Vissa dagar påminns jag mer om människans förmåga, än andra.
Det händer rätt ofta när det skett någon olycka eller tillbud i Sverige, att
den skylls på den mänskliga faktorn. Tydligen är det så att i Sverige har
människan bara en förmåga och det är att ställa till det för sig. Under många
år jobbade jag med utgångspunkt från det som kallas Human Factors och som
beskriver människans förmågor, begränsningar men också möjligheter. För som
människa har vi trots allt många möjligheter att göra skillnad med de förutsättningar
vi har och de val vi gör. Då pratar jag främst om att göra skillnad på ett
positivt sätt. Vi kan även göra skillnad negativt, något som svenskan tagit
fasta på.
Det som jag ser mycket av idag är verkligen motsatsen den
svenska synen, då vi bara ser till att den ”Mänskliga faktorn” är en
beskrivning på en inskränkt, inhuman och infantil figur som härjar fritt.
Kanske mest synlig på sociala medier, men väl synlig i så väl arbetslivet,
privatlivet och i alla samhällsskikt. Den kanske mest oroande utvecklingen är
utbredningen inom landets politiska ledning, som i mångt och mycket tagit på
sig ledartröjan i detta.
Om man ska gå till botten med en beskrivning av vad Human
Factors är, så innehåller det allt från fysiska förutsättningar och olikheter
hos individer, detsamma gäller även de psykiska olika förutsättningarna där vi
är väldigt olika i mental kapacitet, samt hur vi ställer oss i förhållande till
olika förutsättningar, med våra attityder. Attityder är så komplext så att om
man skulle väga de olika delarna i en människas förutsättningar, så väger
attityden absolut tyngst och är nog den svåraste att påverka. För några år
sedan så var den enklaste vägen till att förändra attityden, pengar. Men idag
är det inte lika glasklart även om den faktorn är obestridligt tung, men ofta
allt för kortsiktig.
Tar vi ett exempel på vad en analys via HF kan bidra med
rent fysiskt, så pratar vi ofta om ergonomi. En möjlighet att individanpassa
t.ex en arbetsplats. Idag finns det otroligt mycket hjälpmedel och inställningar
på de flesta arbetsplatser som gör dem välkomnande för de allra flesta. I alla
fall i fysisk mening. Men det kan bli svårare om vi lägger till den psykiska
delen, som kan påverkas av omgivande personer eller stimuli, som engagerar en
person på ett inte önskvärt sätt. Tar vi sedan till den egna attityden så kan
det i vissa fall bli oerhört komplicerat.
Översatt till ett enklare exempel: En person vill köpa nya
kläder. Det finns kläder som passar i storlek och är bekväma, men personen vill
vara unik och ställer krav att de ska skilja sig från omgivningens klädesval.
Då blir det mer begränsat att hitta rätt. Är personen sedan t.ex väldigt fåfäng
och vill ha kläder som gör att den kanske ser smalare ut än vad den är, eller av
någon anledning helt enkelt inte vill ha den storlek som den passar i, blir
inköpet väldigt komplicerat och alltför ofta misslyckat. Då det inte går att
använda en längre tid. Men ett val som personen själv får ta ansvar för.
Problematiken i det första exemplet är att det inte alltför
sälla belastas någon annan än den som gjort valet. Översatt till arbetsplats så
blir arbetsgivaren skyldig och översatt till politisk ledning så blir
befolkningen skyldig. Det sista visar sig genom ständiga skattehöjningar, då
ingen analys görs av hur satsningar med skattemedel förvaltas.
Här kan det uppstå väldiga problem som egentligen kunde
undvikits om man från början accepterat förutsättningen istället för att gå
väldigt långt individanpassningen så gränslösheten gör att ingen annan kan ta
vid, då allt blivit för individanpassat och beroende på en attityd istället för
en de faktiska omständigheterna som krävs.
Vilka är då de faktiska omständigheterna som krävs för att
en människa ska kunna utföra ett arbete?
