle spara massor med pengar och ge nya jobb. Att det ger andra jobb än idag är nog sant, men det blir knappast fler jobb med arbetsbesparande metoder. Det är märkligt att man säljer in den idén som jobbskapande i en tid då jobb börjar bli en bristvara.
Det skulle vara intressant att höra hur Stefan som ständigt drömmer sig tillbaka till en tid då "allt var som förr", och har för avsikt att återskapa det, med vilken metod och till vilket pris han ska göra det? Är det månne med all luft han andats in och har svårt att göra av med under tiden han pratar? Göteborg som varit ett starkt S/LO fäste med mycket korruption, har lidit rätt hårt av just S/LO framgångar och blivit av med hela sin varvsindustri. Det skulle vara intressant att höra om det är den som Stefan vill återskapa, eller vilken industri han åsyftar i sina planer och bakåtsträvanden. Det är lite lustigt, men just S och V verkar ha väldigt svårt att svara på frågor man ställer till dem i just dessa hänseenden.
Å andra sidan så verkar oppositionen njuta av någon form av timeout. Man är överens med regeringen att sitta still i båten och hellre se den sjunka än ta ansvar och laga den eller ro den i hamn. Den enda som verkar båtintresserad är Åsa Romson som använder förbjuden färg till sin båt. Nu har röster från journalister och andra sympatisörer höjts för att komma till undsättning för henne. Man vill gärna jämföra med SD som har politiker som vill slåss med järnrör. Visst är det så, även om det inte är oväntat med tanke på en del av deras medlemmars bakgrund. Men i Åsas fall handlar det om tilltro till hennes ideologi, när hon med berått mod använder miljöfarliga produkter till sin fritid, när hon är rabiat motståndare till allt som påverkar miljön. MP gör också ett större anspråk på sig själva att vara seriösa, än deras bedömning av SD. Det skapar i sig, en trängre gloria.
Att SD vuxit sig så stora kan man nog härleda till S och flera av deras representanter som under många år använde retoriken att kalla alla som ville diskutera invandring och integration, för rasister. Ingen vill bli kallad det om man har en seriös fråga i ett politiskt ärende. Men det var ett sätt att hålla frågan borta från dagordningen, som kunde påvisa att man inte hade någon plan.
Själv arbetade jag under en lång period med rehabilitering. Alla som arbetat med detta vet hur svårt det är att rehabilitera en person som inte vill bli rehabiliterad och komma tillbaka till det arbete den kommit ifrån och inte vill ha. Det kan gå åt otroliga resurser på något som egentligen borde kunna ordnas med andra arbetsmarknadslagar. Oftast fick man till en lösning så småningom efter en massa resursslöseri.
När vi sedan fick in grupper med människor från kulturer som föraktade vårt samhälle och skulle rehabilitera dessa in i vårt samhälle, fanns det ingen egentlig väg att gå. Att försöka med rehabilitering i ärenden som skulle varit integration, blev helt fel. Det slukade massor av resurser och när man försökte ta en diskussion med ansvariga politiker, så var man rasist. Om det är att vara rasist bara för att påpeka ett eskalerande problem, så undrar jag vad det kallas att lägga locket på och vägra se problemet i sig, defaitism? Här hade en plan för integration varit den lösning som burit frukt.
Det Sverige jag lärt känna under mina år på jorden är ett väldigt fegt och segregerat samhälle, med en rätt sunkig syn på människan och dess möjligheter. Vi klarade oss igenom en lågkonjunktur tack vare en ansvarstagande regering, som gjorde mycket rätt. Allt blev inte perfekt och ibland funderar jag på varför människor är så negativt inställda till att vi klarat oss och inte sitter i samma sits som Grekland, något som varit fullt möjligt med tanke på hur vi hade det runt 2005-2006.
Ibland tror jag att vi lider av att inte varit indragen i en nationell konflikt som gjort oss stolta för vårt land. Något att stå upp och kämpa för. Vi har under ett halvt sekel styrts av en grupp som hyllat jantelagen i alla dess former och sett till att människor som med engagemang vågar ta risker för sig själv och landet manövreras ut, så länge det inte gäller någon sportmedalj. Vi ska inte synas eller höras utan behandlas som luft. Undrar just om det är den luften som Stefan bär omkring på..?
Jag tror att Sverige behöver ett nyval, ett stort engagemang och ett ledarskap likt det som U-21 har, som visar att vi tror på och respekterar varandra. Därifrån kan vi bygga en bättre framtid, än den dåtid som ska återskapas med sittande regering. Allt med politikerveckan känns rätt tunt och idéfattigt, ungefär som en kollektiv pyspunka. Det hade varit spännande om de börjat med att utvärdera föra årets löften och åtgärder, för att därifrån berätta om sina idéer och strategier.
En fråga till alla ungdomar utan jobb: Har Stefan ringt och väckt er med ett jobberbjudande?
