One cold day in hell...

Nu har det snart gått en vecka efter att svenska folket sagt sitt efter att ha tagit till sig av årets valrörelse. Det Sverige som jag kände för och som utvecklats rent demokratiskt, men som i mångt och mycket utmålats till helvetet på jorden ha nu fått en ny regeringsbildare, Stefan Löfven. Han som ledde korståget mot Alliansen och som satt agendan för denna valrörelse och som lovat bot och bättring för det land som enligt siffror och bedömare går väldigt bra. Nu sitter Stefan troligen med en väldans lång näsa när han ser hur det gick för honom och hans otydliga regeringsalternativ nu när han fått uppdraget att bilda regering.

What goes around comes around... Delar man ut mängder av käftsmällar och sedan tror att de man slagit på ska skrapa med foten och med sänkt blick söka sig till den som våldfört sig på en, så har nog Stefan missbedömt utvecklingen av Sverige och svenskarna. Han har själv tillhört en organisation som bland annat har haft en paroll: "Ta ingen skit". Lite som i Grynets show på TV. Men ändå väljer han precis den vägen; att dela ut massor med skit och tro att man blir kompis på så sätt...

Stefan borde kanske lärt sig lite av att George W Bush fick väldigt få hejarop och vänner i Irak, efter att ha bombat sönder deras land.

Det var väl också LO och deras stora avdelningar som hjälpte till att dra igång kampanjen som riktar sig främst mot kvinnliga företagare och traditionsenliga kvinnoarbetsplatser. Varför man valde att se det som ett hot istället för en möjlighet i hur kvalitén på arbetet utvecklas och vilka bättre villkor personalen kan få hos de nya arbetsgivarna. Troligen var man rädd att mista medlemmar inom LO när villkoren lättare förändras genom att byta arbetsgivare, än när facket ska driva en fråga som är underordnad av hur de mansdominerade fackens villkor ska utvecklas.

Så nu sitter Stefan där med de löften om en handlingskraftig regering med endast en väldigt klen intresseorganisation (MP) som support. Något vidare värst folkligt stöd verkar han inte heller ha och det tror jag mest beror på att han inte varit ett dugg intresserad av att ta reda på vad folket vill ha och önskar, utan valt sin egna väg att gå för att nå maktfullkomlighet. Något vi nu ser resultatet av. Han har nog förlitat sig på traditionsröstare och hjälp från fackligt håll, men det har inte räckt till. Rent politiskt tror jag inte heller att Stefan har någon stabil bundsförvant i MP.

I efterhand kan man konstatera att:

• Föra ett krig för att få makt, inte skapar vare sig arbetsro eller trygghet för vare sig enskilda individer eller de företag som ska dra runt Sverige.
• Den valrörelse som S, V och MP rallat runt med, inte riktar sig till människorna eller ens innehåller ett mänskligt beteende.
• Den man som inte var till salu, Jonas Sjöstedt (V), sålde sig till S för att efter att valresultatet presenterats, kastas ut från gemenskapen. Undrar om han tycker att han gjorde ett bra val i att stötta S?
• Att det var väldigt lite ideologi presenterat i oppositionens valmanifest, istället byggde argumentationen mest på falska siffror och tomt upphostade argument.
• SD som alla varit så rädda för efter att de haft en vågmästarroll under förra mandatperioden, har ingen tagit debatt med utan fryst ute så att de i lugn och ro fått bygga sitt väljarstöd med hjälp av missnöjda personer som inte känner att någon vill lyssna på dem. Snacka om att Stefan skjutit sig i foten där, och fått samtliga etablerade partier att göra detsamma.
• Väljare är inte människor med behov och åsikter, utan bara ett hinder mellan politiker och makten. Så Stefan har nog mest bara lyckats spä på politikerföraktet.

Nu sitter vi här och många med mig är både oroade och direkt rädda för vad som ska ske med vårt land, som trots allt varit ett väldigt bra land att bo och verka i. Vi har haft fantastiska möjligheter att utvecklas, landet har skötts väldigt bra och även för det rönt stor internationell uppmärksamhet och status. Det finns givetvis mycket kvar att utveckla och tiden ger oss anledning att vara på tå hela tiden för att möta förändringar. Men nu sitter vi här med ett groende kaos runt hörnet, istället för klara linjer för vilka villkor som ska gälla för både privatpersoner och för de företag som ska utveckla och betala för Sveriges framtid.

Landet som i mångt och mycket ansetts som världens bästa, men som uppmålats av framför allt S och V som helvetet på jorden. Så när nu Stefan vänder sig till de som han svartmålat och smutskastat, för att få hjälp med sin regeringsbildning, får han kalla handen och får känna på uttrycket: "A cold day in hell"

Välkommen till helvetet Sverige, det helvete som Stefan själv skapat. Det kan nog bli en kall höst och vinter i år!

Vad jag tror Sverige behöver är lite mer Rock´n Roll

Ja nu sitter vi i det vacuum som jag tror man kallar för interrimsministär.. Ett otroligt osexigt ord!
Betydelsen är att den avgående regeringen har ansvar men begränsad makt för Sverige fram tills den nya tar vid, vid Riksdagens öppnande. Jag tror det är riktigt osexigt att ingå i denna interrimsministär också...!

