Balans är ett ord som gärna används för att beskriva ett idealt förhållande i livet, ekonomin, byggnation, ekologi, mm mm. Uppnår vi balans så kommer det mesta att lösa sig och vi alla kommer att må så mycket bättre. Frågan är bara hur uppnår vi balans och vad är det som definierar balans?
I mångt och mycket bor vi i ett av de mest extrema länderna i världen. Vissa extrema delar kan till det yttre verka otroligt bra, men samtidigt så kan de få oanade konsekvenser för samhället i stort. Idag när vi upplever extrem politisk polarisering och läser om verkningarna av det så gott som dagligen, så är det kanske ide att fundera över hur det kommit sig att vi som hade det så bra, har hamnat i ett läge som är att betrakta som skillnaden mellan att stå med bred bas på jorden med god balans och att balansera på en knivsudd.
Själv tror jag att mycket av den extremism vi ser runt om oss i landet idag, härstammar från en vänsterdominarande politisk era som format oss under väldigt många år. Det är inte bara politiken i sig som format oss utan också den Bommersvikspräglade retoriken samt det alltför stora inflytandet från LO. Har tidigare bloggat om den Socialdemokratiska gränslösheten, som jag tror haft alldeles för stor inverkan på den identitetslöshet vi i mångt och mycket upplever idag.
Just gränslöshet i psykologisk mening, är en grund för obalans. Om en regering förespråkar gränslöshet, hur påverkar det individerna som bor i landet? Tyvärr så tror jag alltför många tappar sin identitet, den identitet som ska stärka människan i dess liv. Mycket som borde handla om att hitta sig själv och därifrån också ta de beslut och konsekvenser det får för det egna livet, rinner ut i sanden och blir till sorglig en anrättning som beskylls på andra. I det ideala socialistiska Sverige ska ingen sticka ut som enskild individ utan alla ska tillhöra vi-konceptet. Det vi, som bestäms av en politisk makt, men som troligen aldrig kommer att kunna anpassas till att skapa den balans i livet som 9 miljoner personer behöver.
Det land som var under uppbyggnad efter industrialismens intåg, var säkert i behov av den socialistiska tanken, för att under en period skapa en plattform för den den omvälvning som var att gå från självhushåll till specialisering.
När människan väl funnit sin nya roll och många känner att de vill utvecklas, vilket jag tror är en stor mänsklig drift och som gjort att vi inte befinner oss på stenåldern, behöver vi mer frihet och möjlighet till en egen identitet. Allt för att komma vidare. Det märkliga som hände i Sverige efter 60-talets gränslösa våg, var att man med alla ekonomiska system tog bort incitamentet för människor att påverka sin vardag genom att arbeta. Med den enormt märkliga Pomperipossaskatten nådde man en all time high, med 102% marginalskatt. Något som inte stimulerade till ökat arbetsmässigt engagemang. Samtidigt infördes via de fördelningspolitiska åtgärderna, ett antal bidrag som gjorde det möjligt att tjäna mer på att jobba mindre och i extremfallet inte alls. Något man idag tydligen försöker återskapa. Samtidigt klev LO in och ville ta bort ett stort antal enklare arbeten som de inte ansåg människovärdiga, vilket tog bort försörjning och identiteten för många som hade en naturlig plats i samhället. Socialdemokraterna tillsammans med V förde en häxjakt på företagare, framförallt de som inte S hade lierat sig med.
Konsekvensen blev att företag flyttade utomlands och många arbetstillfällen försvann, samt många människor identitet som kopplats till deras arbete, raderades ut.
Bortsett från den arbetsmässiga konsekvensen detta förde med sig, så skapade den röda delen av politiken en fast förankrad plattform för segregation, då man fritt gick ifrån vi-tänket, till att beskylla de som de såg som motståndare för allt möjligt. Framförallt för konsekvenserna av deras egna politik och ställningstagande. Man krävde att jobben skulle säkras, men gav samtidigt inte möjligheterna för det på en alltmer global marknad. Till detta hade det också dykt upp en alternativ karriärmöjlighet, att livnära sig på bidrag. Som på alla marknader blev det konkurrens även där, om vem som det var mest synd om och vem som behövde mest bidrag och minst arbete. Så det system som i grunden hade en tanke att skydda sina följare för det onda med konkurrens, skapade en konkurrenssituation i det system som var till för att hjälpa de som verkligen behövde hjälp. Det blev en tillflykt för väldigt många som av systemet lärt sig att det inte var någon idé att ta ansvar för sig själv genom arbete.
Balans, är ett ord som saknas i beskrivningen av den utvecklingen, precis som i mycket av de socialistiska tankegångarna. Det tokiga är att man säger sig vara för människan, men man är bara för människan som lever exakt i den för dagen givna och styrda samtiden. Har man drivet, kunskap, nyfikenhet och tänker lite utanför boxen och dessutom har en ambition att förverkliga en idé, så är man genast ett hot mot den etablerade socialistiska världen. Att ha en vilja till självförsörjning, blev fult.
Det blev också i princip omöjligt att ta en diskussion om detta haveri, då alla Bommersviksdrillade vänsterpolitiker snabbt använde det inlärda mönstret att hänga ett osmakligt epitet runt halsen på den som ifrågasatte. Diskriminerande, hjärtlös och egoist, var några av dessa benämningar. Ingen vill gå omkring med en sådan etikett. Så oavsett hur gärna och hur nödvändigt det hade varit att ta debatten uteblev den oftast och S/LO hade vunnit och befäst den obalans i samhället som de skapat. För är det något som skapar obalans och avundsjuka, så är det pengar.
