Den mänskliga faktorn

Vissa dagar påminns jag mer om människans förmåga, än andra. Det händer rätt ofta när det skett någon olycka eller tillbud i Sverige, att den skylls på den mänskliga faktorn. Tydligen är det så att i Sverige har människan bara en förmåga och det är att ställa till det för sig. Under många år jobbade jag med utgångspunkt från det som kallas Human Factors och som beskriver människans förmågor, begränsningar men också möjligheter. För som människa har vi trots allt många möjligheter att göra skillnad med de förutsättningar vi har och de val vi gör. Då pratar jag främst om att göra skillnad på ett positivt sätt. Vi kan även göra skillnad negativt, något som svenskan tagit fasta på.

Det som jag ser mycket av idag är verkligen motsatsen den svenska synen, då vi bara ser till att den ”Mänskliga faktorn” är en beskrivning på en inskränkt, inhuman och infantil figur som härjar fritt. Kanske mest synlig på sociala medier, men väl synlig i så väl arbetslivet, privatlivet och i alla samhällsskikt. Den kanske mest oroande utvecklingen är utbredningen inom landets politiska ledning, som i mångt och mycket tagit på sig ledartröjan i detta.

Om man ska gå till botten med en beskrivning av vad Human Factors är, så innehåller det allt från fysiska förutsättningar och olikheter hos individer, detsamma gäller även de psykiska olika förutsättningarna där vi är väldigt olika i mental kapacitet, samt hur vi ställer oss i förhållande till olika förutsättningar, med våra attityder. Attityder är så komplext så att om man skulle väga de olika delarna i en människas förutsättningar, så väger attityden absolut tyngst och är nog den svåraste att påverka. För några år sedan så var den enklaste vägen till att förändra attityden, pengar. Men idag är det inte lika glasklart även om den faktorn är obestridligt tung, men ofta allt för kortsiktig.

Tar vi ett exempel på vad en analys via HF kan bidra med rent fysiskt, så pratar vi ofta om ergonomi. En möjlighet att individanpassa t.ex en arbetsplats. Idag finns det otroligt mycket hjälpmedel och inställningar på de flesta arbetsplatser som gör dem välkomnande för de allra flesta. I alla fall i fysisk mening. Men det kan bli svårare om vi lägger till den psykiska delen, som kan påverkas av omgivande personer eller stimuli, som engagerar en person på ett inte önskvärt sätt. Tar vi sedan till den egna attityden så kan det i vissa fall bli oerhört komplicerat.

Översatt till ett enklare exempel: En person vill köpa nya kläder. Det finns kläder som passar i storlek och är bekväma, men personen vill vara unik och ställer krav att de ska skilja sig från omgivningens klädesval. Då blir det mer begränsat att hitta rätt. Är personen sedan t.ex väldigt fåfäng och vill ha kläder som gör att den kanske ser smalare ut än vad den är, eller av någon anledning helt enkelt inte vill ha den storlek som den passar i, blir inköpet väldigt komplicerat och alltför ofta misslyckat. Då det inte går att använda en längre tid. Men ett val som personen själv får ta ansvar för.

Problematiken i det första exemplet är att det inte alltför sälla belastas någon annan än den som gjort valet. Översatt till arbetsplats så blir arbetsgivaren skyldig och översatt till politisk ledning så blir befolkningen skyldig. Det sista visar sig genom ständiga skattehöjningar, då ingen analys görs av hur satsningar med skattemedel förvaltas.

Här kan det uppstå väldiga problem som egentligen kunde undvikits om man från början accepterat förutsättningen istället för att gå väldigt långt individanpassningen så gränslösheten gör att ingen annan kan ta vid, då allt blivit för individanpassat och beroende på en attityd istället för en de faktiska omständigheterna som krävs.

Vilka är då de faktiska omständigheterna som krävs för att en människa ska kunna utföra ett arbete?

• ·      Vi behöver vara friska, så hälsostatusen är viktig.
• ·      Vi behöver göra oss tillgängliga, så närvaro är viktigt på alla plan.
• ·      Har vi personlig kapacitet att genomföra uppdraget? Vi är alla olika.
• ·      Vi behöver ha kunskap, så utbildning inom det vi ska utföra är viktigt.
• ·      Vi behöver rätt utrustning, så val av redskap är viktigt.
• ·      Sist kommer den viktigaste ingrediensen, som påverkar alla de faktiska omständigheterna, Attityden. Vad har vi för inställning till vad vi ska utföra och varför, vad har vi för inställning till vår omgivning, vad har vi för självbild och vilken motivation att göra det vi ska utföra. Här hittar vi mycket av det som fladdrar förbi på sociala medier, med politisk och religiösa inställningar hos olika individer, som inte alltför sällan kolliderar. Slår vi ihop detta så blir livet lite mer komplicerat att reda ut. Men ska allt vara lätt och vad är meningen med livet?