Men lite intressant är det för jag tror på ett sätt att det är rätt nära deras ambition att leda och ta ansvar, att ansvara för just Sverige, men att lämna över makten till människan att ta ansvar för sitt egna liv. Med kunskaper från årets valrörelse kan man konstatera att V och framförallt S är ute efter makt, makt över människan. För att få den makten har man använt sig av vilka medel som helst. Vad det kommer att betyda för oss som land och befolkning får vi se med tiden. Det har även drabbat ett väldigt naivt V. Hade man gjort sin läxa och läst lite politisk historia, så hade Jonas och hans gäng troligen använt den kunskapen och sett S agera själva och ägnat sig själv åt sina löften att bekämpa SD och intoleransen. Men å andra sidan vet jag inte om Jonas bara spelat dum eller om han är dum på riktigt, med tanke på hans otroliga brister i faktakunskap och organisation som han visat upp under det senaste året. Så det var nog att hoppas för mycket att han skulle infria sitt löfte.

Men med valet som historia och valrörelsen som förhistoria, kan jag konstatera efter att ha sett resultatet att det saknas Rock´n Roll i Svensk politik och i Sverige som land. Det har kanaliserats så mycket hat, svartmålning och lögner att frågan är om det verkligen är sopförbränningen i Västerås hamn som skapat odören i sommar. Låt oss vända den trenden!  Tillsätt det som Rock´n Roll står för, kärlek, respekt, tolerans och att låta människor tro på och förverkliga sina drömmar borde vara något som alla möts av varje dag! Jag tror också att vi behöver mer passion i våra liv och att våga utmana oss själva med att pröva nya mönster både i tanke och handling, men framförallt släppa jantelag och avundsjuka för att göra oss själva fria att våga utvecklas.

Med tanke på gårdagen soliga väder men mulna Svenskar som jag mötte, så vill jag från och med idag utmana alla att vända på några begrepp för att våga se världen och upptäcka dina medmänniskor på ett ljusare sätt. Våga tro på den du möter och ge den en chans att både växa och bemöta dig med samma tro.

Politiskt sett är vi verkligen i en orilig tid just nu, men till nästa val så kommer den etablerade politiken att utmanas av mer Rock´n Roll. Livet är en resa så kom ihåg att tro på att du kan göra skillnad både för dig själv och din omgivning! Journey Don't stop belivin

Sverige är avlångt och består idag av människor som är långa i ansiktet

Då har befolkningen sagt sitt och visat vad man tror är bäst för Sverige. När man läser lite av omvärldens analyser och syn på oss här i norden, så slås i alla fall jag av hur dålig självbild vi har av oss själva och vårt land. Vi har tills igår haft en regering som i mångt och mycket höjts till skyarna internationellt för deras oerhört kapabla arbete med att rädda, leda och återuppbygga Sverige ur en gigantisk internationell kris. Man har gjort det med utgångspunkt av landets bästa. Trots detta är en stor del av vår befolkning missnöjd och talar vitt och brett om hur regeringen förstört landet och dess förutsättningar. Ett fantastiskt bra arbete har de gjort, som förtjänar ett erkännande från samtliga boende här i landet men som möts av missnöje. Något jag har väldigt svårt att förstå. Vi är ett stabilt och rikt land, med ett socialt skyddsnät som inte har jämförelse i något annat land. Hur det ser ut om ett år vet vi inte, framtiden är per definition osäker..

Missnöjet har grott och en kamp om makten i detta välrenommerade land har vi nu följt och sett verkningarna av. På ett sätt kan jag förstå kampen om makten, för vem vill inte sola sig i skenet av ett välskött och bra land. Så vad gör man när ens egna politik inte ledde fram till denna stabilitet då man själv satt vid makten?
Ja man kan alltid försöka ett gammalt beprövat sätt, att härska genom att söndra. Man höjer rösten, använder gamla beprövade ord som "klasskamp", "solidaritet", "lika för alla", "säg stopp" som användes under en tid då Sverige inte var ett särskilt jämlikt och demokratiskt land. Till det skjuter man in sig på den smalaste frågan i det nyaste systemet, privatisering. Den enskilda människans möjlighet att med egna kunskaper och innovationer kunna bidra till utveckling och uppbyggande av vårt samhälle. Något som borde applåderas istället för att kritiseras. Istället vill man skapa en illusion av att ingen egentligen ska behöva bidra till vårt samhälle, något som behövts ända sedan Hedenhös dagar.

När nu oppositionen hittat sitt halmstrå att föra sin kamp ifrån, med svartmålning av regeringsmakten samt även ett stort antal företagare, så gynnar detta bara extremister. Regeringen har hamnat i en försvarsställning som inte tillfört den politiska debatten något positivt. Något som vi nu ser resultatet av. SD har i lugn och ro kunnat föra sin politik och avstått käbbel i småfrågor, för att vara väldigt tydliga i sina profilfrågor. Det verkar ha tilltalat en väldans massa människor. Om det sedan är själva sakfrågorna eller lugnet i att inte delta i käbbel som tilltalat, har jag ingen aning om. Hur som helst så har de isolerats på ett sätt som gjort att de kunnat växa.

