Smaklöshetens bitterhet, är det vad som ska bygga Sverige?

Det har väl inte undgått någon att det är valår i år, till och med ett "supervalår". Val till Riksdag, Landsting och Kommun samt det redan avklarade EU-parlamentet. Att ta ställning kan vara svårt och alla partier gör det inte lättare med sina kampanjer och vilseledande uppgifter, som jag aldrig tror skulle passera konsumentköplagen fullt godkänt om det gällde reklam för t.ex diskmaskiner.

Många människor jag pratar med om valet är redan så trötta och uppgivna över den pajkastning som pågått under det senaste året att de tycker det är helt egalt vem det är som vinner valet. "Det blir samma smörja oavsett", brukar det låta. Men är det verkligen så? Läste just att Ulf Lundell haft det olidligt de senaste åtta åren och turnerar mot Alliansregeringen. Riktigt vad som gjort hans liv olidligt redovisades inte och det kanske inte alls har något med politiken att göra, bara att det råkat infalla en dålig period för honom samtidigt som en Alliansregering suttit vid makten. Det är inte allt för ovanligt att man i gammal god svensk anda vill ha någon att skylla på och många jag möter skyller precis allt på regeringen oavsett vad det gäller.

Lite patetiskt och avslöjande blir det, när det visar sig att man inte har en aning om hur vårt svenska samhällssystem är uppbyggt och i vilken bestämmande del ansvar kan krävas i olika sammanhang. Just här i Västerås har det varit väldigt tydligt i sommar med två stora händelser som gett stora avtryck; sop-"skandalen" och skogsbranden.
När jag pratat med människor om soplukten på våra gator och bostadsområden, så är det många som inte förstår att detta är en kommunal angelägenhet som styrs ifrån vårt Stadshus och det är ledningen där som bär ansvaret. Både det politiska och det operativa. Så att skylla på regeringen är lönlöst.

Om skogsbranden sas det att det var en skandal att Kommunerna kommer få fakturan för kostnaderna i samband med släckningsarbetet och ännu märkligare att de fått det som straff för att de kontaktat Staten. Räddningstjänsten lyder under Kommunen och det är helt klart att fakturan kommer ställas till berörda Kommuner. Regeringen var dit för att se vad de kunde hjälpa till med och har hittills lovat 300+60 miljoner kronor i stöd för Kommunernas extraordinära kostnader. Så här har staten gått in för att stötta kommunerna och inte tvärt om. Så hade man tagit reda på fakta innan man kritiserade så skulle man i alla fall ha faktagrundad kritik och tycker man det är ett svek med 360 miljoner i stöd, så  får man väl argumentera för detta.

Under åren som gått har det också leverats fall om människor som hamnat i kläm mellan olika stolar på tjänstemannanivå, t. ex Försäkringskassan. Sådant är tråkigt och man hoppas att det faller tillbaka på den tjänsteman som bär ansvaret för just detta. Ser man till alla hanterade fall och ställer de i proportion till de som fallerar, så är det ändå som system ett bra resultat. Problemet är att inget system kan göras exakt skriver efter alla specialfall utan där måste tjänstemännens empati och förståelse för sitt uppdrag gripa in. detta har tyvärr fallerat i alla tider och kommer så göra eftersom vi alla är människor med våra fel och brister. Det betyder inte att det övergripande systemet är fel.

Känner man inte till hur det fungerar och som i vissa fall man inte ens vet hur man röstar, då kan det bli problem. Vet två fall i EU-valet där personer strukit en kandidat hos SD och lagt röstsedeln i kuvertet i tron att man röstar bort en person, ungefär som i Robinson. De förstod inte att de röstat på ett parti de inte sympatiserar med alls, med undantaget den personen de specifikt inte gillar. Inte alls smart om man som i dessa fall inte gillar SD.

Jag vet inte hur var och en värderar att vi verkligen lever i en demokrati, att vi lever i ett land där vi har det fantastiskt bra och hur de tror att det kommer sig att det fortfarande fungerar, när många har en syn på att allt är kasst utan att kunna precisera vad som är kasst. Är vi då verkligen värda en demokrati om vi behandlar den så ovarsamt? Ligger det inte lite på var mans ansvar att ta reda på hur saker förhåller sig innan man klandrar av rent fastlåst egen attityd?

Att gemene man kan ha svårt att sätta sig in i alla system kan jag ha viss förståelse för, men att politiker inte förstår ens de vanligaste systemen är mer skrämmande. Än mer skrämmande blir det när de använder sin okunskap i valrörelsen, till någon form av oetiskt röstfiske.