När jag tittar på Sverige idag, så ser jag ett land i krig. Det har visserligen rått fred militärt sett, sedan drygt 200 år. Men vi befinner oss i ett inbördeskrig av attityder. Idag dominerar kränkthetssyndromet, som skall tvinga kollektivet att anpassa sig till individen, istället för en ömsesidig tolerans. Vi styrs i mångt och mycket av känsloöverskott hos influensers och media, som satt sig själva som norm över olika delar av de gemensamma samhällsfunktionerna. Men kräver också full kontroll över alla individers liv. Dessutom ifrågasätter man stark forskning som inte stämmer med den egna känslan. Vem som ska avgöra det fria valet alla egentligen har, är något som olika individer och grupper försöker påverka.

Denna kokande kittel av känslor och grupperingar som även kryddas av makttörstande personer, är ingen bra grogrund för vare sig demokrati, öppenhet eller ömsesidighet.

Det är något som faktiskt kan vara den gnista som utlöser en väpnad konflikt om vi ser till historien. Här finns ideologiska motsättningar, politiska motsättningar, religiösa motsättningar grannfejder, mobbing av alla de slag och ett fritt spelrum för alla strömningar att ta plats. Sverige som samhälle och internationellt varumärke, har inte mäktat med att definierat sig självt under de 200 åren av fred, mer än som ett land som är gränslöst. Det är ett grundläggande problem vi idag ser verkningarna av och som många aktörer spelar på.

Att försöka vara ideolog i ett samhälle som kräver realpolitik blir en aning visset, särskilt när ideologin inte rimmar med varken det nationella eller internationella spelet. Vi är och har under en lång tid varit ett av de mest extrema länderna i världen. Något som kostat oss en ryggrad, definitionsmässigt. Ledande personer och många med dem vill ha en förenklad värld att leva i, men har vi valt att ha en demokrati, så är inget enkelt. En förenkling vore att gå mot diktatur, vilket jag inte tror att skulle vara särskilt lyckat, men något som verkar vara en drivkraft i flera politiska partier. Att ha ryggrad är att bidra med egna idéer som demokratiskt kan leda till hållbara lösningar för landet och inte bara vinna kortsiktiga förmåner på det personliga planet.

  Kriminalitet har alltid funnits och kommer att finnas. Det kan vi vara säkra på. Hur vi ska begränsa verkningarna av det och vem vi ska låta styra i vårt samhälle, är mer ett problem att ta tag i. Här har vi det grundläggande problemet med den infantila styrning vi haft i decennier. En attityd till vad landet är, som idag ger oss problem, då ingen tagit den subkulturella utvecklingen på allvar, var den än har varit. Eller visst har det funnits de som sett och varnat för vad som håller på att ske, men hur har de tagits emot?

Vi har alla ombetts att stoppa huvudet i sanden och de som beskrivit en problematisk utveckling är de som själva gjorts till problemen. Är det verkligen en bra strategi för problemlösning? I Sverige har de gjorts till en Mänsklig Faktor, som gjort fel, sett fel, eller är så extrem politiskt sett så man helst ska frysa ut den. Men att öppna för dialog är troligen en bättre lösning.

Idag tjoas det hej vilt om att ett parti pratar med ett annat, möter människor, öppnar för samtal med hela befolkningen. Sedan när, löser man ett problem genom att försöka tiga bort det? Det är inte kompisskap det hela gäller där man kan välja vänner, det gäller demokrati och en önskan från befolkningen. Enda anledningen att tiga i en diskussion om svåra saker då, är att slippa visa att man själv inte har någon idé, lösning eller ens en reell tanke att bidra med.

Det är trots allt skillnaderna mellan oss som skapar en utveckling och en möjlighet att tillsammans hitta en lösning. Demokrati. Vi ser på saken från olika håll utifrån olika förutsättningar, men att inte försöka nå insikt och utveckling genom samtal är som att köpa ett par skor till sig själv två nummer för små, för att sedan skylla smärtan man får av dem, på den som såg att de inte passade.

Just behovet att skylla på och peka ut, eller kanske mer peka finger åt är idag legio i landet, men också i världen. Är det verkligen vägen framåt? Vi har som människor begåvats med olika mängd analytisk förmåga och det är bra att försöka använda den rikligt och brett. Vi har också en historia att se tillbaka på. Både egen och global. Om vi tittar på vad som skapat det samhälle vi lever i idag, där allt fler upplever otrygghet på många plan, måste vi försöka förstå att vi inte kan lösa dessa problem med att göra mer av det som skapat problemet. Men framförallt måste vi försöka se problemen för att kunna åtgärda dem och inte försöka gömma dem. Det blir ingen hjälpt av.