- · Vi behöver vara friska, så hälsostatusen är viktig.
- · Vi behöver göra oss tillgängliga, så närvaro är viktigt på alla plan.
- · Har vi personlig kapacitet att genomföra uppdraget? Vi är alla olika.
- · Vi behöver ha kunskap, så utbildning inom det vi ska utföra är viktigt.
- · Vi behöver rätt utrustning, så val av redskap är viktigt.
- · Sist kommer den viktigaste ingrediensen, som påverkar alla de faktiska omständigheterna, Attityden. Vad har vi för inställning till vad vi ska utföra och varför, vad har vi för inställning till vår omgivning, vad har vi för självbild och vilken motivation att göra det vi ska utföra. Här hittar vi mycket av det som fladdrar förbi på sociala medier, med politisk och religiösa inställningar hos olika individer, som inte alltför sällan kolliderar. Slår vi ihop detta så blir livet lite mer komplicerat att reda ut. Men ska allt vara lätt och vad är meningen med livet?
När jag tittar på Sverige idag, så ser jag ett land i krig.
Det har visserligen rått fred militärt sett, sedan drygt 200 år. Men vi
befinner oss i ett inbördeskrig av attityder. Idag dominerar
kränkthetssyndromet, som skall tvinga kollektivet att anpassa sig till
individen, istället för en ömsesidig tolerans. Vi styrs i mångt och mycket av
känsloöverskott hos influensers och media, som satt sig själva som norm över olika
delar av de gemensamma samhällsfunktionerna. Men kräver också full kontroll
över alla individers liv. Dessutom ifrågasätter man stark forskning som inte
stämmer med den egna känslan. Vem som ska avgöra det fria valet alla egentligen
har, är något som olika individer och grupper försöker påverka.
Denna kokande kittel av känslor och grupperingar som även
kryddas av makttörstande personer, är ingen bra grogrund för vare sig demokrati,
öppenhet eller ömsesidighet.
Det är något som faktiskt kan vara den gnista som utlöser en
väpnad konflikt om vi ser till historien. Här finns ideologiska motsättningar,
politiska motsättningar, religiösa motsättningar grannfejder, mobbing av alla
de slag och ett fritt spelrum för alla strömningar att ta plats. Sverige som
samhälle och internationellt varumärke, har inte mäktat med att definierat sig
självt under de 200 åren av fred, mer än som ett land som är gränslöst. Det är
ett grundläggande problem vi idag ser verkningarna av och som många aktörer
spelar på.
Att försöka vara ideolog i ett samhälle som kräver
realpolitik blir en aning visset, särskilt när ideologin inte rimmar med varken
det nationella eller internationella spelet. Vi är och har under en lång tid
varit ett av de mest extrema länderna i världen. Något som kostat oss en ryggrad,
definitionsmässigt. Ledande personer och många med dem vill ha en förenklad
värld att leva i, men har vi valt att ha en demokrati, så är inget enkelt. En
förenkling vore att gå mot diktatur, vilket jag inte tror att skulle vara särskilt
lyckat, men något som verkar vara en drivkraft i flera politiska partier. Att
ha ryggrad är att bidra med egna idéer som demokratiskt kan leda till hållbara
lösningar för landet och inte bara vinna kortsiktiga förmåner på det personliga
planet.
Kriminalitet har
alltid funnits och kommer att finnas. Det kan vi vara säkra på. Hur vi ska
begränsa verkningarna av det och vem vi ska låta styra i vårt samhälle, är mer
ett problem att ta tag i. Här har vi det grundläggande problemet med den
infantila styrning vi haft i decennier. En attityd till vad landet är, som idag
ger oss problem, då ingen tagit den subkulturella utvecklingen på allvar, var
den än har varit. Eller visst har det funnits de som sett och varnat för vad
som håller på att ske, men hur har de tagits emot?
