Ishockey attityd och svikande publik

Själv är jag intresserad av ishockey och tycker det kan vara ett spännande och underhållande spel, som kan bjuda många roliga och intressanta stunder. Ok; jag har kanske inget favoritlag utan gillar sporten som sådan. Det är tråkigt att höra att publiken sviker och att många klubbar funderar på ekonomin och hur den ska gå ihop. Alla har vi väl våra funderingar kring hur man kan få intresset att öka igen.

Läste igår på Expressens nätupplaga att spelarna i Elitserien vill ha utökad rätt att slåss, bl.a. för att utöka intresset. Visst förstår jag att det kan vara mycket känslor med i spelet och att det är bra att det också är det, men jag vet inte om en utökad rätt att slåss skulle öka intresset för SPORTEN ishockey. Kanske skapar man bara en sport till i sporten, och då är ju frågan vem som vinner på det?
Det finns sporter där det är helt ok att slå varandra sönder och samman redan nu, så jag förstår inte varför man ska flytta dessa bataljer också till ishockeyn.

För att göra det enkelt för oss som gillar ishockey, så vore det kanske bättre att mer renodla och utveckla själva spelet och inspirera den individuella skickligheten hos varje spelare.

Det som slår i alla fall mig idag när jag ser hockey på TV eller live, är de dåliga individuella insatserna, som också blandas med många bra. Jag kan förundras över spelare som inte ens på uppvärming träffar målet på några få meters avstånd. Tränas inte skytte överhuvud taget?
Om man inte i en ostressad situation har förmåga att leverera ett bra skott, vad är då oddsen att man träffar avsett mål eller kan ta emot en passning när det hettar till? Det är på tok för mycket brister i individuella skickligheter.

En anledning till detta kan vara att man kanske är för taktiskt drillade att den individuella skickligheten fått stryka på foten. Spelsystemen blir för hårda att individen försvinner. Själv gillar jag de som sticker ut och vågar utmana. Detta för mig rakt in på det som hände i C-MORE studion lördagen den 19/1, när Mike Helber från Linköping hade bett att få vara med och prata.
Mike som är en väldigt klok man, ställde ishockeyexperterna mot väggen och frågade efter deras ansvar i den uppkomna mindre kris inom svensk hockey. Jag kan inte mer än hålla med om att mycket som förklaras i periodpauserna är brister i att individen inte följer ett system.
Det finns bättre och sämre experter och de kan lätt skiljas med ålder åt.

Att höra Leif Boork berätta hur dåligt individer på isen inte följer exakt uppgjorda system, är något som får i alla fall mig att ifrågasätta C-MOREs attityd till sin egen produktion.
Har man köpt rättigheterna till en lång serie och i alla fall jag tror att man gör det i ett vinstsyfte som även bygger på att svensk ishockey utvecklas, så sätter man experter i rutan som om man förstår honom  rätt kommer att göra att allt spel kommer vara förlagt i mittzonen för annars har någon fallerat i sitt system.
Vad blir inställningen till sporten av detta? Är det därför vi ska ha slagsmål, eftersom det inte ska göras mål överhuvud taget?
Ska man inte se till skickligheten att luckra upp ett systematiskt försvar. Sporten handlar väl om att anfalla och försvara ytor och mål och när mål är gjorda så måste det inte vara något dåligt som skett utan kanske en individuell eller lagmässig skicklighet som ligger bakom detta. man väljer själv hur man vill se på det, men man förmedlar också en attityd till spelet som går rakt genom rutan och som kan ligga till grund till även åskådarnas attityd till spelet och val av underhållning både live och på TV.

Det är intressant att C-MORE satsar så stort på en sport och inte själva ser att de kan ha en delaktighet i ett sviktande publikintresse. Jag tror också att man bör skära ner på en del intervjuer. För det blir inte mer intressant att höra av fler spelare och ledare att. "vi måste få in mer folk på mål", eller "vi måste få in fler puckar på mål".  Jag tror den största skaran av tittare redan förstått detta. Att höra det upprepas i varje periodpaus gör inte produktionen eller sporten mer intressant.

Ett annat problem som jag anser vara stort och prekärt för sporten är den låga svenska domarkvalitén. Det finns matcher där domarna är alldeles utmärkta, men det är alldeles för ojämna insatser. Går man från Elitserien till Allsvenskan så blir det än mer påtagligt. Visserligen så är det tredomarsystem där, men lite bättre insatser kan man kräva.

Jag tror C-MORE skulle tjäna för egen del och även hjälpa till att utveckla den svenska hockeyn om man förändrade sina produktioner till att bli mer intressanta för oss som gillar spelet Ishockey. Istället för att med grafik visa hur ingenting ska ske, initiera och visa skills mellan spelare. Fortsätta att ha reportage om enskilda individer och vad de gör för att utvecklas som spelare.
Mer betona skickligheten i det som är lyckat än oskickligheten i det som misslyckas.
Granska domarnas träning och inställning till spelet och sig själva.
Att gång efter annan höra Boork rabbla sitt mantra om att hämta fart bakifrån, är inte längre utvecklande för publiken. Kanske det är det för spelarna, men publiken är betraktare och inte deltagare.

