Dags för en företagarmyndighet?

Balans sägs vara ett stadium som är bra att uppnå och det kan uppnås på många sätt och på många plan.

Idag när vi upplever verkningarna av klimatförändringar, något som ofta härleds till människans påverkan på naturen, är just balans och miljö något som hamnat i blickfånget. Givetvis med all rätta, eftersom den jord vi lämnar till våra barn är den jord vi själva satt vår prägel på med hur vi brukar den. Vi behöver se över alla aspekter på hur jordens resurser nyttjas och göra det bästa möjliga miljöåtgärd för att sörja för återväxt och mångfald, om vi ska uppnå balans både idag och i framtiden.

Vi har naturvårdsverk, jordbruksverk, mm, som har till uppgift att se över och påverka vår skattning av naturen för att bibehålla balansen här i landet. Som en reflektion över detta är jag själv lite förvånad över att vi i detta land med i förhållandevis så stora möjligheter i förhållande till invånare, inte är självförsörjande på mat. Vi tvingas importera mat som bl.a. är billigare än egenproducerad, för att hålla ner våra priser. Är det bra för miljön, hälsosamt och balanserat? Är det ens klokt att sätta sig i denna situation med tanke på oroligheterna i världen att göra sig beroende av andra när möjligheterna finns att kunna öka vår egna produktion och med det även få till mer arbeten inom livsmedelsindustrin? Men det verkar vara något som är politiskt gångbart, eftersom ingen verkar reagera på det.

Något som det reageras på är däremot energiförsörjningen och skattningen på den. Här har det blåst en del om just skattningen på förnyelsebar energi. Jag tror de flesta är överens om att om energi kan framställas på ett miljövänligt sätt, så är det en vinst för naturen och jorden som vi skall lämna till våra barn.  Problemet där verkar vara den stora oförståelse som råder över vårt lands utseende och de olika förutsättningarna som råder i landets alla delar och är kanske en del av problemet när det gäller självförsörjning av livsmedel. Vi har i alla fall Energimyndigheten som ska hålla koll på hur energi används och att vi försöker nå tillverkning av förnyelsebar energi. De ska presentera för oss hur energismarta lösningar kan användas. Allt för att uppnå balans i skattningen av energin och naturens tillgångar. Bra så och jag hoppas på framtida lösningar som gagnar miljön så mycket som möjligt.

Vi har ett Arbetsmiljöverk som ska hålla koll på balansen av arbetstider och arbetsmiljöfrågor här i landet. Det är av yttersta vikt att vi får så bra arbetsmiljö och villkor som möjligt och att balansen för att minska hälsa- och skaderisker. Sedan har människan i och för sig en märklig förmåga att på fritiden frivilligt sätta sig i ohälsosamma lägen. Så den drift att prova våra gränser kan inte helt föreskrivas bort. Men bra att ingen tvingas till det.

Sverige har verkligen system för allt skattande av tillgångar och översynen av balansen där, med utgångspunkt från miljö. och hållbar utveckling. Hur det sköts lämnar jag jag, men de är tillsatta eftersom det anses vitalt för Sverige att de finns.

Men det jag är fundersam över är att företagarmiljön inte har någon egen myndighet eller övervakande organ. Häromdagen släpptes en rapport om företagares syn på företagsklimatet i Sverige, det var ingen rolig läsning. Är det inte dags att företagen också ses som den tillgång de är som arbets- och skatteresurs och får hjälp av staten i sig att bättra villkoren och balansen även där? Allt för att få en miljö där företag och idéer kan gro, arbetstillfällen skapas och en hållbar utveckling. För alla miljöfrågor är väl viktiga så väl idag som för framtiden.

Vem vinner när man boxas med sig själv?

Alla kan vi göra skillnad! Vi kan göra skillnad för varandra och även för oss själva! Frågan är bara vilken skillnad vi gör och varför?  Varför är också Jantelagen så hård mot de som gör skillnad för sig själva?
Visst är det lätt att se på andra och tala om för dem hur man ska göra, medan det kan vara lite knepigare att analysera sin egna insats på ett relevant sätt. Ofta är det lätt att utelämna lite svårare beslut och händelser i sin analys över sig själv och sina insatser. Men det finns också de som lätt förstorar sin egna person och det kan bli minst lika krångligt det att ta till sig.

Det finns personer som av någon outgrundlig anledning alltid figurerar i pressen i allehanda olika sammanhang. Vissa gör man även TV-serier om och de verkar ha ett omåttlig begär av att alltid finnas till allmänhetens beskådan i allt de gör. Andra ska svara på frågor inom områden de kanske inte alls är särskilt insatta i, men oftast kan göra en känslomässig bedömning om. Det finns det politiska etablissemanget som blivit allt mer tröttsamt och mer liknar en dålig dokusåpa. Så finns det vi som bloggar utifrån vårt eget sätt att se på världen och som hoppas att någon finner det intressant och kanske blir inspirerad att engagera sig i något, där den känner att den kan göra skillnad.

