Jag tror vi alla stött på hinder i livet av olika slag och ibland så kan man utmanas av även det minsta hindret, som kan vara en gigantisk mur att ta sig förbi och som kräver nog så mycket företagsamhet för att hitta en väg att bemästra. Ibland när jag jobbat långa skift och kommer till firman med ett berg av prylar i bilen att lasta ur, kan jag känna ett gigantiskt motstånd till att ta tag i urlastningen och drömmer om någon form av uppfinning som gör det jobb jag själv inte tycker jag orkar.
Det är ett problem som kan kännas oerhört motigt, men det finns utmaningar och problem som är mångt mycket större och ställer oerhört mycket mer krav på både en enskild person och dennes omgivning. Utmaningar som är oöverskådliga för oss som inte drabbats. Något som ställer enorma krav på uthållighet, kämpa, samspel och motivation mm.mm. på så många plan samtidigt.
Jag har haft förmånen att få se min dotter växa upp under väldigt ordnade former och hon har bortsett från krupp i tidiga år, varit ett väldans friskt barn. Lika glad som jag är för det, lika ledsen och förtvivlad har jag varit när jag följt hennes skolkamrat som drabbats av leukemi, inte bara en gång, utan tre gånger under sin skoltid. Något som ställt oerhört stora krav på honom i behandling och rehabilitering, men också på syskon och familj. det är aldrig en som drabbas av sjukdomen det gör en hel familj.
De stunder som vi som odrabbad familj kunnat nyttja för gemensamma aktiviteter i glädje och utveckling, har de fått tillbringa i sjukhusmiljö och ständig fasa för hur allt ska utveckla sig.
Rättvisa finns inte men på något sätt vill man hjälpa till och bära det som inte kan bäras av annan än de drabbade och hur man än funderar kring uppfinningar som genast kan ta bort det onda och hela det som varit sjukt, så inser man att det inte är tillrådigt.
Men tack och lov finns det forskning runt cancer, forskning som går framåt och som till stora delar finansieras av skänkta medel och som gör att familjen denna sommar äntligen kan äta glass tillsammans som alla andra familjer och se utmaningen i backspegeln.
Maria som är en av de starkaste och mest företagsamma personer och mammor jag känner har bestämt sig för en pay-back till forskningen som gett dem denna möjlighet att få vara en familj.
Hon har startat en egen insamling på Barncancerfonden under namnet En för alla, alla för en Maria ska företa sig en resa och gå gärna in på hennes facebooksida och läs mer, gilla och följ projektet.
Jag utmanar alla att skänka ett bidrag stort som litet i form av glasspriser. Alla bidrag oavsett storlek är välkomna!
Min favorit "Stor mjukglass i våffla med nötströssel" kostar 40:- på Kajens cafe. Jag skänker 100 glassar! Hjälp Maria nå sitt mål och bidra med några glassar!!
torsdag 10 juli 2014
onsdag 9 juli 2014
Att göra goda gärningar... eller..
Ibland sker det lite oväntade eller i alla fall något som jag själv inte har för vana att hantera. Det kan vara som för några veckor sedan då jag parkerade vid en affär för att gå in och handla och såg att två barn satt fastspända i baksätet i bilen bredvid. Det var varmt och den minsta såg väldigt medtagen ut. Jag kände på dörrarna och kunde öppna bakdörren för att släppa in luft och pratade med barnen för att se att de var ok. En kvinna mitt emot hade också uppmärksammat men inte hunnit ingripa. Mamman till barnen kom strax rusande över parkeringen skrikande att jag skulle låta hennes barn vara och att jag var en djävla pedofil. Nu visade det sig att det var fler som uppmärksammat barnen och jag fick stöd av fler som sett allt. Ett mindre krig utbröt och lite stukad av påhoppet med att jag var pedofil, backade jag ur situationen. Borde givetvis krävt en ursäkt för att ha blivit kallad något kriminellt för att jag upp märksammat och ingripit i en situation som kunde blivit tragisk. Nu gjorde jag inte det utan fastnade i tanken på hur jag kunde gjort det hela på ett bättre sätt för att inte få en grov anklagelse på mig.
Att bli anklagat för något man inte är känns inte alls bra, även om jag i detta fall kan förstå att det kanske inte var personligt riktat till mig för det jag gjorde utan för den skuld mamman kände för att ha lämnat barnen och blivit upptäckt i det. Men jag tror obehaget för henne hade blivit betydligt mindre om hon bara tagit på sig ansvaret för sin handling och bett om ursäkt för sin klantighet. Men det verkar som om anfall är bästa försvar för en del.
I lördags var det dags för nästa ovanliga situation. Satt på en krog och lyssnade på ett par kompisar som spelade och det börjades dansa mitt framför mig. Det är kul med musik och att se glädjen hos folk som vågar delta i showen.
La märke till en lite sliten kille som ville ha kontakt med mig. Han kom fram och sa "jag känner igen dig!" Jag kände inte igen honom, men sa att jag brukar spela så han kanske har sett mig på någon scen. Glad för sina nya bekantskaper ruskade han på huvudet och dansade vidare. Men jag såg att det malde i huvudet på honom vem jag var och han kom fram igen tog tag i mig och frågade "är du kriminell?" Nu for tankarna snabbt genom huvudet på mig och visst som företagare är jag väl ansedd per definition som kriminell inom vissa fackförbund och politiska partier. men jag sköter mig och har endast två P-böter i mitt belastningsregister (trots P-tillstånd), så kriminell? Nej!
