I hemligheternas kammare finns inga sanningar

Valspråket "Snille och smak" ska symbolisera Svenska Akademiens arbete. Ett arbete som sker bakom stängda dörrar och med det saknas också insyn. Det verkar vara själva grundtanken för den institutionen, att det ska saknas insyn. Där avhandlas hemligheter som inte kreti och pleti ska få ta del av resonemanget kring. För själva meningen med hemligheten är väl hemligheten. Ett sätt att lyfta sig själv i klubben högt över alla andra och känna sig rik på de hemligheter som endast ett fåtal känner till.

Det finns mängder med klubbar och sammanslutningar som lever hemligheternas liv och med dessa också håller en speciell lojalitet mot de som hör till samma sammanslutning. Detta med lojalitet, verkar idag vara mer en snubbeltråd inom Akademien, men på många andra platser fungerar den.

Att behålla en hemlighet är inte alltid så lätt och det inte alla förunnat att kunna göra. Känslan av att veta något exklusivt blir kanske inte så bra om man inte kan anförtro sig åt någon i hur hemligheten ser ut. En hemlighet har inget värde om ingen känner till den. Då kan i alla fall den som får reda på hemligheten förstå exklusiviteten hos den personen. som just berättade den.
Alla känner vi väl till någon person som man ska anförtro en hemlighet till, om man vill att hemligheten ska spridas, personer som vill känna sig exklusiva, så detta med att hantera hemligheter är ingen lätt sak. Det är väl därför spionage av olika varianter också är så utbrett, för att man ska kunna tillskansa sig initierad information och inte känna sig tagen på sängen när informationen väl kommer till användning.

Jag kommer ihåg för några år sedan då Horace Engdahl var Akademiens ständige sekreterare och skulle presentera Nobelpristagaren i Litteratur, då Gert Fylking ropade "ÄNTLIGEN"! Ett muntert skratt spred sig i salongen vid det första tillfället och alla utom just Horace kunde le en smula åt tilltaget. Men nu visar det sig att Horace egen x-fru, Ebba Witt-Brattström, berättar om att Horace i egen hög person läckt Nobelpristagare till henne. Så kanske var det rädslan för att hemligheten nått Gert Fylking som verkligen visste vem som skulle bli Nobelpristagare i litteratur och det var därför han kommit för att markera det. Kanske var det detta som gjorde att Horace senare portade Fylking från offentliggörandet.

Men åter igen hemligheternas kammare håller nu på att rämna och i det som i fragmentform sipprar ut till allmänhetens åsyn är en patetisk maktstrid, som vi egentligen inte vet så mycket om. Det finns personer, eller i alla fall fanns personer i Svenska Akademien, som visade en sympatisk sida. Medan andra inte fullt sympatiska, verkar tro mer på sitt ofantliga ego. Horace själv gick lite vid sidan om hemlighetsmakeriet och skrev en i mina ögon rätt osmaklig artikel om Sara Danius i Expressen. Det gav väl honom lite mer exklusivitet i hans egna ögon kanske.

Det är ingen snygg bild som kan målas upp av det som lämnas för åskådan. Snabbt analyseras det som en sexistigt och kvinnofientligt högborg, medan Kristina Lugn uttrycker att även en kvinna kan bli bortröstad utan att det är något konstigt. Själv vet jag inte tillräckligt för att göra den bedömningen, men att våra ministrar och riksdagsledamöter klär sig i symboler för att stödja Sara Danius, är lika tramsigt som när ett gäng kvinnliga ministrar förra året ställde till med hattparad för att göra parodi av sin egen okunskap runt slöjorna. Framförallt ska inte ministrarna blanda sig i Svenska Akademien, som ska stå fritt från partipolitik. Att detta händer ställer bara mer frågor om hur sekretessen runt Svenska Akademien egentligen fungerar och om den största hemlighet de bär är att de är politiskt styrda?

