onsdag 9 maj 2012

Ishockey VM..

Jag tycker ishockey är roligt att titta på och kan vara riktigt underhållande. Till skillnad från regisserade filmer med spänning, humor eller drama, så kan idrott verkligen bjuda på det som är väldigt oväntat och ha väldigt hög underhållningsvärde. Junior VM-finalen var för mig en riktig höjdare som bjöd på allt.

Nu är ishockey VM här och nu är verkligen allt på riktigt!
Eller kanske inte....

Det pågår en debatt om hurvida Svenska Ishockeyförbundet är mogen uppgiften att organisera ett VM, allt med utgångspunkt att det saknas publik. Niklas Vikegård gick hårt åt ordförande Englund och krävde hans avgång för detta misslyckande och helt plötsligt har fokus flyttats från det idrottsliga till det organisatoriska. Enligt min mening kanske inte lika underhållande, även om diskussion är viktig för framtida arrangemang.

Englund har svarat att Vikegård är farlig för svensk ishockey och så var pajerna kastade.

Man kan säga mycket om Niklas Vikegård och jag tror han är en person som inte lämnar någon oberörd. Han har vad många saknar, passion! Passion för det han håller på med, ishockey. Jag delar absolut inte alla hans åsikter, men respekterar hans ståndpunkter som ändå bygger på känsla för sporten. Tillsammans med Jidhe, som lyckas balansera honom, så är de ett väldigt bra studiopar med mycket intressanta inlägg och analyser. Och jag måste ändå säga att jag håller med Vikegård på alla punkter i kritiken mot förbundet. Inte ens jag som ändå är intresserad av ishockey, visste att VM gick i Sverige i år. Har missat det helt. Såg en poster med VM tillsammans med andra Globen event veckan innan det startade, på toaletten på Globen Annexet när jag var där och jobbade. Det är det enda jag sett.
Förbundet har satsat 15 miljoner i marknadsföring, frågan är bara om det inte varit bättre att betalt folk med dom pengarna för att gå dit.

Eller kanske det är så att någon på förbundet har kontakter in i Socialstyrelsen, som rekommenderar ljudlösa konserter för att spara på folks hörsel, och tagit den rekommendationen till sig och ser till att det inte blir någon onödigt hög ljudvolym från VM-publiken....

Men trist är det i alla fall att läktaren gapar tom under ett VM.

Å andra sidan satsar TV4 stort med mycket sändningar. Men även om de är ledande när det gäller kritiken av förbundet, så är det också lite att" kasta sten i glashus", för hur förpackar man sändningen?
Jo; man har placerat den gamle stofilen Leif  Boork som förste bisittare. De har flera väldigt kompetenta bisittare och så väljer de amatörpsykologen, procenträknaren och kverulerande Boork att vara bisittare. Det är lite som att bjuda på fruktsallad gjord på enbart omogna citroner. Surt! Var ligger underhållningsvärdet i det?

Så fort någon gör något bra så måste Boork lägga fram att han också gjort något dåligt. Hur underhållande blir det? Givetvis ska han komma med kritik, men han måste inse att han nu sitter i TV och inte står som tränare och har tagit på sig en uppfostrande roll. Att ge en skarp och nyanserad analys innebär inte alltid att tala om att någon slarvat i en tidigare situation, när han precis gjort något utomordentligt bra. Han lyckas till och med lägga lock på Lasse Granqvists passion, vilket försämrar underhållningsvärdet markant.

Jag hoppas verkligen att Ishockeyförbundet tar till sig av den befogade kritiken och gör något konstruktivt av den istället för att starta pajkastningsprojekt. Det vore också en befrielse om TV4 flyttar Boork till en mer anpassad verksamhet där han gör sig själv mer rättvisa.

tisdag 8 maj 2012

Sjukskriven till jobbet..

Läste just att de som snabbt kommer in under Försäkringskassans vingar och skall rehabiliteras, får en längre sjukperiod än de som får vänta...

Jag tycker det är intressant med rehabilitering och vad som kan utföras inom begreppet för detta. Samtidigt är det intressant med synen på sjukdom och sjukskrivning.