Om vi tar ett exempel: Plast!

Idag sköljs vi över av bilder och filmer om verkningarna av nedskräpningen med olika plaster, som hotar att förstöra vår miljö. Visst det kortsiktiga perspektivet på det är att förbjuda plaster, ffa engångsplaster. Men är det verkligen plastens fel att den hamnar på stränder och i valmagar?

Det är människans attityd till sin omgivning, som gör att plastens kastas från början. Är det något man bör göra så är det att påverka människors attityder runt nedskräpning. Det råder skillnad i nedskräpning på olika delar av jorden, så attitydskillnader går att spåra. Så även om vi alla behöver hjälpas åt och alla drabbas i olika mängd, så är skillnaderna på behovet av riktade åtgärder markant, beroende på var du befinner dig. Men vi ser hur det ser ut i samhällen där attityden är att det är ok att kasta plast i naturen, en attityd som sällan ändras simultant med att människan flyttar till en annan del av världen. Det är så vi influeras. Vi vaccinerar oss mot olika influensor men hur ställer vi oss till influencers som flyttar med sig sin ok-kultur?

Jag skulle kunna räkna upp hur många exempel som helst, där vi måste våga öppna ögonen och försöka leva i den värld vi faktiskt lever i. Visst är det enkelt att drömma sig bort, men alla kan inte leva i en persons dröm. Jag tänker därför bara denna gång ta upp ett brinnande område som är aktuellt idag. IS-återvändare och terrorister.

  Här finns det utrymme för väldigt olika syn på detta och vilka lösningar olika länder och olika ideologier samt politiker och allmänhet vill ha.

Terrorister, IS-anhängare med fler. Här har vi en grupp som valt att leva ett liv där det är ok att mörda vem som helst, för att själv vinna framgång. Vilken framgången är ser lite olika ut, men inte alltför sällan är framgången själva mördandet i sig för att vinna likformighet. Med likformighet stannar också utvecklingen och livet begränsas för de allra flesta.

Tar vi IS som exempel så finns det en hel del som rekryterats och radikaliserats i Sverige, för att sedan göra livet outhärdligt för andra på andra delar av jorden. Men de finns även här som ett hot mot oss.

Här finns det ett antal frågor att ställa om hur det kommer sig att det hat mot människor som anses otrogna kunnat gro i Sverige, där öppenhet och tolerans ska vara ledande. Visserligen så är det kanske just öppenhet och tolerans som är det terrorister inte vill ha, så det är en del av den energi de livnär sig på att försöka stjäla. Men varför understödja det?

Vad har gått så snett så detta har kunnat ske här i landet?

Har ingen i ledande position förstått behovet av en omfattande Integrationsprocess för de människor som kommer hit med en attityd att de har rätt att knacka hälsan av de som de själva anser orättfärdiga? Precis som i exemplet med plasten, så riktas problemen på fel saker och det är vi som lever under de lagar landet anstiftat, som bygger på kristna värderingar, som är fel. Något som mer splittrar landet än för det samman.

Varför har svenska staten vi olika föreningsbidrag, hjälpt till att skapa den klyfta?

Vilka beslut är man beredd att ta för att förhindra att detta sker?

Jag vet inte hur många det är som ställer sig bakom beslutet att låta Sverige vara en träningscamp för terror, men tyvärr så är vi det, även om det inte är i världsledande skal. Ännu.

Själv kan jag bara se attityder som styr detta. Attityder styrs oftast av personlig vinst i någon form. En personlig vinst för politiker är ökad makt. Så att skapa ett samhälle som är splittrat kan i sig öka makt åt politiker, särskilt som man fiskar röster i olika grupperingar, då vill man inte använda ryggrad utan hellre prata om hur viktigt det är att de ska få fortsätta ta ansvar. Hur det sedan påverkar det allmänna samhällsklimatet och människans närmiljö, verkar vara irrelevant. Det är frågor som helst undviks.

Tillbaka till IS. Nu när dessa människor som valt att ansluta sig till och vara en del av ett nätverk för terror, bestialiska mord och människohandel, har misslyckats med att skapa sitt eget territorium på jorden och inte längre har en omgivning att livnära sig på och istället vill ”hem”.

Vilket är då deras hem?

Man brukar säga att: ”Ditt hem är där du valt att lägga ditt hjärta”. Nu vill de till en plats på jorden där de kan bli försörjda, men är det deras hem? Har Sverige så svaga ramar så att vi kan anses som ett hem för terrorister? Varför avlastar vi då inte Norge och låter Breivik komma hit också?