En märklig sak med hela denna historia är att den började i #metoo rörelsen, en rörelse som idag tyvärr verkar ha tagit kål på sig själv. Så blir det alltför ofta när fel personer ska driva en fråga, den försvinner i skuggan av deras egna egon. Ungefär som under den period Horace skulle offentliggöra Nobelpristagare, då han gärna gjorde sig själv viktigare än pristagaren.
Allt startade med anklagelser mot den 19:e medlemmen av Akademien! Han kallade sig så, Arnauld. Men det finna bara 18 stolar, så på något sätt måste han ha haft någon smidig campingstol under rocken och smitit in osedd på deras möten.

Enligt uppgifter i pressen så har han begått övergrepp och sexuellt utnyttjat kvinnor, fått otillbörliga ekonomiska fördelar samt läckt Nobelpristagare. Nu verkar det som om allt är glömt och förlåtet förutom att han läck de hemligheter som gör Akademien så exklusiv. Finns det sanning i anklagelserna om ofredande och övergrepp mm, så kanske det är därför han nu hamnat i skamvrån då han läckt hemligheter från Akademien, medan de under många år hemlighållit hans förehavanden och fördelar med lokaler och tjänster.
Men är det rätt att vara förbannad på honom för de hemligheter han läckt?
Han har inte skrivit på något sekretessavtal som någon extra 19:e medlem? Väl!?!
Någon måste ha läckt till honom, det är väl den läckan som är intressant att täppa till?

Det ligger väl nära till hands att tro att det är hans fru, Katarina Frostensson, som nu också lämnat sin stol och som Sara Danius ville rösta bort, som läckt. Men jag vet inte, allt jag vet är att ett spektakel spelas upp mitt framför näsan på mig, ett spektakel som på ett eller annat sätt kommer användas under detta valår. För under valår presenteras det dåligt med sanningar men desto mer  härskartekniker.

Hur var och en väljer att agera i detta är väl upp till var och en, om man inte representerar den högsta politiska ledningen, som med respekt mot institutionen borde få stå fritt från politiken. Det är upp till var och en att söka efter sanningar och svar på sina frågor i det som ställt Sverige internationell i stor skugga. Men i hemligheternas djupaste kammare finns det inga sanningar, bara hemligheter. Så sök så närma källan som möjlig!

Bara en fråga..

Tänk dig att du står inför en allsmäktig ledare som har svaret på allt och du bara får fråga en enda sak: Vilken fråga skulle du ställa?

• Vad är meningen med livet?
• Varför finns det orättvisor?
• Vad är rättvisa?
• Varför finns sjukdomar?
• Varför finns hat?
• Vad är kärlek?

Ja, det finns mycket man skulle vilja fråga, men vilken fråga väljer man när man bara får ställa en fråga? Risken är ju att svaret bidrar till en mängd nya frågor och så hamnar man i ett läge där man är "still confused, but on a higher level". Eller inte! 

Kanske bidrar svaret till att ens fundament helt raseras, för att man tidigare valt en livssyn som den allsmäktige inte alls hade i sin åtanke. Det är mycket som kan hända om man bara får ställa, eller har en fråga.

Tittade i kalendern i morse och såg dagens datum 2018-04-09, på dagen 78 år sedan Nazi-Tyskland ockuperade Danmark och Norge. Våra grannländer tvingades leva under en allsmäktig ledare som inte riktigt hade samma agenda som de själva. Eller för att vara lite mer noggrann, det fanns de som ville ha det på hans vis även inom länderna och Quisling har efter det blivit ett begrepp för landsförrädare. Men livet förändrades för samtliga invånare och många sökte sig till kyrkan för att finna svar och stöd i det rådande kaoset som brutit ut.

Jag såg också en markering i min kalender, en ilsket röd markering, som markerar detta år som ett valår. När valåren dyker upp brukar det också figurera ett antal politiska ledare som gör anspråk på att vara allsmäktiga. Det finns de som ser sig som representanter för sina väljare, men det finns också de som endast talar om makt och använder maktens språk för att till vilket pris som helst behålla sin position. Själv tror jag efter att ha följt politiken i 40-år, att det borde finnas en personlighetsgranskning för ledande politiker som urskiljer om de är lämpade att tillföras "makt". Det är långt ifrån alla människor på denna planet som är lämpade att ha makt över andra och så är det även inom landet. Det är även rätt många som kan göra nästan vad som helst för att få makt eller få behålla makten de har och det brukar synas väldigt klart under ett valår.