Vad är sjukt och vad är friskt, gränserna där emellan är säkert lika väldefinierat som det finns människor, dvs oerhört flytande och individuellt. Faktum är att vi alla kommer att känna av kroppsliga och mentala syndrom som tolkas lika individuellt som synen på sig själv i övrigt. Att vakna med huvudvärk kan vara jobbigt och har man lite av katastroftänkande i sig kan man tro att det är en begynnande tumör som gör sig påmind, medan om man har en lite mer pragmatisk syn på det hela kan tolka det som ett tecken på att det blev för mycket festande eller bara för lite sömn natten som gick. Det kan vara lika fundersamt runt kroppslig smärta och jag tror jag kan sticka ut haka och säga att alla någon gång under livet kommer att känna kroppslig eller mental smärta, eller varför inte både och samtidigt? Men frågan är hur sjukt är det och vilken form av behandling krävs det? Men kanske framför allt; behövs sjukskrivning?

Det lustiga med sjukskrivning är att den är envägig, dvs du kan bara bli sjukskriven från arbete. Om din ohälsa beror på din privata situation, kan du fortfarande bara bli sjukskriven från arbetet fast det kanske skulle vara mer hälsofrämjande att bli sjukskriven till arbetet och bort från en ohälsosam situation.

Det som är ännu mer lustigt i det hela är att vi som arbetsgivare i Sverige har arbetsgivaransvar för den anställde som blir sjuk, oavsett vad sjukdomen sprungit ur. Blir det en längre period så skall även rehabplan mm upprättas. Men det som fortfarande är en märklig situation är att om ohälsan kommer av en dålig privat situation så skall åtgärder planeras för att anpassas till jobbet. Hur gör man det?
Det bästa hade kanske varit att ändå gå till det jobb där man känner sig trygg och får vila från den privata situationen. Men ett sådant förfarande finns inte i Sverige, utan det är bara arbete som är skadligt.

Hur påverkar det attityden till sig själv, till arbete och till sjukskrivning?

Givetvis är det nödvändigt med sjukskrivningar från arbete i många situationer, men inte i alla. Var finns dynamiken och analysen av rehabinsats. Om nu Försäkringskassan producerar förlängda sjukperioder, vad är då nyttan med det?

Rehabilitering måste väl ändå syfta till att hjälpa människor att hantera sin situation och få hjälp med specifika problem. Att skapa ett slutet system för att påtala det som är sjuk istället för att belysa det som är friskt och möjligt verkar direkt oklokt.

All smärta varken kroppslig eller mental är så skadlig att det inte fungerar att arbeta. Det kan till och med vara underlättande och rehabiliterande i sig att ha ett arbete att gå till.

Tyvärr styrs vårt hälso/ohälsosystem av politiska ramar som kan skifta väldigt snabbt. Debatten bygger också många gånger på enskilda fall för att bygga en populistisk opinion för en förändring. Den förändring som skett under de senaste sex åren har ändå givit mycket hälsa tillbaka till väldigt många, medan det givetvis finns enskilda fall som hamnat snett även om dessa inte är representativa för systemet i stort. Men visst återstår en hel del att göra och min åsikt är att rehabilitering måste syfta mot det som är friskt och möjligt.
Problemet som jag ser det är de stora tröga organisationerna Försäkringskassan och Landstingen som har en sådan slewrate att det tar en enorm tid att komma upp prestation och presentera en ny och bättre och mer anpassad tjänst.

All smärta är inte sjukdom och all sjukdom ger inte smärta, rätt åtgärder vid problem minskar både personligt lidande och sjukskrivningsperioder.




söndag 6 maj 2012

Attityder och ansvar

Vi har en långtgående välfärd i Sverige, där vi jämfört med de allra flesta länder har en väldigt tryggad tillvaro. Jag tycker det är bra! Visst finns det alltid saker som kan bli bättre men det finns också mycket som kan bli sämre.
Precis som i alla system som är gjorda för stora grupper, så finns det alltid individer som inte passar in i systemet och behöver en särbehandling. Men problem kan uppstå om vi gör ett generellt större system, därför behövs en spets för särbehandling.

