Mänskliga faktorer och arbetshälsa

Human Factors, eller som det heter på svenska: Mänskliga faktorer, är något vi i Sverige är rätt dåliga på att hantera. Bara att vi oftast ser människan som en enda faktor: "Den mänskliga faktorn" när en olycka skett, är att degradera människans möjligheter och förmågor, som i sig är väldigt omfattande. Våra mänskliga faktorer spelar in både inom Arbetet och privatlivet så därför är det nog dags att byta begrepp när det gäller att se till människans helhetshälsa.

Vi pratar om Arbetsmiljö som den stora inverkan på livet. Men eftersom allt vi gör i livet spelar in på vår hälsa, skulle jag vilja beskriva det som Livsmiljön. Vi blir en produkt av det liv vi lever, dit hör givetvis arbetet, men också familj och fritid. Våra val i livet kommer alltid spela roll för konsekvenserna i vårt liv, varför ska de inte göra det inom Arbetslivet?
Eftersom det endast går att sjukskriva från arbete, har också arbete blivit sett som en dålig inverkan på livet. Visst är det så att arbete under vissa förhållanden kan göra människor sjuka, men det finns andra faktorer också, som borde tas hänsyn till. Arbete har också goda sidor och skapar hälsa, men det pratas det sällan om.

För många år sedan när jag arbetade mot Arbetsmiljöverket ställde jag frågan: "Varför går det inte att sjukskriva till arbete?" Många skulle må bra av det. När vi ensidigt gjort arbetsmiljön till boven i dramat hur lätt är det då att få människor att ta ansvar för sitt eget liv rent privat? Och hur många vill ha ett arbete om de lär sig att arbete skapar sjukdom?

Själv anser jag att det händer alldeles för ofta att människor hamnar i lägen där de av omhuldande organisationer, behandlas som mindre vetande eller till och med fråntas sina personliga kvalifikationer och därmed också kraften att påverka sin egen situation. På så sätt flyttas också ansvaret bort från individen, till "någon" person eller organisation. Många omyndigförklaras helt enkelt. Vad är vinsen av detta?
Ja, röster från de som vill vara företrädare för de som kränkts höjs. Man vräker ut mängder av skulder och vill gärna berätta andras historia för att placera sig själv i rampljuset. Ofta med förutsatsen att man gör de ev kränkta en tjänst. Så vinsten kan väl sägas vara "ombudens".

Att istället försöka lyfta den person som har det svårt till en position att tala för sig själv, verkar inte vara ett lika meningsfullt alternativ. Då kanske man som ombud inte heller får med hela sin privata agenda heller och missar själva anledningen till att säga sig kämpa för någon annan.

Övertolka nu inte detta som en vilja att ta bort all assistans och hjälp, utan min mening är att jag tror fler skulle må bättre av att oftare stå upp för sig själva, än att låta självpåtagna ombudsmän strida för en egen sak på vår bekostnad. Vinsten skulle vara att få ner debatterna och diskussionerna till en lämpligare nivå, låta lösningarna komma på ett tidigare plan och framförallt, inte utse någon syndabock via långtgående regler och lagar. Jag tror både människa och organisation skulle växa på så sätt.

För hur det än är så är vi olika som personer, det är en grundläggande del i vårt samhälle som vi måste våga ta till oss och acceptera. Vi har alla olika fysiska och mentala förutsättningar, till det kommer skillnader i kunskap, utbildnings och social förmåga. Lägger vi till religiösa som medicinska begränsningar och samlar ihop det med vår attityd till oss själva och vår omgivning, så är det lätt att förstå skillnaderna mellan oss. Allt detta spelar roll när vi ska integreras i samhället via våra Mänskliga faktorer.

Jag tror de flesta har en stor ambition när det gäller synen på arbetsmiljö och arbetet runt detta. Det jag däremot ser som en enorm begränsning i arbetet, är försöken att detaljstyra och lagstifta om precis allt, för att få en så heltäckande lagbok som möjligt. Förstår man alla möjligheter med de mänskliga faktorerna, så förstår man också värdet av att inte begränsa utbudet av arbetstillfällen genom att lagstifta utifrån ett snävt synsätt. Ett synsätt som ger ombuden större roll än individens rätt att välja och ta ansvar för sig själv.

Jag har själv arbetat inom företagshälsovård, arbetat med förebyggande åtgärder, rehabilitering och utbildning inom detta. Något jag slogs av var Arbetsmiljöverkets stelbenta och trånga syn man hade via sin 0-vision. Hur hälsosamt det är att arbeta mot en vision som aldrig kommer att uppnås utan stanna vid en utopi, vet jag inte. Men jag tror det i sig är en stressfaktor som inte gagnar någon.
Att då ställa frågor som: "Varför bytte man lekställningar mot rökutor?" och "Varför göra underlaget så plant att folk snubblar på en jämn yta?", Var inget man från Arbetsmiljöverket ville prata om. Själva grundbehovet vi människor har, att röra på vår kropp varje dag, fick inget större utrymme utan ersattes med vadderingar och utjämningar. Så att göra av med ev uppladdad stress, var inget man ville diskutera. Givetvis ska riskmoment elimineras, men när det till slut sker till förmån för en allt mer immobil och stressad människa, vet jag inte om vi vunnit något alls!

Att vi sedan har arbetsrättsliga regler som låser in en del människor och skuldbelägger andra, gör inte saken mindre komplex. När stora organisationer nyttjar detta i ett maktspel för egen vinning, skapas inte heller någon grogrund för en förbättrad samsyn och lyft av den enskilda människan.