Bara en fråga...

Ett sätt att behålla makten är att försöka få alla medborgare att bara fokusera på en fråga, den frågan som alla spindoktorer och reklammänniskor, skapar en väl drillad organisation att marknadsföra. Man kanske inte marknadsför priset för just den frågan, men man riktar in sig på den fråga man tror ger mest röster och andra grupper försöker man senare köpa med bidrag eller löften, som inte helt sällan rinner ut i sanden.

Det intressanta är att vi som bor i landet och som har mängder med frågor om hur det sköts eller vilket pris vi måste betala för att olika ledares drömmar om ett land som kan kallas Utopia realiseras. Ett land frikopplat från världens påverkan och som verkligen ger allt till alla utan att ett pris måste betalas av någon

.

Ska vi verkligen nöja oss med att bara få en fråga besvarad, samma fråga som vi blir presenterade att det är den vi ska ställa?

Själv tror jag att vi alla lite till mans skulle ställa våra hjärtefrågor på ett papper och sedan skicka runt till alla partier både på riksplanet och lokalt, att svara på innan valet. Allt för att få en lite bredare bild av vad de som aspirerar på "makten", (märkligt nog inte förtroendet), att styra landet. Rentav skulle ett flertal personer, om de vågade se svaren utan färg och som vågar utmana sig själva, välja ett annat parti som ligger närmre deras egna åsikter, än det de valt tidigare. 

Jag tror det var Lasse Åberg som en gång sa: "Svensken röstar rött, tänker blått och jobbar svart!" En inte helt dum analys som kan kopplas till det jag nyss skrev.

Det finns verkligen ett antal partier som bara har en fråga som de går till val med. Hur smart är det och hur smart är det att rösta på dem? Man lär aldrig få reda på priset för deras fråga och tar man MP som exempel som kommer ur en miljökämpande organisation, så tvingas de kohandla bort sin egna"politik", för att få behålla den åtråvärda makten och personliga förmåner de har i Regeringen. Själv tror jag att alla enfrågepartier borde avvecklas och bli lobby-grupper där de kan påverka hela det politiska systemet utan att göra avkall på sina hjärtefrågor. Men det är klart, det är mer välbetalt att vara politiker i en Regering än den idealist man gärna vill marknadsföra sig som.

När saker blir komplicerade finns det alltid olika hjälpredor som vill förenkla problemen och göra dem begripliga. Gärna också genom att hålla dem borta från sitt eget ansvar och bara skylla ifrån sig. Ju svårare en fråga ter sig desto enklare lösningar kommer ytterligheterna på.

Det är inte helt ovanligt att det från vänster kommer in en mobb med stenkastare för att göra politiken med gräsrotsvänlig. Till sin hjälp har de haft en komiker som översatte vår interna brist på initiativ, framförhållning och kunskap, till ett resonemang runt Pizza, Coca Cola och Netflix. Ett helt bisarrt sätt att beskriva segregation och brist på mottagning och integration. Å andra sidan så kommer stöveltrampande gaphalsar med slagträn och fanor in från höger, som till sin hjälp har en lokalpolitiker som ville förenkla "mottagandet" av flyktingar med hjälp av en kulspruta på Öresundsbron.

Själv tror jag inget av detta är särskilt lämpligt att anamma. Men när krafttag krävs i jobbiga situationer så blomstrar enkelhetens lösningar, precis som när Tyskland eller Sovjet skulle ena sin  av ledningen utvalda befolkning, med andra ord de som trodde på enkelfrågorna. Med historiens hjälp kan vi se hur det gick med dessa ismer. Tyvärr verkar alltför många ha glömt det eller helt enkelt inte intresserat sig för det.

Jag ser ett land som faller sönder och skillnaden mellan beskrivningen av det som Utopia till den verklighet vi lever i, verkar bara bli större. Det jag önskar mig inför detta år är tydlighet. Tydlighet från politiska ledare, kyrkliga ledare, men också från oss invånare om hur vi vill att landet ska se ut. Jag ställer bara en fråga: Vad gör du för att landet ska se ut som du vill ha det?