Kanske är det för att jag bara har ett barn som morgonen idag var lite tung att ta in eftersom förutsättningarna för vår lilla familj (far och dotter) nu helt förändrats. Å andra sidan så har förutsättningarna för det som var en större familj också förändrats för ett par år sedan, så visst borde jag väl vara förberedd idag?
Men icke! Med skrovlig stämma tog jag upp sången och stack in huvudet i min dotters sovrum och möttes av en yrvaken blick med de vackraste ögon jag sett och lärt känna de senaste 18 åren. Kände mig nästa lika osäker som den dagen för just 18 år sedan, då jag stod i en sjukhuskorridor med en nyfött knytte i min famn och upptäckte vad kärlek egentligen är. Villkorslös och helt utlämnande.
Nu stod jag där med lite barnsligt osäker och med massor av funderingar över vad dagen idag och framtiden har att komma med.
Att i detta läge fundera över presenten jag hade i handen kändes på något sätt rätt torftigt, när man vill uppvakta den som man lätt skulle ge sitt liv för. Men samtidigt ville jag ändå hylla och ge henne något på vägen in i vuxenlivet. På önskefronten har det varit lite skralt (pengar och strumpor), i och för sig väldigt praktiska saker bägge två. Pengar behövs alltid och vem vill bli vuxen med håliga strumpor?
Jag har insett att denna dagen inte är lika ödesmättad för oss två även om det funnits tid att förbereda och ställa in sig på livet efter den. Men jag vill ge ett minne som kanske består och då är en upplevelse kanske det bästa. Jag har fixat en gåva med kombination av önskan och eget påhitt och får ett härlig leende och en stor kram som tack. Redan där känns allt mycket bättre och när hon säger att hon känt sig vuxen länge så kommer en våg av lättnad över mig vid insikten att allt kanske inte blir så omvälvande på en dag. En annan insikt är att denna dagen kanske är ett större steg för mig än för henne.
För mig har det varit ett privilegium att få följa hennes uppväxt och få deltagit i så många steg hon tagit mot att bli den person hon är idag, ansvarstagande både för sig själv och andra. Samtidigt måste se tillbaka lite på mig själv och inse hur mycket jag själv växt med att vara förälder. Så när jag öppnar ögonen igen ser jag min lilla tjej som vuxit upp och blivit stor och så redo man kan bli för sin myndighetsdag. Jag inser också att vi aldrig slutar att växa så länge barnasinnet och nyfikenheten finns kvar och inget har rubbat den villkorslösa och utlämnande kärleken. Så nu känner jag mig mer som den stolta far jag ska vara, far till en fantastisk tjej som har förmågan att stå på egna ben och ta egna beslut över sitt liv.
Tack för alla fina barnaår, nu ses vi som vuxna!
