Det skrivs hyllmeter av litteratur och publiceras mängder av aforismer om vikten av, och hur man finner lyckan! Här kommer lite mer....
Jag är absolut ingen expert på att berätta vad lyckan är för andra och ibland blir jag tveksam över vad lyckan är för mig, särskilt när jag får ett lyckokoncept serverat med en prislapp och ett tidsschema.
Det går fort idag och det verkar som om just hastighet är något som ska skapa lyckan. Älskar man bilar, flyg eller båtar kan jag förstå känslan av farten som tjusning, men när det gäller livet och hastigheten där, blir jag mer tveksam. Vi ska snabbt göra karriär, vi ska snabbt skaffa oss alla attribut som påvisar framgång och gärna rusa från plats till plats eller för den delen också från förhållande till förhållande utan att för ens en liten stund våga stanna upp och möta oss själva, eller vår omgivning. Allt för att lyckan inte infinner sig direkt eller kanske inte håller samma höga halt kontinuerligt.
När jag ibland intar en betraktares plats i tillvaron, blir jag fundersam över vad det egentligen är som styr väldigt många av oss att hålla en så enorm fart att vi missar samtiden och möjligheten av att njuta av den. Visst styrs vi av åtaganden, både privata och arbetsmässiga, men däremellan då?
I helgen som gick var jag i Göteborg för ett jobb, en upplevelse i sig som gav material till en hel bok. Mycket fel var det på jobbokningen och väl på plats fungerade väldigt lite som det skulle. Efter en kväll där jag och min kollega spelat mer eller mindre för oss själva, ramlade det in en mängd rockers som varit på Metallica och vårt gig gick från ökenterapi till en riktigt lyckorus. Att vid frukosten dagen efter få höra att: "Metallica var jävla bra, men ni var fan bättre!", gjorde att den sunkiga känslan vi hade tidigt kvällen innan förbyttes till en mer harmonisk inställning till både jobb och plats.
Det är rätt ofta vi glömmer att både ge och våga ta emot beröm. Säga sådana ord som kan skapa en härlig känsla. Många gånger, kan jag säga av egen erfarenhet, har jag sprungit på för att hinna någonstans och därmed också missat båda dessa stora ingredienser i livet. Ibland har jag också avstått från att ge beröm, där jag varit orolig att berömmet ska missförstås. En otroligt dum anledning att inte ge beröm. Nu vågade jag ta emot berömmet och mina tunga ögonlock efter en inte alltför vilsam natt, blev pigga och alerta.
En naturlig följd av att vara klar med jobbet på en annan ort, är att ta sig hem igen. Att vara singel och bo själv är inte bara en nackdel, utan erbjuder också en möjlighet att styra dagen lite som man vill. Jag har blivit bättre på att fylla dessa resdagar med mervärden. Att våga ändra rutten och stanna till för att se och uppleva mer än bara vajervägar och stressade människor som passerar med fart.
Igår tog jag vägen förbi till Marstrand, en av mina oaser i livet. Att få gå runt på klipporna för att se och känna havet, är något som får mina livsandar att slå små volter. Jag är inte ensam om att gilla öpromenaden. Det var mycket människor ute och det är lite spännande att betrakta hur olika vi tar till oss den miljön vi vill uppleva. Många bär med sig mängder med utrustning för den korta promenaden och det mest intressanta är de som väljer att släpa med sig stora kylväskor på hjul bland klipporna, allt för att sedan fylla munnen med allehanda ätbara saker medan de slåss med måsarna om den plats de hittat. Andra har minimalt med utrustning och kläder med för den delen, för att hitta en liten enskild klippa att solbada på och själv doppar jag gärna fötterna i vattnet samtidigt som jag njuter av utsikten och solen. För mig är det ett mervärde som skapar en stor lycka i stunden och ett härligt lyckominne att ta fram när livet känns mer grått.
Att ha stannat upp gav mig möjlighet att hitta figurer i berget, Jaba the Hub, och träffa en hel del nya människor. Det fyllde på min bank av upplevelser som är så värdefull och enkel att ta med sig.
För mig har mervärdet av att våga stanna till, skapat mer lycka än att försöka springa ifatt något obestämt, i en fart som är satt av någon annan. Det sköna med att våga stanna upp är att det inte spelar någon roll egentligen var jag är, för möten och betraktelser av min samtid kan jag få överallt. Allt handlar bara om att sänka farten emellanåt och både våga ta till sig och dela med sig av upplevelser. Det sägs också att den kortaste sträckan mellan två människor mäts i ett leende. Egentligen är det otroligt vad lite vi behöver dela med oss av för att skänka en bättre känsla och mervärde till vår omgivning och oss själva. Något som jag tror genererar mer lycka, än att försöka definiera någon att hata, något som annars verkar vara väldigt inne i dagens samhälle.
Så ska jag ge mig på att dela av min erfarenhet och ge tips, så våga stanna upp och le mot din omgivning!