I sin attityd är vi deras fiende, precis som de fiender de livnärde sig på i sitt heliga krig. Vi har pengar de vill åt och då går det att ändra attityd, i alla fall för en tid. Frågan är bara om attityden verkligen ändras när deras fiende ställer krav på dem att göra en insats för landet de nu säger sig vilja leva i. Men de har valt att vara bestialiska mördare och försökt bygga sin framtid på att kuva och mörda sin omgivning. Finns det någon fara med att vi här i landet kommer att drabbas av deras attityd till människan som inte gör som de vill?

Vilken risk ska vi leva med för att få reda på det?

Ska vi anpassas till deras livsstil de valt att leva?

Jag har läst ett antal intervjuer med olika politiker, som anser att det är vi som bor i Sverige som ska integreras till den ”nya tiden” eller till den ”nya befolkningen”, mm. Man vill med andra ord att majoriteten i landet ska anpassas till behovet av ett slutet samhälle där människor ska känna sig otrygga. Något som varit påtagligt i de länder som infört diktatur men också socialism.

Vänder man på problematiken och vill försöka integrera de som valt våldets bana, så tänker jag på en dokumentär jag en gång såg om en bestialisk mördare i USA, som blev intervjuad av en reporter som ville försöka förstå hur en mördare tänker. Gärningsmannen hade bl.a. mördat och lemlästat ett äldre par för att han behövde deras bil och sedan mördat en hel familj för han var sugen på mat och framförallt sprit. Han log bakom gallret när han fick frågan om varför han utfört dåden och sa: ”Man måste tycka att det är ok att göra det!”

Ungefär som de som anslutit sig till IS, tyckte att det var OK att mörda i stor skala. Att halshugga människor som inte tror som dem och inte underkastar sig deras krav och tro. Jag är av den uppfattningen att de flesta inte riktigt kan förstå innebörden av den attityden och hur den kommer att påverka ett samhälle om den släpps lös. Så frågan är vilken del av samhället det är som behöver integreras?

Det finns ett problem med hur man ska hantera dessa personer, men att ge dem förtur in i ett land skänker inga goda signaler vare sig internt eller externt. Särskilt inte för de som flytt från deras terror. Själv har jag väldigt lite förhoppning på att dessa personer kommer att kunna rehabiliteras till det som kallas ”normalt”. Men å andra sidan så verkar allt vara normalt i Sverige idag. I och för sig lite beroende på vilka man lyssnar på. Ett problem med ett land som inte vågar sätta gränser. Om inte annat så kan man spela ut kränkthetskortet, då ska alla lyssna och vika sig. Kanske är det så att vi blir tvungna att ta emot de som vi själva har radikaliserat. Frågan är bara hur man tänker lösa problemet framåt och riskerna med att vi själva blir måltavlor för dessa extrema personer och deras syn på sin omgivnings värde. Eller att de som flytt deras regim, tar ut hämnd här. För i mångt och mycket har vi öppnat för att flytta stridigheterna hit.

  Efterklokhet är också en visdom, sägs det, men inget som hjälper retroaktivt. De fel som är begångna kan vi inte ha ogjort, men vi kan inte heller ta på oss den lyxen att inte försöka förstå och åtgärda framåt för de fel som är gjorda.

Men nu har landets ledning gått i baklås och ska man försöka sig på att analysera invånarna i Sverige, så finns det väldigt många som radikaliserats på olika sätt även här, på grund av den gränslöshet som rått. Vi har till och med fått in ledande personer som inte accepterar den svenska jämlikheten och även de som vill att olika lagar ska gälla för olika personer. Hur är det ens möjligt?

Öppnar man för en kort stund något av våra sociala medier, så kan man få en insikt till att det är problematiskt, men ingen förklaring till hur det lyckat gå så snett. Vi har ingen enkel resa framåt och det kommer att krävas en stabil ledning som vågar samtala, för att nå framgång. Att försöka tiga och utesluta delar av landet är nog den sämsta lösningen av alla, då vinns inga förtroenden över till en lösning eller kompromiss. Där finns all grogrund för ökade stridigheter på många olika plan, som lätt skulle få i alla fall delar av landet att rämna. Då blir det den svenska mänskliga faktorn som misslyckas, istället för att se till de möjligheter vi har att lyckas.

Att tro på något är stark. Att välja att inte tro eller lyssna är kanske ännu starkare, men det skänker tydligen också en rättfärdighet i att försöka tysta andra, istället för att välja dialog och kanske ökad insikt.

Det som sker med landets ledning idag verkar vara att man på alla sätt inte vill visa att man målat in sig i ett hörn, så man försöker skvätta färg på andra för att dölja sina misslyckanden. Mer rakryggat hade varit att försöka förstå människors oro och otrygghet över valet att lämna de svaga utanför och utifrån det föra samtal om lösningar. Vi har som människor trots allt en massa fördelar att bidra med, bäst blir det nog när vi väljer den medmänskliga utan att för den skull vara infantila.