För någon dag sedan presenterade V en valfilm med den svårt cancersjuka skådespelerskan Kim Anderzon. Alla har vi väl någon form av relation till just cancer och det är en sjukdom som kan yttra sig på många sätt och vara väldigt olika i sitt förlopp och möjlighet att bota. Jag har själv levt med nära anhörig som gått bort i cancer och känt en stor desperation kring förloppet och det som blev det oundvikliga slutet just där. Man vill verkligen prova allt för att se om det hjälper.
I Sverige har vi en välfärd som innehåller vård, en bra vård och som övervakas av Socialstyrelsen. Den ska bygga på vetenskap och beprövad erfarenhet och Socialstyrelsen godkänner vilka behandlingsmetoder det är som skall användas. Det är något som även V borde känna till.
Att visa en film med en svårt sjuk människa som desperat sökt vård på ett privat sjukhus i Tyskland för att få alternativbehandling på, sådant som inte godkänts av just Socialstyrelsen och använda det som valpropaganda mot det rådande sjukvårdsystemet, är väl så smaklöst. Oavsett om Kim själv spelat in filmen eller om V gjort det, så borde de ha förnuft nog att inte använda den.

Jag hoppas för Kims skull att hennes alternativvård ger ett lyckat resultat, men så länge metoderna där inte är godkända för ersättning inom ramen för den skattefinansierade sjukvårdsystem som vi har, anser jag att det är rent beklämmande av V att använda denna valfilm, för det är inget som de kan lova att vi kan komma att få nyttja som gemene man via välfärden. Även om vi har en fantastiskt generös välfärd, så kan vi inte ograverat finansiera precis allt och alla metoder som gör anspråk på att hela oss. Skulle vi göra det skulle vi destrueras oss i den andra änden, den ände som ska stå för att finansiera det hela.
I dessa valtider pratas väldigt mycket om kostsamma reformer och bidragsystem och övriga satsningar på allt, men det är väldigt tyst om hur villkoren ser ut för de som ska betala notan. Det är företagen som drar in skatt, betalar skatt och avgifter och är de som ska ta ansvar för sina anställda och även försöka få in fler i arbete. Vad görs för att förenkla och underlätta där? Det skulle vara intressant att se en politisk valkampanj som tar hänsyn till den betalande sidan även om den i sig inte har rösträtt. För vi kommer inte kunna fortsätta bygga Sverige med alla dess invånare om vi inte ser till att behålla och utveckla företagandet.

Dåligt, är bra men dåligt

Jag tillhör den kategorin människor som alltid tyckt det varit roligt att arbeta. Extra kul har det varit att känna glädjen över att ha gjort något som betyder något för en annan person eller företag och som också gett bra respons på det arbete jag utfört. Det senare är en stor drivkraft för mig, att få känna mig nyttig då jag utför tjänster som andra mår gott av. Har genom åren haft många olika arbeten som gjort att jag fått inblick i mycket skiftande verksamheter och för en nyfiken person som jag, så har inget arbete varit för simpelt eller för ostimulerande för det har alltid funnits möjlighet att utveckla och göra saker på ett bättre sätt, en stor drivkraft i sig. Mina arbetslivserfarenheter sträcker sig från trappstädning till VD.

Men visst alla arbetsplatser jag varit på har inte gett samma kick även om det gett oförglömlig erfarenhet av både tjänsteutförande, organisation samt politik. Tänker berätta om ett arbete som format mig och mina tankar om runt arbete, lojalitet och ansvar.

Av olika anledningar hamnade jag i början av 80-talet på SJ. Fick tjänst som Järnvägsexpeditör yttre tjänst som det kallades och utbildades att köra truck samt arbeta med växlingsarbete. Det senare var inte ett helt riskfritt arbete utan där fanns mängder med saker att se upp med. Innan man skickades ut i tjänst så genomgick man en utbildning inom säkerhet och regler som gällde för arbetet, men allra först var man tvungen att gå med i facket, LO, för att annars fick man inte arbeta på järnvägen. För på denna plats regerade en politisk syn, S, och alla var tvungna att vara medlemmar i S via den då rådande tvångsanslutningen.

När jag väl kom ut i tjänst så visade det sig att arbetet som jag lärt mig hur det skulle gå till för att hållas på den säkra sidan, inte alls stämde med utbildningen. I många moment så utsatte man sina kollegor och sig själv för stor fara genom att trotsa befintliga regler. Jobbet gjordes stressigt och det mest märkliga var att all stress gick ut på att få så extremt långa pauser i arbetet som möjligt. Det spelades kort i mängder, sovs och även smets ifrån arbetet och allt var en gammal kutym där det sas att så skulle det vara. Även den fackliga representanten som normalt höll sig så långt borta från jobbet som möjligt informerade om mina rättigheter eller kanske skyldigheter mot mina kollegor att inte arbeta mer än absolut nödvändigt.

