fredag 29 september 2017

Slagfältet Sverige. Varför fokuserar politiken på fel saker?

Sverige idag är ett sprucket land. Ett land som inte ger den trygghet en invånare kan förvänta sig av den stat, som anser sig vara världsledande på all humanism. Vi ska vara det kramande landet med öppna hjärtan som inte vill någon illa. Vi har varit i fred i över två hundra år, om vi inte räknar vår mörkade delaktighet i de senaste två världskrigen. Vi har varit i fred så länge att vi tar freden för given, som en norm för hur en värld ska se ut. Men ser den ut så?

Nej, det gör inte det. Frågan är om det ens ser ut så inom landet?

Vi väntar med bävan över vad som ska ske i Göteborg i helgen när NMR förstärkta med hitresta Nynazister från när och fjärran ska demonstrera. Det väntas motdemonstration från vänsterstyrkor, förstärkta med likasinnade från hela Europa. På förhand kan det se ut som om vi kommer få ett slagfält liknande det vid Göteborgskravallerna 2001. Till det råder det nästan krigstillstånd på många områden i landet, ett beskrivs i Expressen.

Hur har det blivit så? Hur kan det komma sig att det land som skulle sörja för världsfreden, har öppnat sina dörrar och skapat slagfält bortom all kontroll på sitt egna territorium?
Det finns säkert mängder av sammanvävda anledningar till att det blivit så. Ett kan vara historielösheten som råder i landet. Historielöshet som ofta leder till en vilsenhet med svårigheter att hantera nutid och bedöma värdet av insatser som människor gjort för vårt land.
För att hitta en väg framåt behöver vi veta var vi kommer ifrån och vilka vi är. Det är inget konstigt i det. Men det finns alltför många politiker, journalister mm, som hävdar att vi inte finns, så det är kanske inte konstigt att vi befinner oss där vi är idag.

Som en lite paradox på historien hyllas den driftiga familjen Hedenhös, som skapade en framtid genom utveckling av egna idéer. När dagens Hedenhös gör samma sak, ska den stark begränsas med regler och lagar samt något konstigt moraliserande.

Grunden till dagens problem anser jag ligger i politiken och den attityd man skapat om sig själv. Det är trots allt politikerna som har fått förtroendet att hantera landet och dess allmänna funktioner. Men ser man över tid så är det högst anmärkningsvärt hur politiken istället för att ha en övergripande, uppmanande och underlättande roll, ofta har agera mer i egen sak. Det mest tydliga är kanske den senaste budgeten som är skriven av en Regering som bara handlar i egen sak genom att köpa röster för egen del.
Jag har för mig att det var Churchill som sa: "Har du inga fiender, har du aldrig tagit ställning!"
Det är nog en sanning som lätt skulle kunna kompletteras med, "Om du agerar gränslöst, får du inga riktiga vänner!" Vi har styrts av en gränslös politik i snart 100 år, och det syns kanske främst på det sättet man hanterar ekonomi, man försöker köpa vänner och sympatier både nationellt och internationellt. Vi ställer sällan motkrav och framförallt så underlättar vi inte inom landet att låta människor skapa sitt liv utan inblandning av staten.

När vi nu blickar ut över det som en gång var ett relativt tryggt land att bo i men som under det senaste åren blivit allt mer osäkert på många områden, vill i alla fall jag fråga politikerna i Regeringen hur bra deras budget balanserar med det uppdrag de har att skapa trygghet och säkerhet i landet. Känns det som era reformer slagit väl ut och skapat en trygg plats för landets invånare att leva i?

Själv tror jag att Regeringens fokus på att detaljstyra och göra fler människor än beroende av staten, hämmar utvecklingen och möjligheten för fler att få ett bra liv där de kan planera och styra sina liv efter sina förutsättningar. Samtidigt öppnar det upp för den kriminalitet som ofta följer i ett korrumperat lands spår. Att attackblunda inför varje stort problem och vägra prata om problemen som problemen är, tror jag inte heller är en framkomlig väg när allt fler börjar ta lagen i egna händer. Det verkar finnas en starkt groende frustration över vad som händer i landet, det land som nu allt fler verkar vilja återupprätta, eller i alla fall ta kontrollen över. Allt från politiska ytterligheter, till religösa fundamentalister.

En som beskriver det skeende är Jonas Sjöstedt som skrivit en artikel i Expressen.
En rätt typiskt svepande artikel om vikten av att stå upp mot nazism, rasism och våld.  Det är bra tycker jag. den handlar även om att bygga ett bättre samhälle och motverka terrorism. Han avslutar med: Vi kommer aldrig att låta nazisterna ta över våra gator och torg. Vi kommer aldrig att låta dem ta över vårt land."

Jag blir lite fundersam på vad han menar med "vårt land". Vilka avser han då?
Här hade kanske en historiebeskrivning varit på sin plats, över vilka han anser sig representera. Han verkar använda sig av någon oskriven fullmakt att tala för alla, utom då de i NMR som troligen använde samma vokabulär som Jonas. Som en litens parentes kan nämnas att han inte tog upp vinster i välfärden, just i denna artikel. För hur det än är har Jonas under fyra års tid rapat vinster i välfärden som landets stora problem, samtidigt som den humanism han försöker uttrycka, varit starkt underordnat i hans agenda.
Jag förstår Jonas frustration över den polarisering som pågår, med våldsbejakande ytterligheter, som är ett stort inslag i den historia han själv företräder men väljer att bortse ifrån. Därför undrar jag vem han talar om när han säger "vårt land"?

Troligen ingår inte jag där, fastän jag känner stor frustration jag med över vad som händer i landet. Jag är en modern Hedenhös och ledde under många år ett privat välfärdsbolag, som gick i vinst och starkt utmanade den offentligt drivna vården med kvalitet i vård och mottagande. Vinsten varierande från år till år, beroende på nysatsningar som var möjliga med hjälp av vinst. 
I och med min utmanande hållning inom välfärden, är jag troligen en person han hatar lika mycket som en våldsbejakande nazist, om jag får tro hans inlägg. Men jag är svensk medborgare och funderar därför på vems landet är, när Jonas uttrycker sig som han gör?

Jonas representerar ett marginellt parti men gör anspråk på att landet är hans, eller i varje fall ägs av grupp han säger sig tillhöra. Kanske är det precis där problemet ligger.

När nu Sverige under så många år regerats gränslöst, finns det kanske ingen riktig kärna kvar i folksjälen över vad Sverige egentligen är. Det har slätats ut och på den plan som beretts har politiker kunnat dansa fritt och göra om demokratin från folkstyre till styre av folket. Medborgarna serveas de bilder som politikerna vill sälja samtidigt som de ber oss konstant blunda för det vi ser händer med landet. De verkliga problem som finns sopas under mattan och man piskar istället upp en stämning mot det som hjälper landet att utvecklas. Dagen Hedenhösare.

Det är kanske bra att det samlas en bredpolitisk demonstrationsgrupp i Göteborg imorgon.  I alla fall bra om man vill motverka sin egna dröm att marginalisera dessa strömningar. Men det hade varit betydligt bättre om man vaknat ur sin politiksömn för 40 år sedan och skapat ett bättre Sverige. Jonas skriver själv att Nazimen måste ha en grogrund i konfrontation, varför då välja att konfrontera? Varför väljer man att återigen fokusera på fel sak?