Han kramade om mig och sa "det är jag, jag måste ha misstagit dig för en HA-kille"
Efter en kortare danssväng till kom han tillbaka och sa: "Du, vi lever helt olika liv men jag gillar dig, vi har något som connectar!"
Själv kände jag samma sak, han verkade vara en rätt go kille i grunden som valt ett spår jag själv inte valt. Men det härliga med människor är att alla har något att ge och dela med sig av som en känsla av tillit. Jag fastnade för en stund i tankarna och mindes tillbaka ca tre decennier då jag var med och spelade och underhöll på ett fängelse. Kom ihåg hur nervös jag var för att åka dit och hur väl emottagna vi blev och hur mycket glädje vi under en knapp timma kunde dela med de intagna. En stark upplevelse för en ung Mats.
Konsterar bara hur olika ens insatser kan bedömas, att göra en medmänsklig insats och släppa in luft i en bil med fastspända barn i, ger en omdöme som kriminell, men att för en stund bry sig om en kriminell ger en i det närmaste stjärnstatus.
tisdag 8 juli 2014
Att leva med sig själv
Läste idag om Måns Zelmerlöw som gått ut med att han varit
otrogen och vad det inneburit med ångest och skuldkänslor. Frida Boisen som jag
brukar stå rätt långt ifrån i mycket, skrev idag en krönika i Expressen som jag
tycker är bra och beskriver att vi människor ibland kan vara svaga, men det är
upp till oss själva att välja väg och visa vem vi vill vara.
Det är inte lätt att vara människa alla gånger och att falla
för frestelsen är något vi alla gjort i någon form, det är i alla fall jag
övertygad om. Dagligvaruhandeln lägger sina godishyllor där köerna till kassan
ringlar och mediebruset levererar bilderna och adresserna till de som kränger
lyckovaror som substitut för ett innehållsrikt liv. Det är både lätt och nära
till hands att emellanåt falla för en frestelse som inte är helt genomtänkt och
i vissa fall profiteras det på just det skapade behovet av lycka. Så att döma
de som faller för lockelser är lite att döma sig själv, fallet har bara olika
storlek och påverkar olika antal personer. Frågan är bara om det som initialt
ger ett lyckorus men som i efterspelet skapar ångest, är det som ger lycka över
tid? Själv tror jag inte det! Jag tror mer att lycka skapas ifrån den känslan
man får när man är den person man vill vara, oavsett tillgångar och attribut.
För är det något som gäller för var och en, så är det att vi
ska leva med oss själva livet ut, och ska den resan bli hyfsat lyckad så måste
man nog försöka finna den inre lyckan i att vara den man själv vill vara.
Otrohet är ett svek som man själv väljer. Hur man sedan
väljer att hantera det är upp till var och en. Vissa väljer att kanalisera ut
det via vänner och bekanta och kanske via den vägen legitimera handlingen,
eller i vart fall få stöd för den. Andra väljer att belasta den svikna med det
som att det är dennes fel eller att den kanske rent av tvingat fram handlingen.
En tredje variant kan vara att helt enkelt förneka eller kanske bara kalla det
för något annat än det är. En fjärde kan vara att belasta sin uppväxt med den. Själv
tror jag man gör bäst i att ta på sig skulden till valet och utifrån detta gå
vidare på det sätt som är lämpligt för just det förhållandet och i förhållende
till den person man väljer att vara. Det tror jag är själva grunden till att kunna gå vidare, och i min värld är det fullt möjligt att älska en person utan att älska allt den gör.
Min erfarenhet från ett förhållande som innehöll otrohet och
där skulden lades på mig som senare fick en annan förklaring eller benämning,
att otrohet är pragmatism. Det var ett
sätt att ta bort den egna skulden i en handling som är djupt laddad i sin benämning.
För själva namnet otrohet beskriver
kanske så mycket mer än bara snedskutt i sänghalmen. Det finns givetvis mängder
av olika fall med otrohet alltifrån enstaka fall, till ett mer genomgående sätt
att vara. Min erfarenhet är att det inte
bara rörde sig om en sexuell handling, beteendet låg djupare än så. Man utsätts
för svek på så många plan och kompenseras i ångestattacker med allehanda höga
kärleksförklaringar och ekonomiska ersättningar, något som inte kompenserar för
handlingen i sig utan för just ångesten.
Jag tillhör den kategorin som satsade all kärlek i den
relationen och tvekade inte att göra det. Så visst var jag sårbar och i
eftermälet fått höra vilken idiot jag varit som satsat allt på ett kort. Kanske
var jag det, särskilt när det gällde en pragmatiker som vars mål med sitt
beteende är höljt i dunkel. Det har givetvis satt sina spår. Men jag tror fortfarande
på att kärlek är den rätta vägen i ett förhållande.
Vi är alla människor med våra svagheter och styrkor och jag
tror på att ha ett kärleksfullt förhållande med mycket nära till förståelse och
förlåtelse för händelser. Har man bara en bra kommunikation och respekt för
varandra så tror jag det mesta går att hantera. Blir det däremot en rutin i
ensidigt förlåtande och att leva med en människa med mer eller mindre konstant
ångest för sitt beteende, kan det bli knepigare att få ett bra och lyckligt
gemensamt liv. Därför tror jag att var och en bör leva som den person den vill
vara oavsett tillgångar och attribut, för att därifrån kunna skapa en gemensam
lycka i ett förhållande.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)