Det har väl inte undgått någon att Sverige har förändrats! Men å andra sidan hör man representanter för olika politiska partier, förbund och organisationer, samt journalister, som påstår att Sverige aldrig funnits. I alla fall inte i den mening att det varit värt att varken skydda eller bevara. Man har vänt sig från historien och valt att se bort från utveckling och skeenden som skapat det land vi lever i idag. Ett land som för många är betydligt osäkrare och otryggare än det vi blivit lovat och som så sakta krakelerar i sin fernissa
Bara det faktum att vi klarat oss undan två världskrig, med allt vad uppbyggnad av raserade liv och värden kostar den drabbade. Vi kunde dra nytta av krigen både ekonomiskt samt politiskt då vi var en plattform för utbyte av underrättelser. Ingen ville väl egentligen ha med oss i ffa det senaste världskriget som en stridande part, då värdet av vårt land var mycket som en språngbräda i storpolitiken. Efter kriget låg vi i framkant när det gällde arbete med välfärd, jämlikhet och industriutveckling. Både vad gäller produkter och produktion. Kort sagt vi hade byggt upp ett fantastisk skal som skyddade landet och dess invånare.
Där någonstans drabbades landet av både växtvärk och hybris i den skenande styrningen. Självbilden blev som för så många andra som hastigt hamnar i rampljuset med mängder av pengar, något skev. Man förstod inte varifrån den ledande positionen kom ifrån, utan verkade tro mer på sin fantastiska förmåga, än på världsliga realiteter. Beslut som rörde landet togs på allt mjukare grunder och hamnade längre från verkligheten än vad som var hälsosamt. Mycket handlade om att lova saker och skaffa hejdlösa utgiftsprogram, men att leverera i samma takt och se vad vi fick för pengarna, var det ingen som tänkte vidare på. Man började agera som sådana där äckligt nyrika som tror att allt inklusive vänskap, kan köpas för pengar, i detta fall andras pengar. Samtidigt skapade man ett eget försörjningssystem för interna behov bl.a med hjälp av egenskrivna regler om lotterier som skulle göra alla till vinnare, tvångsanslutning till S via LO samt skatteavdrag för fackavgift som gjorde att partiet även fick tillskott från statskassan. Girigheten visste och vet inga gränser. Vi skulle vara tvångsanslutna till S, för var man där så skulle allt lösa sig. Eller kanske som är rimligare att tro, vi skulle inte ifrågasätta makthavarna.
Men vem är makthavare och vad är makt?
Den enda makt vi har är den vi har över oss själva. När vi sålt ut den, är vi rätt maktlösa. Så även när vi väljer regim. Väljer vi de som vill detaljstyra våra liv, så får vi själva minde makt. Lite som fysikens lag i politiken.
När systemet sedan havererar, så är det vi som betalar priset.
När man väl hade gett sin samtycke till den som i sin iver att göra sig själv allsmäktig, drogs alla över en kam och det skapades en enorm segregation, genom att inte se till människors behov utan istället talade om för människor vilket behov de fick ha. I en värld där vi behöver både kreativitet och nytänkande, låstes detta in till förmån för likformighet.
När man nu tittar ut över landet och ser resultatet av ledningens verk, med sviktande hälsa, systemhaverier, rättslöshet, parallellvärldar, förtryck, demoralisering, ledningskaos och nu senast utflyttning av bank, ställer jag mig frågan:
Borde vi inte ha lärt oss något av vår historia?
Eller kanske lärt oss lite av vår omvärld?
Sittande Regering kör på som inget hänt.
Borde vi inte lärt oss att vara rädda om det försprång vi haft, om våra invånare, om våra arbetstillfällen som skapade den blixtrande ekonomin om gjorde oss världsledande på många plan?
Borde vi inte varit rädda om det skal som skulle skydda oss som lever här?
När jag läser om vårt lands utveckling från sista världskriget och framåt, det krig som format så mycket förutsättningar för hur vi lever idag, kan jag inte låta bli att slås av hur misskött detta land har varit under de senaste 50 - 60 åren. De senaste tre årens Regering verkar ta priset för studie i skygglappar och verklighetsflykt. Man har sått en dröm som ingen mer än makthavarna lyckat leva i. Priset får vi kontinuerligt betala för. Lögner, mörkläggningar, kaos och krigstillstånd i landet, är det vi mest läser om idag. Landet som drivit företag på flykt eller sålts ut till företag utanför rikets gränser, för att ideologin om att ägande i Sverige är fel. Samtidigt försöker man piska upp en känslostorm , gödd ur en lögn, mot de som ensidigt drabbas av tunga belastningar och agerar därefter. Själva verkar man helt oberörda och klampar ledigt vidare utan plan för framtiden, mer än på nyrikt sätt, köpa sig försäkran om vidare maktposition.
Själv tror jag ägande är något vi behöver, för att ha möjlighet att skapa vår egna framtid. Framförallt så behöver vi äga våra egna liv och inte vara utsålda till statsapparatens tyckande. Vi behöver fler engagerade människor som vågar satsa på sina idéer och som även vågar ta ansvar för sitt närområde. Vi behöver inte bara "gilla olika", vi behöver också förstå innebörden av att vi är olika och har olika förutsättningar och behov.Vi behöver också en nykter ledning som inte är berusad av att ograverat göra av med alla våra tillgångar utan börja se till det som faktiskt är basic och få det att fungera.
Det var en gång ett land som hade fantastiska förutsättningar, men som slarvades bort. Visst skulle det vara fantastiskt om det gick att göra om och göra rätt, men så är inte världen och heller tiden beskaffad. Däremot hoppas jag på att den Regering vi har idag, snabbt avvecklar sig själva innan fler kriser, fler märkliga reformer och mer kaos utbryter. Vi behöver en ledning som leder mot framtiden och momentant förstår samtiden, den sittande verkar inte ha någon av dessa kompetenser. Jag hoppas också att ett bärande alternativ utan extremism snabbt växer fram ur askan av det som kallades demokrati, så vi får en ledning värd namnet och som förstår vikten av balansen i tillvaron och att de inte har makten utan förvaltar ett förtroende för allas bästa.