Vi har alla ombetts att stoppa huvudet i sanden och de som
beskrivit en problematisk utveckling är de som själva gjorts till problemen. Är
det verkligen en bra strategi för problemlösning? I Sverige har de gjorts till
en Mänsklig Faktor, som gjort fel, sett fel, eller är så extrem politiskt sett
så man helst ska frysa ut den. Men att öppna för dialog är troligen en bättre
lösning.
Idag tjoas det hej vilt om att ett parti pratar med ett
annat, möter människor, öppnar för samtal med hela befolkningen. Sedan när,
löser man ett problem genom att försöka tiga bort det? Det är inte kompisskap
det hela gäller där man kan välja vänner, det gäller demokrati och en önskan
från befolkningen. Enda anledningen att tiga i en diskussion om svåra saker då,
är att slippa visa att man själv inte har någon idé, lösning eller ens en reell
tanke att bidra med.
Det är trots allt skillnaderna mellan oss som skapar en
utveckling och en möjlighet att tillsammans hitta en lösning. Demokrati. Vi ser
på saken från olika håll utifrån olika förutsättningar, men att inte försöka nå
insikt och utveckling genom samtal är som att köpa ett par skor till sig själv
två nummer för små, för att sedan skylla smärtan man får av dem, på den som såg
att de inte passade.
Just behovet att skylla på och peka ut, eller kanske mer
peka finger åt är idag legio i landet, men också i världen. Är det verkligen
vägen framåt? Vi har som människor begåvats med olika mängd analytisk förmåga
och det är bra att försöka använda den rikligt och brett. Vi har också en
historia att se tillbaka på. Både egen och global. Om vi tittar på vad som
skapat det samhälle vi lever i idag, där allt fler upplever otrygghet på många
plan, måste vi försöka förstå att vi inte kan lösa dessa problem med att göra mer
av det som skapat problemet. Men framförallt måste vi försöka se problemen för
att kunna åtgärda dem och inte försöka gömma dem. Det blir ingen hjälpt av.
Om vi tar ett exempel: Plast!
Idag sköljs vi över av bilder och filmer om verkningarna av
nedskräpningen med olika plaster, som hotar att förstöra vår miljö. Visst det
kortsiktiga perspektivet på det är att förbjuda plaster, ffa engångsplaster.
Men är det verkligen plastens fel att den hamnar på stränder och i valmagar?
Det är människans attityd till sin omgivning, som gör att
plastens kastas från början. Är det något man bör göra så är det att påverka
människors attityder runt nedskräpning. Det råder skillnad i nedskräpning på
olika delar av jorden, så attitydskillnader går att spåra. Så även om vi alla
behöver hjälpas åt och alla drabbas i olika mängd, så är skillnaderna på
behovet av riktade åtgärder markant, beroende på var du befinner dig. Men vi
ser hur det ser ut i samhällen där attityden är att det är ok att kasta plast i
naturen, en attityd som sällan ändras simultant med att människan flyttar till
en annan del av världen. Det är så vi influeras. Vi vaccinerar oss mot olika influensor
men hur ställer vi oss till influencers som flyttar med sig sin ok-kultur?
Jag skulle kunna räkna upp hur många exempel som helst, där
vi måste våga öppna ögonen och försöka leva i den värld vi faktiskt lever i.
Visst är det enkelt att drömma sig bort, men alla kan inte leva i en persons
dröm. Jag tänker därför bara denna gång ta upp ett brinnande område som är
aktuellt idag. IS-återvändare och terrorister.
Här finns det
utrymme för väldigt olika syn på detta och vilka lösningar olika länder och
olika ideologier samt politiker och allmänhet vill ha.
Terrorister, IS-anhängare med fler. Här har vi en grupp som
valt att leva ett liv där det är ok att mörda vem som helst, för att själv vinna
framgång. Vilken framgången är ser lite olika ut, men inte alltför sällan är
framgången själva mördandet i sig för att vinna likformighet. Med likformighet
stannar också utvecklingen och livet begränsas för de allra flesta.
