All in for Gold

Då har det äntligen hänt!
Brynäs tränare Tommy Jonsson var den ende tränare som innan säsongen tippade sitt eget lag som vinnare av SM-guldet.

Viss kan man vara rakt igenom svensk och säga att det var ju bra att ingen annan satte sig själv först, eftersom de nu inte vann! Då har de i alla fall inte gjort sig själva till åtlöje..!
Frågan jag ställer mig är hur mycket inställningen i hela laget och föreningen påverkas när en ledare går ut och säger att man ska vinna?
En annan fråga är varför ha sa det? Var det bara ett eget påfund eller var det ett gemensamt beslut att verkligen satsa allt, vara beredda på att betala priset för det och stå för det hela vägen?

Jag vill gärna tro att en bra inställning till en uppgift gör den lättare att utföra. Ju fler man är runt uppgiften desto svårare är det att få alla att gå in i den till fullo. Därför är jag full av beundran inför ett så väl genomförd säsong som Brynäs nu har bakom sig!

Jag tycker det är skönt att satsningen och attityden höll. Men om Brynäs nu hade förlorat i finalspelet, så hade de inte haft något att skämmas för i sin inställning att vilja vinna och tro på sig själva. Måste man alltid vinna för att kunna känna sig stolt? En stor vinst innehåller småvinster också och låter man sig själv njuta av dessa och lära sig av det som gått en emot, så kan man bli ännu bättre för nästa satsning.
Vill man något riktigt innerligt så tycker jag att man ska våga satsa i den riktningen, vi kan aldrig vara garanterade en vinst eller att allt blir exakt som vi tänkte, men vi kommer att växa under tiden.

Tyvärr möter jag alltför ofta människor som inte vill eller vågar göra en satsning mer än möjligtvis på ett lotteri, för man vill vara garanterad framgång. Man vill ha facit innan man skriver uppgiften och man vill definitivt inte behöva skämmas över att den idén jag hade inte slog fullt ut. Då väljer jag hellre att vika ner mig på förhand. Till skillnad mot att ha satsat i ett lotetri, som jag bara kan bli vinnare i. Priset jag betalade var "bara pengar" och inte min själ och person.

Jag saknar det som i USA heter "nice try". Ett slags överseende med att alla satsningar som människor gör, inte alltid slår väl ut. Men personen vågade i alla fall prova sina vingar. Så lång från jantelagen man kan komma! Det Brynäs nu gjorde hoppas jag ska bana väg för mer vågade satsningar, även om man kan analysera det som att: det var ju bra att ingen annan stack ut hakan för då hade jante skickat på en smäll!

Det är fantastiskt att se ett lag, vilket som helst i vilken verksamhet som helst, som jobbar tillsammans med en gemensam uppgift, att verkligen vilja satsa helhjärtat mot ett gemensamt mål. Spela för vandra helt enkelt. Något som man borde kunna applicera i vilket arbete och uppgift som helst.
Det ger en enorm kraft som är svår att stå emot, till skillnad mot ett gäng individualister som i och för sig kan vara nog så duktiga men endast kör sitt eget race. Vi är ju alla individer och nyttjar vi våra resurser rätt och med bra attityd till varandra och uppgiften, så kan det bli riktigt bra.
Är det så att man inte vill ställa upp för laget, så byt lag. Ingen blir en vinnare om man inte vill bli en vinnare. Att hoppas på att någon annan ska göra mitt jobb och jag bara flyter med för att få vara med på banketten, brukar inte bygga ett bra lag med bra attityd och känsla.

Grattis till SM-guldet Brynäs! Ni har gjort en fantastisk säsong och grattis Skelleteå till en fantastisk säsong också!

Attacksvanar

Skummade igenom Expressen på nätet och fastnade för rubriken:

Anthony, 37, jagad till döds av svan

Nu är det inte en händelse i Fångarna på Fortet som avses, utan ett klipp ur det verkliga livet.