Jonas Sjöstedt som i sitt Almedalstal bedyrade att han till nästa år skulle bekämpa SD och se till att de extrema inte skulle få ett utrymme i Sverige, verkar ha missat att det var i år valet och valrörelsen ägde rum. Ville han på allvar bekämpa och erbjuda ett bättre alternativ, så hade han kunnat presentera detta i årets valrörelse som syftade till den kommande mandatperioden han pratade om. Men tyvärr verkar det inte som om han ens tar sig själv på allvar. Istället valde han att tiga i debatt med SD och istället bara säga stopp till utveckling av välfärden. Något som han upprepade på ett sätt likt en repa i en gammal vinylskiva som fick stiftet att hoppa tillbaka, ungefär som gamla S politikern Bosse Ringholm.
Även Stefan Löfven hade kunnat agera för att bredda debatten om de frågor som en stor del av befolkningen lyssnar till. Fredrik Reinfeldt var däremot tydlig när han berättade regeringens syn på den annalkande flyktingvågen. Det fick Stefan Löfven att låta som SD, när han störde sig på att regeringen ställde flyktingpolitiken mot utökande av vår redan enormt omfattande välfärd. Här hade man kunnat visa någon form av empati för flyktingar, men man valde den smala vägen till makten genom att sätta sin egna agenda före folkets frågor och med det låta som SD. Så nu kan S se tillbaka på en rätt misslyckad valrörelse som endast gett ett tydligt svar, 16% av befolkningen vill ha segregation och människoförakt via SD och F!. Det motsvarar ca 1,4 miljoner människor.

Det finns mycket som är tråkigt i detta. Tyvärr så är det alldeles för många som satsat på att öppna egna företag och därigenom även erbjuda fler människor arbete. Personer som idag känner oro inför framtiden. En oro som bottnar i den omåttliga och osakliga svartmålningen av dem som individer och yrkesmänniskor. Samtidigt har deras medarbetare i också utsatts för samma smutskastning. När Stefan Löfven med sina vänner pratar om ett bättre Sverige för ALLA, så är det knappas dessa driftiga människor han pratar om, så frågan om vilka ALLA han menar?

I en demokrati som är så tagen som självklar som hos oss här i Sverige, är det konstigt att det inte finns en demokratins väktare värt namnet. Ett organisation som ska stå för de sakliga rapporter, som politiken bör utgå ifrån och där partipolitisk inverkan helt är bortskalad. Att journalistiken som ska vara demokratins väktare inte fungerar, kan man se då deras egna agenda lyser igenom rapportering och granskning. Som t.ex att fem i tolv sätta igång med att "avslöja" SD-medlemmar för vad de är, något som nästan kan ses som att sparka in en öppen dörr eller att göra självmål. Det stärker troligen  partiet mer, än  det försvagar det. Allt genom den omvända psykologins hjälp att det är synd om den som blir förföljd, även om den själv förföljer.

I avsaknad av kritisk granskning av samtliga partier och deras fakta, så har mycket av debatten på lägre nivå utlämnats till ett hö-hö-ande beteende. Ett sätt att avsäga sig fakta utan att själv ha någon annan fakta att komma med. För trots den gediget dåliga granskning som gjorts av media, så har det funnits rapporter som kommit till efter gransking av fakta. Rapporter som även talar om hur de gjorts och med vilket underlag, samt av opolitiska organisationer. Tyvärr ofta något knastertorra men väl underbyggda. Det hade varit intressant att höra en politisk debatt med en sådan rapport som utgångspunkt.

Så idag vaknar vi i ett nytt Sverige. Ett Sverige som inte kan backa tillbaka till det som varit, varken i dåtid eller nutid. Det är nya förutsättningar som gäller och utgår man ifrån valresultatet så har våra gamla etablerade partier missat några viktiga frågor som många av invånarna i landet sökte svar på. Man låste in sig i en skyttebunker och såg kanske inte vem och vad man skulle försvara när kriget började, utan var mer intresserad av att smörja och använda sitt vapen än att presentera lösningar sedda från en punkt liggande lita högre upp. Jag tror det hade varit bättre att höja blicken och se en helhet än att ägna sig åt navelskådning.

Vi ska nu ledas av en före detta fackordförande och den minst politiskt erfarne, som från och med idag inte kan ta till stridsåtgärder som strejker mm. Han måste även kunna visa bestämdhet även mot den organisation som placerat honom på posten, LO, och samla landet. Jag tror inte att det blir varken självklart eller lätt, särskilt inte som han skjutit sönder tilltänkta samarbetspartners. Visar man också på vilja att segregera befolkningen och inskränka rörelsefriheten och valfriheten som han hotat med i valrörelsen, istället för att samla och våga släppa lös den kreativitet som kan föra vårt land framåt, tror jag vi går en rätt osäker framtid till mötes.
Framför allt när vårt avlånga land fått en stor del av befolkningen att stå med långt ansikte över vad som egentligen hände igår.