Att som jag gilla att arbeta och få kredit för att jag gjort något bra var med andra ord en risk för mina kollegor som då kunde hamna i dålig dager. För här hade man en paroll att: "Vi måste vara rädda om jobben". Det innebar i praktiken att man helst inte skulle göra något som helst på sitt arbetspass, för då måste arbetsgivaren anställa ännu en person och då har man skapat arbete. Att skapa fler arbetstillfällen genom att utföra kvalitativa transporttjänster till kunder fanns liksom inte ens som option. Det förhållandet blev pinsamt tydligt när det dök upp en tidskontrollant och de mest absurda försöken att lura honom gjordes. Man gjorde verkligen allt utom att sköta jobbet säkert enligt instruktion.

Mådde själv rätt dåligt av att bli behandlad som svikare av den anledningen att jag var lojal med min arbetsgivare och tog ansvar för det arbete jag hade satts att sköta. Att komma med förbättringsplaner som innebar att vi kanske bara skulle börja följa reglerna på arbetet för att inte riskera varandras liv och hälsa, var inte att tänka på. För skulle något förbättras så var det lönerna eller "bidraget" som det kallades och var allmänt sett som alldeles för låga.
I förhållande till arbetad timma måste de ändå sett som rejält höga.

Men jag är inte den person som sitter kvar på den sten någon satt mig på utan jag sökte vidare och fick utbildning som tågklarerare. I och med att jag tillhörde den personalkategorin som kallades reservpersonal och hade utbildning för både yttre och inre tjänst så satte jag mig själv i en urdålig position i förhållande till facket. För här var det lägerbildning grande och det kollegiala gällde bara inom personalgrupperingarna. Här jobbade man inte åt samma håll eller som en enhet utan här motarbetade man varandra helt enkelt. Eller som min huvudlärare sa när jag var klar med utbildningen: "Kom ihåg att du kan vara den bästa Tågklareraren, men blir du inte accepterad av växlingspersonalen så kan du lika gärna sluta."

Nu lyckades jag ändå på något sätt balansera alltihop med mina ben stående i olika läger, trots att ingen av fackavdelningarna ville ta i mig eftersom jag ansågs som någon form av svartfot eftersom jag hade dubbla kunskaper och därtill gillade att arbeta. Här hände det märkliga att jag efter ett tag fick erbjudande att bli Skyddsombud för personal i yttre tjänst. Ingen blev mer förvånad än jag eftersom facket visat sig väldigt avogt mot mig med mina två "lojaliteter". Jag började sätta mig in i facket för att förbereda mig på utbildningen och stötte då på detta med tvångsanslutning till S och ifrågasatte om det inte påverkade människor negativt att inte få välja själv vilken politisk åsikt man vill tillhöra, allt i demokratins, fria ordet och åsiktens anda?

Det var kanske det dummaste jag gjort om jag ville vara accepterad inom facket, men själv anser jag nu i efterhand att det ändå var ett väldigt bra beslut att ta upp den frågan, för där visade det sig att varken LO eller S delade mina åsikter om arbete, eller såg mig som en tillgång på arbetsplatsen eftersom jag både skötte mina sysslor och var lojal med min arbetsgivare och kunder. Något som tydligen fortfarande lever kvar inom dessa organisationer enligt en artikel i GP.

Situationen blev ohållbar för mig och jag sökte en tjänst i Stockholm där min dåvarande flickvän pluggade. På något sätt kan man väl säga att jag fick kred för mitt arbete till slut i alla fall, för jag kallades in till min fackrepresentant som förklarade att jag inte fått tjänsten i Stockholm och anledningen var att de gett mig dåliga vitsord. "För så gör man med folk man vill ha kvar!" Hade jag misskött mig hade jag alltså fått goda vitsord... Så att bli omnämnd som dålig var bra, men dåligt i alla fall, för min egna utveckling och möjlighet att påverka mitt liv.
Jag sa upp mig och gick.

Mitt bestående intryck av LO och S, har efter detta varit att de lever i någon form av tvärtom-värld. Om man som jag gillar att utveckla och utvecklas samt göra rätt för mig har negativ betydelse där. Att jobba med kvalitet och omtanke om varandra och sina kunder är heller inget som kunde ligga till grund för mer arbete och bättre villkor, utan man trodde verkligen på det omvända. Detta har konfirmerats vid ett antal tillfällen inom olika arbetsområden sedan dess och jag tycker fortfarande att det är ett sorgligt synsätt på både medmänniskor och sig själv att nedvärdera ansvarstagande och lojalitet mot den tjänst jag har att utföra och den kund jag har att leverera till.