 

 

Historien är tragisk och handlar om en man som arbetade som svanskötare. För den ornitologintresserade så kan jag avslöja att det handlar om en för mig helt ny typ av svan, nämligen Attacksvan. Glöm Knölsvan och Sångsvan, nu är de här; Attacksvanarna!

Svanarna föds upp och tränas tillsammans med hundar att hålla gäss borta från ägor. I det aktuella fallet har mannen blivit attakerad av en svan i sin kajak, vält ur den och drunknat. Kanske lite oväntat, men tränar man djur att attackera så är det inte alltid helt lätt att styra dem i alla situationer.

Jag har aldrig haft problem med gäss i de trädgårdar som jag haft, så jag är säkert inte rätt man att uttala mig om nyttan med attacksvanar. Visst vet jag att det finns problem med gäss på många håll och att mysighetsfaktorn med en av gäss nedskiten badplats är rätt låg.

 

 

Svanar är vackra fåglar att se på, men kan vara ack så elaka när man kommer för nära.
Ett tips: Sitt inte i en liten jolle och mata svanar med för lite bröd. Dom blir inte glada om maten tar slut innan de vill sluta äta, en erfarenhet jag rönt. Jag kan tillägga att de svanarna var inte tränade att attackera utan rena naturbegåvningar i ämnet.

 

 

Så min fundering om själva idén med attacksvanar är lite som att ersätta pest med kolera. Vad är värst; en naturligt övergödd plats eller en plats med lömska vita mördarmaskiner täckta av fjädrar?

 

 

Nu ska man kanske inte raljera över något som bringat en person i för tidig död, men hela fenomenet med att lära upp djur till att göra oss människor tjänster är en gammal vana och något som jag tycker är värt att reflektera över. Särskilt när vi väljer att ha dem som skydd eller hot mot andra.

 

 

Jag är förtjust i djur och har haft både hund och katt, båda samtidigt. Jag har lite erfarenhet av hundressyr och är imponerad av hur mycket mervärde man får i relationen med hunden när den är tränad och verkligen är uppmärksam och villig till samarbete. En glad och stimulerad hund helt enkelt. Med katt funderar jag fortfarande på vem som uppfostrar vem...

Hunden är precis som människan en jägare och är beroende av sin flock för samarbete, därför tror jag att det när en bra kombination med människa/hund och jaktträning för hunden oavsett om den är tänkt till jakt eller inte. Man får i alla fall en bra insikt över hur den beter sig när jaktinstinken är på väg att ta över och man kan kalla av den från sin tagna uppgift. Man ökar helt enkelt samspelet människa/natur.

Men här skiljer sig också hunden från svanen. Jag är inte helt insatt i ämnet men vad jag kommer ihåg från min skolgång så är svanar inte jägare utan deras aggressiva beteende springer ur en revirinstink.

Att träna en redan aggressiv revirtänkande fågel med en hjärna knappt större än en hönshjärna, till att vara mer aggressiv och kanske ha ett stort utökat revir, låter för mig oklokt. Men å andra sidan så gäller det USA och ibland har jag mina funderingar på värderingarna "over there".
När det gäller vapen så är det väldigt viktigt att ha generösa lagar som tillåter innehav och brukande av vapen i försvarssyfte. tydligen är alla på något sätt alltid hotade. Men vad blir konsekvensen?
För bara någon vecka sedan var det en 4-åring som hittade sin ammas revolver under kudden och lyckades skjuta sig själv, ett fenomoen som med jämna mellanrum dyker upp.
I ett samhälle med så mycket vapen i omlopp, kommer det förr eller senare att slå tillbaka med våldsam kraft. Dresserar man till det också vilda djur till att bli attackvapen, skapar man inte ett rätt fientligt samhälle och miljö då? Finns det ingen risk att det slår tillbaka mot människa på ett lite oväntat sätt?

Är det verkligen så att vapen löser alla problem?
Jag tror inte det.

Peace and love!