Vård skola omsorg och LO

LO som är ett stort fackförbund har tagit bladet från sin mun och talar för 80% av befolkningen enligt de själva. Att en facklig organisation gör ett politiskt utspel om hur vård- skola- och omsorgsbolag ska skötas och säger sig ta ett samhällsansvar i detta är på sitt sätt spännande.
På så sätt är allt sig likt, LO tar ansvar enligt dem själva.

Frågan är bara vad de tar ansvar för och vad blir konsekvensen?

Att en facklig organisation sitter ihop i höften med ett politiskt parti kan i modern tid ses som aningen märkligt då det gäller att särskilja särintresset för arbetarfrågor och politiska styrmedel. I dagens moderna Sverige så finns det all anledning att hålla den politiska agendan skild från fackliga särintressen och vise versa. Att ett fackförbund också ger sig in i debatten om hur företag skall skötas rent företagsmässigt är inte heller den bästa lösningen för att få en bra utveckling för de anställda, produkterna och kvalitén på det som produceras.

Föga förvånande är att det just är välfärdsbolag som sätts i skottgluggen för LO´s kampanj. Ett område där kvinnor har stor del av företagandet i sin hand och många klassiska kvinnojobb finns. Ett bra sätt att hålla nere t.ex. vårdlöner är att göra företag som agerar inom vårdsektorn svagare och mer utsatta för risker. I en tid då genusperspektivet på företagande är i focus, så kan det väl ses som en förklaring som motsätter sig ett mer jämställt företagande. Är det också partilinjen när det gäller att säkra jobben som spelas ut här?

Ska man försöka sig på att göra någon form av logisk analys, så borde väl LO även kräva samma genomlysning och ansvar av samtliga bolag som på ett eller annat sätt finansieras av offentliga medel. Det är samma skattepeng som finansierar vården, som även finansierar byggande. Är det i LO´s anda rimligt att våra skattepengar går till att finansiera privata vinster i byggföretag som bygger våra skolor och vårdinrättningar, skattepengar går till privata vinster i serviceföretag som säljer tjänster till skolor och vårdinrättningar och ska verkligen skattepengar gå till privata vinster i företag som levererar produkter och förbrukningsmaterial till våra skolor och omsorgsbolag?

Vi betalar skatt per person och företag i detta land och dessa pengar skall främst gå till den gemensamma sektorn där vård skola omsorg finns. Vad är det för skillnad med de olika vinsterna som tas ut? Tas vinst ut i ena änden så drabbar det den andra! Eller kanske det är så att LO vet att vinster behövs för att säkra utvecklingen?

Att LO väljer att slå mot bara en sektor och visa på okunskap om hur företag drivs och om vad som driver företag och innovationer inom dess verksamhetsområde framåt, måste väl ändå ses som en otidsenligt produkt av en alltför gammal och tung organisation.
I den upplysta världen finns människor som är beredda att ta ansvar för sitt liv och sin framtid och i det också vill ha möjlighet att ha valfrihet. Valfrihet ger också en process där kvaliteten på tjänster och produkter har en bra grogrund till utveckling.
Jag personligen tror inte på att utveckling finns i en stor organisation som verkar för sin egen rätt att existera, utan i den som förs framåt av engagerade människor som ser möjligheter och behov. Att människor i vilken bransch det än må vara har möjlighet att tjäna pengar på den verksamhet som man har ansvar för, tycker jag är rimligt. Att ta ut en orimlig vinst till priset av sämre kvalité är att skjuta sig själv i foten när det gäller stabilt företagande. Finns valfrihet så försvinner dina kunder och din möjlighet att tjäna något alls.

Tittar vi på de gamla offentliga organisationerna, så finns det bra fungerande enheter men också rätt dåliga enheter. Frågan är hur mycket dessa ska kosta?

Om LO får som dom vill så kommer kostnaden för välfärdsutvecklingen att öka men möjligheten till valfrihet och ökad kvalitén inom densamma, att försvinna. Incitamentet till att organisera och utveckla inom ersättningsramarna försvinner till förmån för skattehöjningar. Men blir det bättre tjänster av detta per automatik? Har vi inte provat det till leda under decennier.
Hur många har inte haft bra idéer inom offentlig verksamhet, som bara slagits undan av en organisation som inte vill se förändringar och förbättring och även besparingar på onödiga utgifter. Att inte låta dessa personer och deras initiativ och samhällsengagemang komma oss skattebetalare till gagn genom eget företagande, skulle vara rent förödande för vår utveckling.

Att de privata företagen också oftast har en bättre löneutveckling för sina anställda, är något som jag annars trodde LO skulle tycka var av godo för sina anslutna. Varför man med sitt ansvarstagande, vill strypa just den möjligheten inom välfärdssektorn, är för mig en gåta. Jag har heller ingen bra förklaring till det att ge mina anställda.

Det skulle vara intressant om LO själva skulle vilja pröva sin idé först och driva en skola under de premisser de vill kräva av oss företagare.