Ok; jag är en person som analyserar, är ansvarstagande, lojal, empatisk och väldigt arbetsvillig. Har fått detta bekräftat av Meyer & Briggs personlighetsanalys och även fått lite av stämpeln: VD-typ. Låter kanske inte så hett, men är en personlighet som behövs i ett företag och eftersom jag är VD, så är jag väl placerad på rätt plats.
Vi har alla våra olika personligheter och alla behövs på olika ställen. Kunskap och personlighet är två stora faktorer för hur vi fungerar i vår omgivning och hur vi låter andra fungera i vår närhet.
Den personlighet vi har bär vi med oss på jobb, fritid och familj. Vi kan också välja att spela lite olika roller och låta vissa delar dominera mer vid olika tillfällen. Alla har vi baksidor och framsidor som vi kan behöva jobba med och även kanske skaffa oss en coopingstrategi för att hantera, både inför oss själva och för vår omgivning.
Om jag inte är felunderrättad så är vi i Sverige de som ger flest psykologiska diagnoser i hela världen. Är det så kanske det är på sin plats att undra varför just vi har så mycket problem, eller är det så att vi själva inte vill ta tag i de problem som finns för att vi inte orkar eller vill konfrontera oss med vår omgivning?
Är det lättare att få en diagnos för att få ett alibi att få vara egen? Har vi haft en regim under så lång tid som krävt att vi ska vara så lika att vi tappat vår identitet att vi måste få en diagnos för att få ha en egen personlighet? Jag vet inte, men ibland undrar jag.
Jag vill inte raljera över de som verkligen behöver en diagnos, för att få medicinering eller för att få hjälp och förståelse av sin omgivning av ett verkligt patologiskt problem. Vi behöver ge dessa all hjälp de kan få. Problemet verkar dock vara att det är så många som tar upp så mycket resurser att de inte räcker till de som behöver.
Jag ska inte propsa på att Meyer & Briggs är lösningen för alla, men det finns möjligheter att göra tester på olika sätt och få hjälp till självhjälp. Man måste dock ge sig in i sig själv och våga plocka fram sina sidor att arbeta med och börja kommunicera med sin omgivning för att komma någon vart.
Läste att den psykiska hälsa hos ungdomar sjunker i en allt snabbare takt. Jag vet inte om jag har rätt, men jag tror att mycket av det avskärmade sättet att umgås på, kan vara ett problem. Att inte behöva möta sina vänner utan umgås via spel och olika sociala medier. Hur lär man sig där att hantera sina egna sidor i förhållande till andra och att parera en situation där andra mår dåligt på riktigt.
Livet pågår hela tiden och kan varken pausas eller spelas upp på nytt. Jag tror på kommunikation som beror på närhet till varandra och konfrontation av varandras personligheter för ökad förståelse och egen hälsa. Annars kan livet bli skrämmande att både se och bli sedd i.
Jag vill gärna se och möta de jag jobbar med, vill absolut se och möta min familj och har svårt att inte bry mig om den som jag ser mår dåligt. Jag kommer vara den person jag är och arbeta med de sidor jag vet jag behöver stärka och ser det som mitt ansvar precis som alla har ett ansvar för sin personlighet. Hjälp finns för de som behöver det, men jag tror att vi kan nå väldigt långt med att börja se varandra som individer med egna behov och möjligheter, och som jag kanske måste lätta lite på min egna problem för att kunna interagera med.