Tar vi IS som exempel så finns det en hel del som rekryterats
och radikaliserats i Sverige, för att sedan göra livet outhärdligt för andra på
andra delar av jorden. Men de finns även här som ett hot mot oss.
Här finns det ett antal frågor att ställa om hur det kommer
sig att det hat mot människor som anses otrogna kunnat gro i Sverige, där
öppenhet och tolerans ska vara ledande. Visserligen så är det kanske just
öppenhet och tolerans som är det terrorister inte vill ha, så det är en del av
den energi de livnär sig på att försöka stjäla. Men varför understödja det?
Vad har gått så snett så detta har kunnat ske här i landet?
Har ingen i ledande position förstått behovet av en
omfattande Integrationsprocess för de människor som kommer hit med en attityd
att de har rätt att knacka hälsan av de som de själva anser orättfärdiga? Precis
som i exemplet med plasten, så riktas problemen på fel saker och det är vi som
lever under de lagar landet anstiftat, som bygger på kristna värderingar, som
är fel. Något som mer splittrar landet än för det samman.
Varför har svenska staten vi olika föreningsbidrag, hjälpt
till att skapa den klyfta?
Vilka beslut är man beredd att ta för att förhindra att
detta sker?
Jag vet inte hur många det är som ställer sig bakom beslutet
att låta Sverige vara en träningscamp för terror, men tyvärr så är vi det, även
om det inte är i världsledande skal. Ännu.
Själv kan jag bara se attityder som styr detta. Attityder
styrs oftast av personlig vinst i någon form. En personlig vinst för politiker
är ökad makt. Så att skapa ett samhälle som är splittrat kan i sig öka makt åt
politiker, särskilt som man fiskar röster i olika grupperingar, då vill man
inte använda ryggrad utan hellre prata om hur viktigt det är att de ska få
fortsätta ta ansvar. Hur det sedan påverkar det allmänna samhällsklimatet och
människans närmiljö, verkar vara irrelevant. Det är frågor som helst undviks.
Tillbaka till IS. Nu när dessa människor som valt att
ansluta sig till och vara en del av ett nätverk för terror, bestialiska mord
och människohandel, har misslyckats med att skapa sitt eget territorium på
jorden och inte längre har en omgivning att livnära sig på och istället vill ”hem”.
Vilket är då deras hem?
Man brukar säga att: ”Ditt hem är där du valt att lägga ditt
hjärta”. Nu vill de till en plats på jorden där de kan bli försörjda, men är
det deras hem? Har Sverige så svaga ramar så att vi kan anses som ett hem för
terrorister? Varför avlastar vi då inte Norge och låter Breivik komma hit
också?
I sin attityd är vi deras fiende, precis som de fiender de
livnärde sig på i sitt heliga krig. Vi har pengar de vill åt och då går det att
ändra attityd, i alla fall för en tid. Frågan är bara om attityden verkligen
ändras när deras fiende ställer krav på dem att göra en insats för landet de nu
säger sig vilja leva i. Men de har valt att vara bestialiska mördare och
försökt bygga sin framtid på att kuva och mörda sin omgivning. Finns det någon
fara med att vi här i landet kommer att drabbas av deras attityd till människan
som inte gör som de vill?
Vilken risk ska vi leva med för att få reda på det?
Ska vi anpassas till deras livsstil de valt att leva?
Jag har läst ett antal intervjuer med olika politiker, som
anser att det är vi som bor i Sverige som ska integreras till den ”nya tiden”
eller till den ”nya befolkningen”, mm. Man vill med andra ord att majoriteten i
landet ska anpassas till behovet av ett slutet samhälle där människor ska känna
sig otrygga. Något som varit påtagligt i de länder som infört diktatur men
också socialism.