Ungdomsarbetslöshet och pension

Jag tror inte det går en dag utan jag hör eller läser om den oroande ungdomsarbetslösheten. Det är ett reellt problem, precis som all arbetslöshet.

Jag tror att de allra flesta av oss har ett behov av att känna oss behövda och ha en plats i tillvaron där vi är någon att räkna med, ha ett arbete och kunna försörja oss själva. De allra flesta. Jag vill tro att det är så i alla fall. Frågan är bara hur vi ska nå dit där alla har en sysselsättning som är värd namnet och som är både stimulerande och lönande.

Idag när vi ska förverkliga oss själva och bara göra det som är kul och känns bra för stunden, funderar i alla fall jag över hur den ekvationen går ihop med verkligheten. Attityden till arbete har förändrats under den tid jag varit aktiv på arbetsmarknaden. När jag var yngre, hade mitt första arbete vid sidan om skolan som trettonåring, fanns det en drivkraft hos alla runt om mig att skaffa ett arbete för att få pengar att förverkliga sina små drömmar om ett bättre leverne. Alltid en början att ta sig vidare ifrån.
Nu är det inte helt ovanligt att jag sitter i diskussion med ungdomar som inte alls har någon driv efter att ta ett jobb, för det är inte tillräckligt kul eller bra betalt. Man vill inte ens prova på att arbeta eftersom det finns andra som försörjer en. Eller så finns det möjlighet till bidrag för att inte jobba.
Japp; det är ett av de mest märkliga argument jag hört; det finns bidrag för att man inte ska jobba.

Jag kan inte låta bli att fundera över hur vi kunnat förmedla denna attityd till arbete. Var kommer den ifrån?
Har ingen aning om varken hur utbredd eller djupt rotad den sitter, men jag blir förskräckt över den.

En annan attityd jag funderat över och som jag gärna härleder till S-märkt politik, är beteckningen "skitjobb".  Har vi verkligen råd att nedgradera jobb till skitjobb? Jobb är jobb och så länge det finns jobb är det väl bra. Jag vet inte hur många som utbildat sig till ett specifikt yrke, fått ett jobb som var exakt anpassat till den utbildningen och behållit samma tjänst hela livet.
Men jag vet att det finns människor som inte vet vad de vill bli när de går i grunskola och gymnasium, som behöver komma ut i arbete efter skolan för att börja livets skola och därifrån få idéer om sin egna karriär. Det finns också människor som passerat 50 och fortfarande inte vet vad de vill bli när de blir stora.
Där fyller en bredspectra arbetsmarknad en stor funktion, med instegsjobb eller omstegsjobb till arbetsmarknaden. Ju fler olika typer av arbeten desto större möjlighet att hitta ett som fungerar som insteg eller mellansteg.
Att ha ett arbete är så att säga fortbildningen efter skolan som varit väldigt egocentrerad för sin egen utveckling och den förutsättning man vill ge sig själv, till att fungera i ett lag, kunna ta en instruktion och följa den och ta ansvar för den egna delen av den totala arbetsbördan. Detta är något som inte är lika utpräglat i skolan som i arbetslivet.

Idag när skolan lär ut studier under eget ansvar, något som i grunden är bra, så blir det emellan åt en del systemfel när man kommer till ett arbete. Det är inte alltid så att man ska söka sin egen väg utan man måste också kunna ta och följa instruktioner i en fungerande verksamhet. Det finns alltid förbättringar att göra, men man måste lära sig att göra förändringar inifrån, istället för att ställa sig vid sidan av och kanske till och med motarbeta.

Eftersom pengar är den största motivationsfaktor vi har idag, så tror jag på att ha ungdomslöner som kan förhandlas om så fort man kommer upp i den förväntade atbetskapaciten man ska fylla, kan vara ett bra sätt att komma till en attitydförändring angående arbete. Vi kan inte förvänta oss full kapacitet från början av ungdomar som kommer ut i arbete, men de få lön under sin introduktion och har möjlighet att påverka sin egen löneutveckling och karriär. Jag tror att det är värt att pröva!