Det är också där som jag tycker dessa organisationer har väldiga likheter med sektliknande frikyrkor, man tvingas tro på något och får inte ifrågasätta eller ens prova ett alternativ. Att inte välkomna nya idéer och innovationer utan bita sig fast på ett stelbent sätt, ger ingen utveckling. Man får inte heller vara lojal med mer än den egna fackliga organisationen, något som jag ser som ett hot mot både demokratin och det fria ordet.

Tror och vet att det finns många fler personer än jag som upplevt trögheten och direkta improduktiva organisationer inom den offentliga sektorn och känt djup inne i sig att det går att göra betydligt bättre. Många med stor drivkraft har också vågat ta steget för att utveckla sina idéer och sitt engagemang för bättre tjänster. Att både LO, S (som man knappt vet skillnaden på) och för den delen extrema V, gör allt för att rasera dessa människors arbete, eftersom det skulle försvaga deras egna organisationer och maktposition är väl bara en naturlig följd. Desperationen verkar inte finna några gränser i att svartmåla de människor som har en drivkraft och vågar ta ansvar för att utveckla Sverige, sina företag och därigenom bidra till den gemensamma försörjningen av både jobb och skatteunderlag.

Av anledningar som jag presenterat här, med kontraproduktiva åsikter som verkar ha en grund i den individförstörande jantelagen, från både S och LO, så tror jag heller inte att de är kapabla att bidra till den plattform som Sverige måste vara då det gäller att ha möjligheter att skapa arbete och arbeta för varandra.

Får vi verkligen mer jobb genom att ta bort jobb?

Då är jag på plats på kontoret igen efter att ha flackat från kust till kust med väskorna packade med musikinstrument. Har dock kunnat följa med en del i debatten som nu verkar ha tagit fart inför valet och gårdagskvällen innehöll en TV-sänd debatt om jobben.

Rubriken är väldigt missvisande, för vi får inga jobb utan de skapas av företagsamma personer som via sunda företag utvecklar sina idéer, det är inte politiker som skapar jobb. Däremot kan politiker se till att arbeten försvinner, genom beslut som omöjliggör att ha anställda eller driva företag. Det sistnämnda är verkligen på tapeten efter gårdagens debatt. Själv trodde jag inte det var möjligt att driva en politisk fråga så långt in absurdum, men nu börjar jag förstå att det är en realitet.

Som företagare blir jag ofta tillfrågad och tillskickad allehanda undersökningsmaterial där jag ska svara på frågor om villkor för företagande och vilka problem jag anser vara de största hindren för att anställa fler personer i mitt företag. Så har det varit i minst 20 år och de senaste åren har det intensifierats. Jag har svarat och i redovisningar så visar det sig att mina svar rimmar väldigt bra med övriga svarande, så att problemen på arbetsmarknaden från företagens synvinkel är väldigt klarlagda.

Jag har viljat tro att dessa undersökningar fungerar ungefär som när jag frågar någon av mina anställda vad de behöver för villkor och utrustning för att kunna göra ett bra jobb. Oftast får jag väldigt vettiga och bra svar, ibland, men oftast på skoj får jag ett mer absurt svar, men jag får svar och lyssnar på de som vet vad de pratar om så jag kan leda arbetet vidare på ett bra sätt utifrån synsättet för de anställdas bästa. För hur det än är så mår människor bra av att få göra ett bra jobb, oavsett jobbets art.

När man nu blivit tillfrågad av de som gör anspråk på att leda landet och forma den plattform Sverige utgör för att kunna leva och verka på, så verkar all kunskap från oss företagare vara som bortblåst. Debatten igår så långt jag hängde med (hade inte möjlighet att se hela) innehöll inte ett ord om oss som förväntas skapa de jobb som politikerna talar om. En stor besvikelse och all dialog med makthavare känns som tämligen meningslös helt plötsligt. En dialog för förbättrade kunskaper om villkoren att öppna och driva företag här i Sverige, kändes plötsligt lika ineffektivt som att driva ett transportföretag där man vägrar låtar sin personal ha drivmedel i tankarna under arbetspassen. Lite så som MP verkar vilja ha det för övrigt.