Det pågår debatter inom i stort sett alla välfärdsområden där bristerna belyses och nagelfars så in i minsta detalj, att det verkar som om välfärdssystemet är ett ohälsosystem. Det skapar mer ohälsa och orättvisa än vad det utjämnar. Jag tycker den bilden är skev och jag vill belysa den del som jag tycker saknas som balans i debatten.

Det egna ansvaret. Att konsumera av den gemensamma välfärden måste väl innebär att ta på sig ett ansvar att bruka den rätt?

Om vi börjar i skoldebatten där det krävs haverikommision mm. mm. så har jag lite svårt att se det enbart som ett lednings- och löneproblem. Hur många är det som diskuterar inställningen till skolan och konsekvensen av att debatten är kolsvart.
Det finns mycket som kan göra skolan bättre men om vi börjar med vad som gjort den sämre, så kanske vi kan se det från ett annat håll.
Vi har något så fint som skolplikt här i landet, bara namnet skänker en viss tyngd på elevens axlar. Har ingen aning om hur många som vet vad plikt är, men man kan säga att det är ett nödvändigt måste.
Jag tror att för 30-talisterna som kunde identifiera sig med Gustav VI Adolfs valspråk: "Plikten framför allt", lättare kunde känna den fördel det gav med obligatorisk skola, än för oss lite yngre och de generationer efter mig.
Men hur påverkar det elevens inställning idag när måsten ska sorteras ut och måttot är att förverkliga sig själv och därmed också få lägga vägen och själv inse det som är viktigt att lära sig?
Om vi ser det globalt så erbjuds det en fantastisk möjlighet till fri utbildning för att lägga grunden för sitt yrkesverksamma liv, men ingenting är gratis. Alla måste trots allt göra sig själva tillgängliga för att ta till sig och tillgodogöra sig lärdomar, det är ett pris som måste betalas av var och en. Där kommer också den egna attityden till skolan att spela en stor roll. Vi har alla olika förutsättningar för inlärning, men av alla de parametrar som räknas så har den egna attityden den största betydelsen.

Det finns väldigt många duktiga och ambitiösa elever som tar skolan som den möjlighet den är, att lägga den grund för den framtida valmöjligheten att kunna välja inriktning och även ha ett bredare urval av inriktningar. Men det finns tyvärr också de som vet att det i Sverige "löser sig" med bidrag och försörjning om man väljer att inte göra sig tillgänglig i skolan.
En bedräglig syn, men förekommande. Hur påverkar den synen attityden till skolan?
Är det inte också en stor risk att bidragsberoendet ökar samtidigt som kunskapsnivån sjunker?
Hur mycket bättre resultat skulle kunna nås med en bättre inställning från den enskilde eleven?

Tittar vi lite utanför landets gränser, så är det många länder som tagit upp kampen med oss när det gäller bildningsnivån och där eleverna vet att skillnaden mellan skolgång och icke skolgång samt att höga och låga kunskaper gör skillnad i sitt liv. Vi i Sverige hade en gång tur som hade våra naturtillgångar som skapade ett samhälle som snabbt växte från U-land till I-land och vi hade råd att ge en bra utbildning för att föra livet och samhället framåt. Vad händer då vi nu börjat göra avkall på detta och släpper en ledande position i industrivärlden? Kommer vi att kunna lita på att bli försörjda av omvärlden, medan vi är ute och förverkligar oss själva?
Jag tror inte det. Jag tror vi måste ändra på mycket, men framförallt attityden till vårt välfärdsystem. Det är en enorm fördel att det finns när vi behöver det, men vi måste bruka det med ansvar och för det är ingen aldrig sinande källa.

En annan sida av saken är hur det känns att arbeta i en verksamhet som ständigt mer eller mindre är i blåsväder? Hur påverkas inställningen hos lärare, till sig själva och sitt arbete, när det allt som oftast målas upp en mörk sida av deras gärning? Hur länge orkar man vara kreativ och entusiasmerande i en sådan miljö?

Har vi verkligen så bra förspännt här i Sverige att vi kan kosta på oss att skrota skolan?
Kommer vi då inte att få betala detta i en nedmonterad välfärd?
Jag tror i alla fall det.

Uppmuntra lärdom och lärare!