Jag tror dock att det är lättare att dels skapa ett bättre förhållande till pengar om man får arbeta för dem, samt att förstå värdet av sin egna insats. Särskilt om bidragssystemen är uppbyggda så att de segregerar och tar bort det personliga incitamentet att ta hand om sig själv i största möjliga mån. Man bakade in begrepp som rättvisa och solidaritet, men fick en enorm egocentriskt bidragskonsumtion utan en tanke på hur alla system skulle finansieras. Man kunde säga det var lätt att vara socialist när man bara hade sig själv att tänka på. En stor baksida av detta är också att alltför många förändrade sin identitet till att bli den det var mest synd om och att rättvisan borde lyfta just dem, istället för att se möjligheterna till ett utvecklande liv.
Det hände också något mer.
Vi har i alla tider haft invandring. Människor som sökt sig runt om i världen och som försökt hitta sin plats i tillvaron, andra som blivit erbjudna jobb för att utveckla en näring men också de som tvingats fly för att överleva. Den moderna invandringen i Sverige började ta fart i början av 70-talet, då den gränslösa eran rådde. Vi skulle visa vårt stora hjärta och öppna vårt land för de som ville komma hit. Frågan är bara vilket land det var vi öppnade?
När ett politiskt system arbetar med alla medel för att avpersonifiera sina medborgare och radera ut deras identitet, hur såg då den Svenska folksjälen ut som mötte upp? Rätt luddig, skulle jag vilja säga. Det enda som verkade råda var en planlagd planlöshet, där vi inte gav en bild av vad Sverige var för ett land och vilka förväntningar de kunde ha på oss och vi på dem, för att utveckla Sverige tillsammans. Det finns givetvis i alla läger en misstänksamhet mot allt som är okänt, men med en bra tanke och arbete med integration, hade mycket kunnat lösas. Nu skapades det istället en ännu större konkurrerande syn om bidragssystemen.
Den Bommersvikspräglade politikern använde givetvis sina kunskaper och belade alla undrande debattörer med epitet rasist, om de så mycket som andades integration. Så istället för att skaffa en plan för omhändertagande/integration, så skapade man utrymme för extremism. Samtliga etablerade partier visste om villkoren för debatt med S, så det blev SD som valde att gå förbi och ta debatten. Helt plötsligt öppnades den dammlucka med uppburen frustration som ett obalanserat samhälle kan hysa och den taktik framför allt S haft för att tysta kritiker från att ta en nykter debatt. Vi har fått se en extremism som slagit rot och tagit över från de som borde kunnat balansera samhället på ett bra sätt. De har istället efter valet lagt sig platt och dragit en filt, märkt DÖ, över sig. Att detta skapat utrymme för lite halvvilsna individer både från höger och vänster som är villiga att damma på varandra med allehanda tillhyggen i ett försök att hitta sin identitet är riktigt olyckligt! Att det också står en handfallen regering som ser allmänt villrådig ut och ser på, gör inte utvecklingen bättre! Dessutom ställer jag mig verkligen tveksam till att införa det könlösa begreppet i en tid då vi behöver skapa identitet.
Det bildas extrema subkulturer till priset av att vi inte definierat vad Sverige står för. En utveckling som jag tycker är skrämmande. Det verkar fortfarande vara så att regeringen tror att allt löser sig bara vi utplånar oss själva och ljuger om siffrorna i statistiken, i jakten på att göra landet välkomnande och visande av hänsyn. Hänsyn är bra, men andra sidan av myntet är minst lika viktigt och stavas tolerans, något det sällan pratas om. Att tiga bort ett problem är lika inpräntat som att smutskasta, så det behövs modiga politiker i alla läger för att gå ut och öppet ta ställning och debattera öppet om villkor, krav och möjligheter.
Däremot pratas det mycket om kostnaderna och om vi har råd med invandringen. Många har gett sig in med räkneexempel där man ser på det med kronor och ören, istället för till priset av hur vårt planlösa samhälle förändrats. Stefan Löfven önskar sig titt som tätt tillbaka till en annan tid. Jag vet inte varför, men han kanske inte vill se konsekvensen av obalansen i vänsterorienteringen. Det är svårt att backa bandet för att göra om och göra rätt, men jag tror vi måste börja med att definiera Sverige genom att inte vara gränslösa och låta samtliga människor bli både myndiga, ta eget ansvar och få ha en egen identitet. Vi måste kunna ställa samma krav på de som sökt sig hit som på alla som bor här. Samtidigt måste vi ha ett mänskligt mottagande eller avvisande, som inte bryter ner människor. En människas attityd sägs vara något av det svåraste som finns att ändra på. Visst kan det ta tid att helt ändra den obalanserade värld vi fått till oss, men vägrar man ge nya incitament så kommer definitivt inget att hända.
Jag tror också att LO måste bort från sitt inflytande på S, om de någon gång ska kunna bli ett balanserat parti till för alla och slippa de bojor det innebär att vara ett ägt parti. Jag tror det skulle bli lika skevt om en golfklubb, fiskeförening eller massageinstitut skulle ha samma inverkan på regeringsmakten, som det blir med LO.
