Sommar sol och ångest

Mmmmm.... Som jag längtat!!
Påsken gav löften om försommar, men sedan slog aprilvädret till i maj och den längtan efter sommar och värme jag burit sedan i höstas, fick åter dra på sig strumpor och fleecetröja.

Sitter på kontoret med ett berg av jobb framför mig och hör mig själv gnola sommarsånger med hes stämma. Förkylning vik hädan, här ska nu njutas! Ingenting kan stoppa min känsla av att äntligen få fara ut i grönskan och blomprakten. Åkte hiss idag med en dam från "Institutionen för dålig sommarattityd", som förklarade att sommaren är en plåga.
- "Tänk på alla allergiker, myggor, fästingar och annat elände som kryper fram ut jorden", var hennes svar på mitt glada överbubblande humör som kom med påstående om hur härligt jag tycker det är att slippa huttra i ett råkallt klimat.

Lät mig inte nedslås av det, men började ändå fundera lite på varför en för mig okänd ordningskvinna vill att jag ska ha dåligt samvete för att jag tycker om sommaren, en årstid jag inte kan påverka och som bjuder olika förutsättningar för olika individer. Är det så att det är fult att njuta rent generellt, eller är det meningen att jag ska bära skuld och ångest för att det finns sommar och att jag tycker om den?

Vill bara vara tydlig nu inför helgen som verkar bli kanonfin: Jag tycker om sommaren för att det är varm och skönt och jag slipper frysa, ha konstant ledvärk, kan gå i kortbyxor och bli lite naturligt brun (röd) i solen.
Jag gör det inte som ett hån mot er allergiker, myggbitna och fästingsjuka!

Läste i tidningen idag att man lever längre om man tror på livet. Skulle vilja göra ett tillägg om att livet kanske blir både roligare och mer innehållsrikt om man vågar njuta av de guldkorn som faktiskt finns där. De kan se olika ut för var och en, och ibland kanske man måste leta djupare i sig själv för att hitta njutningen.
I helgen ska det bli fint sommarväder, då tänker i alla fall jag njuta!
Over and out!

Hur utvecklar man genom att sätta stopp?

Det mest fantastiska med valår är att man som myndig person blir värd något, och det mest makabra i detta är att min röst betyder mer ju färre som röstar. Jag tror det är därför som så många politiker vill åt min röst just nu. En märklig sak i detta är att man med allehanda medel vill köpa min röst. Det lovas vitt och brett om reformer som kostar miljarders miljarder men som inte ens är i närheten av att vara finansierade och glömmer att samtidigt att det är mig de underförstått ber att finansiera hela kalaset. För finns det omåttliga utgifter så måste det tas från de inkomster vi som skattebetalare har och dessa är inte aldrig sinande som många tycks tro.

I en av betydelserna av att vi har demokrati i vårt land finns att när vi nått myndig ålder har vi rösträtt. En röst per person. Det är något som jag själv tycker är bra. Men om vi skulle leka med tanken att man skulle ha differentierad rösträtt i förhållande till hur mycket man bidrar med till landets försörjning genom skatt, avgifter, jobbskapande och ansvarstagande så skulle även företag bli röstberättigade och ha betydligt mycket fler röster att lägga än en enskild person.

Frågan är hur valrörelsen skulle se ut då? Skulle det gå att lämna alla dessa löften när man måste ta hänsyn till de som ska klara försörjningen?

Själv tror jag inte det. Jag tror att valrörelsen kanske till och med skulle bli lite nyktrare, för då kom den att handla om Sverige och våra förutsättningar samt möjligheter att ha ett fortsatt välstånd och utveckling för alla. En plats där även de som drar runt landets ekonomi får plats i debatten.

För pratar vi om ”jobb”, som i jobb som genererar intäkter till den gemensamma kassan över tid, så måste vi vända oss till de som skapar dessa jobb och inte till de som skapar temporära lösningar där kassan dräneras. Vi kommer säkert behöva arbetsmarknadsåtgärder ändå på olika sätt från tid till tid, men en långsiktig arbetsmarknadspolitik måste bygga på hållbar utveckling och verkliga arbeten.

Därför tycker jag att debatten blir väldigt skev och innehållslös när företag förklarar för politiker och anställda om hur ett politiskt förslag kommer att slå mot företaget, blir bemötta med att de driver en skrämselpropaganda. Som företagare måste man försöka se vad som är på gång och vilka förändringar som kan komma och hur de kommer att påverka företaget. Det ingår i ett ansvarsfullt företagande. Jag driver själv företag och blir många gånger bemött med både dålig attityd och okunskap om hur villkoren är att driva företag och ta ansvar för anställda. De företagare jag känner är väldigt mån om att driva sina företag på en långsiktigt basis med ansvarstagande för såväl produktion samt anställningar. I och med detta är de också väldigt engagerade i att sköta sina bolag och försöka vara förutseende för vilka hinder och prövningar som kommer. Att informera om vilka förändringar som kan bli nödvändiga för att möta ett nytt politiskt beslut, ser i alla fall inte jag som någon konstigt.

Idag när den internationella konkurrensen hårdnar alltmer så har det blivit betydligt tuffare att vara företagare, att då även hoten mot mångas existens och arbeten kommer från de interna leden som säger sig ”värna jobben”, gör att allt känns väldigt bakvänt. Just nu i valtider så blir det mer extremt än någonsin och många håller andan i väntan på att se om dessa förslag verkligen når fram till att förverkligas, eller om den regering som sammansätts efter valet kommer att ta hänsyn till en verklighet där hänsyn tas till hur intäkterna ska säkras och våga låta reformerna vänta samtidigt som en svekdebatt drar igång. En arbetsgång vi sett alltför mycket av under årtionden.

Samtidigt kan vara värt att fundera på hur viktigt det är med svenskägda företag i Sverige.  Som företagare med känsla för sitt närområde så tar man förmodligen större ansvar för de man har anställda än om man är en internationell aktör. Därför tror jag det är dags att även se till de förutsättningar som gäller för företagande i Sverige innan vi mister de som vill och vågar satsa energi, engagemang, idéer och pengar för att utveckla just sina företag och samtidigt skapa en bättre förutsättning för den gemensamma försörjningen.

Jag hoppas att debatten kan vända till att bli en mer saklig och öppen debatt om hur vi vill att Sverige ska kunna utvecklas och stå som plattform för ett mer initiativrikt samhälle, där politiker pratar mer möjligheter än att stoppa. Jag hoppas också att det kommer en dag då vettiga regler för företag når upp till ytan och implementeras att gälla under väldigt lång tid.