Henrik Schyffert, är en person som ofta dyker upp med sina sanningar och gärna talar om för omgivningen hur de ska göra. Ofta med någon krystad form av humoristisk tvist i presentationen, gärna också kopplad till ett sexuellt förtryckarmönster. Jag har vid ett antal tillfällen haft möjligheten att se några av han scenframträdanden och även TV-produktioner. Kan väl säga att vi inte helt igenom har samma humor.

Humor är svårt, men det är ett otroligt märkligt vapen också. Det sägs att allt kan bekämpas med humor och att humor även är avväpnande. Men humor kan också täcka över stora brister, genom att man försöker flytta fokus från realiteter till absurditeter.

Jag känner inte Henrik Schyffert personligen, men har läst några personliga intervjuer med honom. Han var även med på Skavlan i fredags och fick efter det uppmärksamhet då han tog på sig SD's framgångar, som något han skapat eller i alla fall varit en del av att skapa. Här kommer baksidan med humorn in, man vet inte om han skämtar om sin uppfattade storhet eller inte. Att göra sig så betydelsefull är troligen att klä på sig en alldeles för stor kostym, en så stor att man tappar perspektivet. Just tappat perspektiv hade Henrik för ett par år sedan då han räknade på hur mycket flyktingmottagandet skulle kosta. För att förenkla för oss svennar som inte förstår något hade han tagit på sig uppgiften att reda ut begreppen genom att översätta priset på lidande till pizza, läsk och Netflix. Han beskriver en flyktingmottagning med en bekväm hemmakväll.

Där startar det stora problemet. Det kanske hade haft sina poänger om hela hanteringen av flyktingströmmen hade kunnat översättas i en engångskostnad och bara handlade om pengar. Nu är det givetvis inte så. Summan som Migrationsverket kommit fram till var som i så mycket annat "höftad". Framförallt så var den presenterad som kostnaden och inte priset för flyktingmottagandet. Priset innehåller de både kortsiktiga och långsiktiga påverkningarna på samhällets struktur och de aktiva förändringar vi måste åstadkomma. Alltså så långt bort från en slö hemmakväll som möjligt, utan något vi alla måste aktivt delta i och inte köpa oss fria ifrån. Där hamnar attityder från både redan här boende och flyktingar. Men också belastningar på bostadsområden, infrastrukturer, vård, skola, rättsväsende, omsorg, mm mm. Omställningar från naivitet till initiativ, eller det som under många år sopats under mattan och kallats integration.

Henrik har rätt i att de stora problemen bottnar i rädsla. Rädslor gör inte oss människor mer samarbetsvilliga och flexibla, därför blir jämförelsen med den slöa hemmakvällen en mer belastande när det gäller arbetet med integrationen. Det är bra att han kommit till den insikten och kanske kommer det att påverka hans egna bombastiska uttryck med sexuell förtryckaranspelning som han ofta ger uttryck för över något han inte gillat. Bra om han tar steget från det pubertala uttrycket till en mer nykter kommunikation.

Henrik beskriver också hur svårt det kan vara att gå med i vänstern, då det system med kategoriseringar över människor de nyttjar, gjort det komplicerat. Som om lösningen skulle vara att fler gick med i vänstern?
Det är kanske det största problemet med vänstern som sådan, kategoriseringar och det förakt som följer av detta. Jag är inte helt säker på att Kulturvänstern har de lösningar som behövs, då de tenderar att placera sig själva på en otroligt hög piedestal. Det kan vara svårt att se människors bra sidor om man tvångsmässigt måste placera dem i fack och se ner på dem.
Det lustiga i det hela är att det inte är härkomsten på flyktingar som beaktas i kategoriseringen, där det kunde ha viss relevans för mottagandet. Att förstå vilka villkor personen levt och utvecklats under och då också få lite förståelse för vad som kan krävas av oss i mottagandet, samt vilka motkrav vi kan och bör ställa.

Nej den kategorisering Henrik syftar på känner jag igen sedan 70-talet, då den politiska mobbing-eran grodde i samhället. Den som kom att kallas Jantelagen. Den lag som begränsar allas möjlighet att leva ett fritt liv och möjligheten för nya idéer för utveckling att gro.
Tyvärr så har väl Henrik ändå rätt till viss del, att vänsterns skapat den plattform som SD nu kan agera från, även om det inte bara är han personligen som skapat den. En plattform med kanske än mer definierad Jantelag en den han själv representerar. Men självrannsakan är bra. Kanske kan det göra humorn lite mer slagkraftig och träffsäker än att bara gå en boxningsmatch mot sig själv och låta svetten stänka Jantelag över omgivningen.