För det är väl ändå de jobben som företagen skapar som vi talar om när det gäller jobb, eller är det några andra jobb som avses? Ibland när jag lyssnar på den röda sidan av politiken, vet jag inte riktigt vad de menar, för å en sidan ska vi vara rädda om jobben, men å andra sidan ska jobb belastas med högre skatter och mer krångel som endast skapar en låst arbetsmarknad. Det låter inte särskilt produktivt.

Har under sommaren inte undgått att också höra Stefan Löfven ringa och "väcka" några ungdomar med löften om erbjudande av någon form av sysselsättning inom 90 dagar för att ha en anledning att gå upp på morgonen. Kan inte låta bli att fundera på hur han menar, finns det ingen anledning att gå upp nu och försöka hitta arbete idag? Är det så det ska vara att vi i Sverige skall få allt serverat utan att behöva engagera oss själva?
Har Stefan inte insett att desto mer vi engagerar oss i vad vi vill hålla på med, desto större chans finns det att till slut hamna på det ställe vi själva önskar. Vägen kanske inte är spikrak, men vi får erfarenheter på vägen som kan vara nog så avgörande för framtiden. Se till att skapa en bra miljö på arbetsmarknaden där det är enklare och inte lika riskfyllt att anställa. Låt det också finnas olika typer av jobb, anställningsformer och villkor som anpassas efter verksamheterna. Att som Stefan via reklamradion, så in en kollektiv pessimism, dåligt självförtroende och jantelagen, till förmån för en förhoppning om ett curlingsystem som ska placera mig på ett ställe som jag kanske inte alls passar i, vet inte jag om det gagnar varken den enskilda personen eller Sverige som land. Är inte det en ungdomsfälla om något att bli passiviserad i väntan på ett erbjudande?
När jag ändå är inne på reklam så kan jag inte låta bli att reflektera över alla kampanjer över Facebook. En stor skillnad har varit att man kan gilla Alliansens förslag som presenteras, medan man måste gilla S för att få läsa deras förslag. Fick på sätt och vis en flashback av den tid då man som LO-medlem var tvångsansluten till S. Allt för att kunna visa större siffror på intresse för just S, än vad som är äkta. Måste bara säga att S agerar mer och mer som en frikyrklig organisation än ett politiskt parti.

Igår dök det för mig upp en ny figur från V, Ali Esbati, som jag har lite svårt att ta till mitt hjärta. Att V och för den delen också S samt LO haft sina synpunkter på vad som räknas som arbete, och fullständigt gjort ner människor som arbetat med i deras ögon "skitjobb". Men de har haft jobb och det är väl jobb vi ska skapa och vara rädda om? Under decennier har dessa partier viljat skilja bort vissa typer av jobb som "skitjobb", istället för att lyfta deras utförare att vara stolta över sitt arbete.  Människor mår bra av att få göra ett bra arbete, oavsett arbetets art. Jag vet inte vad Ali Esbati har för syn på människor, men vi är alla olika och har olika förutsättningar och befinner oss på olika ställen i livet. Att då också arbetslivet innehåller en ett så brett spektra med arbeten som möjligt borde kanske vara något som gagnar människan i stort. Något som hjälper självkänslan och som erbjuder möjligheter att både få bromsa upp och att utvecklas. Där verkar i alla fall våran syn på människan skilja sig åt, Ali och min. Bilden av V som ett extremparti blir bara allt tydligare, med Jonas och nu Ali som agitatorer.

ROT och RUT samt sanering och utveckling av restaurangbranschen är tydligen inget som oppositionen vill ha. Man kan undra varför, när det bevisar att det går att göra förändringar som påverkar arbetstillfällen och skatteintäkter på ett positivt sätt. Eftersom allt handlar om politik och inte medmänsklighet så kan en trolig ide vara att oppositionen vill ta bort det som lyckats så kan det inte går att påvisa att du gjort något bra. En dubbelstöt till, mot både arbete inom branscherna samt sittande regering, med arbetstagare som förlorare.

Efter att ha mött samtliga partier och representanter för dessa under de senaste två åren, (nåja inte V då som mer eller mindre konsekvent ratar möten med jobbskapande företagare), så måste jag säga att gårdagsdebatten blev ett stort slag i luften för ingenting. Konkretisera några rejäla förslag eller presentera en ideologi som är trovärdig för utveckling av Sverige. RUT och ROT samt sänkt restaurangmoms i all ära, men hur ser fortsättningen ut för att ge möjlighet att skapa en bättre, sundare arbetsmarknad och mer konkurrenskraftiga företag?
Precisera gärna vilka som skall fixa fram jobben också och vilka åtgärder som är direkt jobbskapande.