Jag tror vi måste börja ha en närmre och direktare kontakt med varandra. Allt för att lösa de små problem som lätt kan eskalera till olösliga konflikter. Till det borde vi vara bättre på att nyttja våra skillnader där alla får ta ett större ansvar för sig själva och sin egna arbetsmiljö. Det finns människor både inom ledande yrken och arbetande som är olämpliga på sina platser, låt inte dessa vara underlag för ett paragrafsystem som gör det omöjligt att ha variationer. Lös problemet där problemet är, kollektiv bestraffning är vad jag vet, förbjudet i Sverige. Låser man även upp arbetsmarknaden med att lätta på regler och samtidigt motiverar människor att ta kontrollen över sitt eget liv, så tror jag vi kommer att vinna mycket, både i hälsa och arbetstillfällen.

En bra dag som manat till eftertanke..

Idag har det varit en bra dag, på många sätt den bästa på drygt 16 år. Jag kan gå! Jag kan GÅ!
Ok, jag har tagit mig fram på ett gående sätt, men det har varit slitsamt och inte alls enkelt. Varför då, kan man undra? Jo, jag har inte kunnat sträcka mitt vänstra knä. Det har inneburit många följdproblem och mycket slitage på övriga kroppsdelar.

För nästan exakt 16 år sedan vurpade jag i skogen när jag var ute och sprang. Löpning var ett av mina gamla intressen och jag mådde fantastiskt bra av att springa. Vurpan innebar att jag skadade mitt ena knä och fick genomgå en operation för att ta bort en del brosk som slagits lös i olyckan. Efter det ingreppet blev inte mitt knä sig likt. Det kändes efter bara några månader att funktionen inte var särskilt bra, vilket i sin tur jag kompenserat med att slita hårt på andra kroppsdelar. Det har varit mycket begränsande för min del.

Jag jobbade vid tillfället för olyckan med rehab och försökte både på egen hand och med hjälp av kollegor få ordning på problemet. Tyvärr funkade inte rehabiliteringen utan jag har sökt läkare sedan dess för att försöka få hjälp. Har passerat ett antal familjeläkare och berättat om problemet, då jag velat ha en ny kontroll av knät av en ortoped. Det har varit allt annat än lätt. Jag har bara fått svaret att en operation inte är lämplig för min del och behöver därför inte en undersökning. Det senaste avfärdandet var med orden: "Det är bara handbollstjejer som märker någon skillnad av en operation." Så det handlade inte om problemet i sig, utan om vem jag var. Jag var helt enkelt inte en person att slösa skattemedel på.

Bytte återigen familjeläkare till en intresserad, som gjorde bedömningen att jag borde röntgas och skickas till lämplig specialist. En specialist som väldigt fort kunde konstatera precis det jag själv känt och sagt de senaste 16 åren, att: "Sådär kan du inte gå, du kommer bli helt förstörd!" Efter kort väntan hamnade jag på operationsbordet i fredags och idag kunde jag ta mina första riktiga steg sedan år 2000! En fantastiskt skön känsla! Hela kroppen applåderade den nya förmågan. Jag är väldigt glad för att jag till sist blev lyssnad på och togs på allvar.

De allra flesta läkare har inte ens brytt sig om att undersöka problemet. Så visst jag borde väl bara ta ett glas skumpa och fira, men kan inte riktigt släppa tanken på vad som hade hänt om jag blivit tagen på allvar från början. Hade jag sluppit ett par andra operationer som kommit av att kompensera för den första skadan? Hade det inte varit både billigare för vården samt en lämpligare pris för mig att betala, att blivit tagen på allvar direkt?

Med tanke på min egna situation under många år, samt av det jag fått berättat för mig om konstiga vårdbedömningar, funderar jag på vad uppdraget är i den välfärd vi har och som ska vara världens bästa? Vem är den bäst för och till vilket pris?

Det är väl idag allmänt känt att politiken styr vården och de politiska besluten är de som grundar bedömningar av insatser inom välfärden i stort. Frågan är bara om det politiska inflytandet har blivit så stort att etiken fått ge vika? Känslan jag fått i mitt eget fall är att jag som person är ointressant att ta hand om och ge åtminstone en adekvat bedömning. Varför då, är inte jag en person att satsa på? Vilka kriterier ska jag uppfylla för att bli invald i den svenska gemenskap som kallas Välfärd? Jag är född här och har betalat skatt sedan jag började jobba som 13-åring! Vad behöver jag mer göra för att bli accepterad i systemet?

Min egna hälsa har legat mig varmt om hjärtat vilket gjort att jag erbjudit mig att betala för operation själv, eftersom jag förstått vari felet legat. I Sverige får man inte göra detta, för enligt styret är det orättvist och osolidariskt. Vänder man lite på de argumenten så är det alltså både rättvist och solidariskt att jag inte fått hjälp. Kan inte på  något sätt känna detta. Känslan ligger mer åt oetiskt och ofunktionellt.

När systemet inte håller vad det lovar är det dags för en revision och rekonstruktion. Borde inte alla som är berättigade till stöd från vår välfärd, få ett avtal om vad den gäller och vad vi kan förvänta oss av den? Berätta vad som är kärnverksamhet och vad som är konjunkturberoende, så vi som finansiärer och presumtiva brukare vet vad vi har att vänta oss. För även om jag är glad för min egen skull idag, funderar jag på hur många som befinner sig i samma situation som jag befunnit mig i de senaste 16 åren och som också är värda en adekvat bedömning och åtgärd.