Vänder man på problematiken och vill försöka integrera de
som valt våldets bana, så tänker jag på en dokumentär jag en gång såg om en
bestialisk mördare i USA, som blev intervjuad av en reporter som ville försöka
förstå hur en mördare tänker. Gärningsmannen hade bl.a. mördat och lemlästat
ett äldre par för att han behövde deras bil och sedan mördat en hel familj för
han var sugen på mat och framförallt sprit. Han log bakom gallret när han fick
frågan om varför han utfört dåden och sa: ”Man måste tycka att det är ok att
göra det!”
Ungefär som de som anslutit sig till IS, tyckte att det var
OK att mörda i stor skala. Att halshugga människor som inte tror som dem och
inte underkastar sig deras krav och tro. Jag är av den uppfattningen att de
flesta inte riktigt kan förstå innebörden av den attityden och hur den kommer
att påverka ett samhälle om den släpps lös. Så frågan är vilken del av
samhället det är som behöver integreras?
Det finns ett problem med hur man ska hantera dessa
personer, men att ge dem förtur in i ett land skänker inga goda signaler vare
sig internt eller externt. Särskilt inte för de som flytt från deras terror. Själv
har jag väldigt lite förhoppning på att dessa personer kommer att kunna
rehabiliteras till det som kallas ”normalt”. Men å andra sidan så verkar allt
vara normalt i Sverige idag. I och för sig lite beroende på vilka man lyssnar
på. Ett problem med ett land som inte vågar sätta gränser. Om inte annat så kan
man spela ut kränkthetskortet, då ska alla lyssna och vika sig. Kanske är det
så att vi blir tvungna att ta emot de som vi själva har radikaliserat. Frågan
är bara hur man tänker lösa problemet framåt och riskerna med att vi själva
blir måltavlor för dessa extrema personer och deras syn på sin omgivnings värde.
Eller att de som flytt deras regim, tar ut hämnd här. För i mångt och mycket
har vi öppnat för att flytta stridigheterna hit.
Efterklokhet är
också en visdom, sägs det, men inget som hjälper retroaktivt. De fel som är
begångna kan vi inte ha ogjort, men vi kan inte heller ta på oss den lyxen att
inte försöka förstå och åtgärda framåt för de fel som är gjorda.
Men nu har landets ledning gått i baklås och ska man försöka
sig på att analysera invånarna i Sverige, så finns det väldigt många som radikaliserats
på olika sätt även här, på grund av den gränslöshet som rått. Vi har till och
med fått in ledande personer som inte accepterar den svenska jämlikheten och
även de som vill att olika lagar ska gälla för olika personer. Hur är det ens
möjligt?
Öppnar man för en kort stund något av våra sociala medier,
så kan man få en insikt till att det är problematiskt, men ingen förklaring
till hur det lyckat gå så snett. Vi har ingen enkel resa framåt och det kommer
att krävas en stabil ledning som vågar samtala, för att nå framgång. Att
försöka tiga och utesluta delar av landet är nog den sämsta lösningen av alla,
då vinns inga förtroenden över till en lösning eller kompromiss. Där finns all
grogrund för ökade stridigheter på många olika plan, som lätt skulle få i alla
fall delar av landet att rämna. Då blir det den svenska mänskliga faktorn som
misslyckas, istället för att se till de möjligheter vi har att lyckas.
Att tro på något är stark. Att välja att inte tro eller
lyssna är kanske ännu starkare, men det skänker tydligen också en rättfärdighet
i att försöka tysta andra, istället för att välja dialog och kanske ökad
insikt.
Det som sker med landets ledning idag verkar vara att man på alla sätt inte vill visa att man målat in sig i ett hörn, så man försöker skvätta färg på andra för att dölja sina misslyckanden. Mer rakryggat hade varit att försöka förstå människors oro och otrygghet över valet att lämna de svaga utanför och utifrån det föra samtal om lösningar. Vi har som människor trots allt en massa fördelar att bidra med, bäst blir det nog när vi väljer den medmänskliga utan att för den skull vara infantila.