Ingen har väl undgått att se och höra vad som händer runt om oss och i vårt land, med märkliga politiska strömningar och konstiga utspel från olika hörn av det som kallas världen. Nu vore det kanske inte så farligt med allt detta om det inte är för den saken att det faktiskt spelar in på vår vardag och våra möjligheter till ett någorlunda fritt och tryggt liv.
Här har Stefan Löfven proklamerat att Sverige ska vara ett land vi kan vara trygga i och hålla ihop. Hur han lyckats med den föresatsen när han gärna delar upp och pekar finger åt olika håll, vet jag inte. Men det märks att långt ifrån alla känner sig trygga här i landet idag och vi kan väl inte säga att vi befinner oss i en team, som håller ihop. Inte ens i tankevärlden. En fråga jag har om denna sammanhållning, är vad det betyder egentligen. Måste alla vara lika för att hålla ihop, eller tolereras olikheter och personliga förutsättningar?
Tyvärr så måste jag säga att jag börjat misströsta på politiken, den politik och dessa politiker, som ska leda landet. Kanske inte bara vårt land utan även i länder runt om. Något många av ledarna har gemensamt är att de har som mål att föra sitt land "tillbaka". Tillbaka till en tid som var mer bekväm för dem själva. För mig är en ledare någon som ser framtiden an och har viljan att leda in i just framtiden. Det är ändå dit vi är på väg och framtiden håller alltid nya förutsättningar än den tid i historien de åsyftar på. Gör man det, har man också möjligheter att lära av historien och inte nödvändigtvis göra om samma fel som tidigare gjorts.
Vi märker extrema strömningar i Sverige idag och visst är det väl lite ödets ironi att vi haft så dåligt politiskt ledarskap att man vänt sig från de problem som är uppenbara och med alla medel försökt hålla sig ifrån att debattera och åtgärda dessa. Samtidigt har man satt sig i den sits att ens värsta fiende är den enda som vågar se öppet på problemen och vinner politisk framgång. Hur försvarar man det?
Frågan är hur springer man ifatt detta misslyckande, när man inte kan säga att man själv gjort fel.
Vad är då felet?
Ja tror det finns många. Ett är feghet, ett annat är feghet , ett tredje egoism och så finns det flera därtill.
Problemet som ligger bakom är troligen den skillnad i uppfattning av vad som är viktigt för medborgaren och vad som kanske ger mest politiska poäng att bygga en karriär på. Dessa två parametrar tenderar att divergera å det grövsta från tid till tid och person till person.
Idag ser vi ett groende bipolärt Sverige med ett politiskt tuggmotstånd á la grisöra (illaluktande hundgodis). En bipolaritet som vår ledning inte önskar, och troligen önskar en majoritet av befolkningen inte det heller. För att förhindra detta borde många politiker bli mer verklighetsförankrade och förstå att livet med deras beslut pågår för oss människor i världen utanför de telefonkiosker som de byter om i, till sina hjälte-spandexoveraller och lustiga hattar. I den värld som röstat fram dem som ledare och som önskar att de såg den värld vi lever i och villkoren där.
Jag tror det skulle vara av största vikt om man menar allvar med att göra Sverige tryggt, att leda det mot framtiden på ett positivt sätt, där människor får leva och utvecklas efter sin förmåga. Vi borde ändra på krångelsverige så att alla som är vana att klara sig själva och som kommer hit med samma förutsatts som de lämnat i sina tidigare liv, också får möjlighet till detta. Vi kan varken låta religiösa eller politiska övertygelser begränsa människors liv så de känner sig maktlösa. För makten och möjlighet till påverkan av vårt egna liv, betyder också att vi ansvarar för det. När "makt" utövas mot andra har man tappat sin egna makt och beter sig ofta ansvarslöst.
Att lyssna kan vara den bästa åtgärden, innan man börjar agera kompasslöst och ostrukturerat.
Det pyr på många håll i landet. Men vad händer med landet när "shit really hit the fan" och ledningen inte varken är förberedd eller på plats utan man letar små politiska vinster i antifrågor och sandlådeyttringar? Med tanke på hur det ser ut och idag och hur tendensen pekar, kan vi mycket väl kollapsa.