En annan omdebatterad sak har varit Reinfeldts förslag på frivillig höjd pensionsålder. Jag tror att det är ett alldeles utmärkt förslag. Oppositionen har givetvis opponerat sig mot detta och för deras del så är det troligen ett fundamentalt fel i förslaget, inte att höja pensionsåldern, utan att det är frivilligt. Allt som görs av S-märkt politik ska gälla alla under tvång och visst då kommer de som absolut inte orkar att arbeta längre att hamna i kläm, något som inte var meningen med förslaget. Men gör man system baserad på en statistisk människa och som inte är anpassat efter våra egna förmågor och ansvar för oss själva, så blir det rätt skevt i längden.

Här finns det en chans för de som passerat 50 och fortfarande är nyfikna på livet och den personliga utvecklingen inom arbete, att få att hand om sin karriär. Jag har aldrig förstått behovet av en fix pensionålder för hela befolkningen, när det finns de som behöver sluta tidigare och andra som vill jobba längre. Gör om systemet till ett mer individanpassat, så tror jag vi både kan höja folkhälsan och motivationen att ta han om sin egen karriär. För att inte tala om attityden till arbete.

Jag såg idag en förvånad artikel om att sex av tio var välvilligt inställda till ungdomslöner. Så på den punkten är jag i gott sällskap. Prova ett system som inte innehåller ett bidragsmedel.

Kämpe på för dig och för Sverige!

...och få en cykel på köpet..

Titta vem som är tillbaka!

Ja, allas våran Dogge är tillbaka i reklamfilmens värld, lite kul med Dogge och Gospelkören, men jag kommer fan i mig inte ihåg vad dom gör reklam för. För mig är det så att reklam som sätter spår, kommer jag inte ihåg vad den gör reklam för.. Men skit samma, man får en "cykel på köpet"!
Det finns massor med sägningar genom åren som blivit klassiska citat och man drar genast lite i smilbandet när det antyds något som associerar till någon rolig sägning. Sportreferat brukar innehålla massor med roliga sägningar, som ofta spritter ur en något överkokt reporter som på snabbast möjliga sätt ska leverera en sammanfattning av en handling som involverar mer människor och händelser, än som vanligtvis får rum i en deckare av Camilla Läckberg.

Och hur det än är med snubblande över ord och begrepp, så blir det oftast i slutänden något roligt, om än ibland väldigt obegripligt. Men allt är förlåtet i stridens hetta och en engagerad reporter är betydligt mycket roligare än en avmätt bisittare. Själv är jag ingen sportnörd, men tycker det är kul att följa med lite emellanåt bland sportutbudet.

Snooker måste vara en perfekt TV sport för folk som har svårt att sova. Det händer ingenting!
Spelare, domare och publik som ser bekymrade ut och inte får varken säga något eller visa någon som helst mimik som kan avslöja något känsligt. Spelarna har lite trix för sig med sin fallossymbol till kö. Man kan... ...om man är på sånt humör, flytta symboliken till en helt annan "sport" och få lite roligt...
Men det måste vara det mest välbetalda jobbet per ord som reporter. Jag har vid ett flertal tillfällen felsökt TV´n för att se varför inget ljud kommer ur burken när jag tittat på Eurosport, men lärt mig att Kim Hartman är där men säger inget.. Han kanske speglar hela händelseförloppet och stämningen på rätt sätt och säger; ingenting.

Tycker det är lite roligt med hockey och följer SM slutspelet. Niklas Wikegård; har passion och Peter Jihde är den enda sportjournalist som jag sett kunna balansera honom. Det är säkert inte så lätt, men lite kul TV kan Wikegård bjuda på emellanåt.
Någon som jag har lite svårare för är Leif Boork. En riktigt gammal stofil, som säkert har mycket erfarenhet av ishockey, men har såå svårt att i så fall förmedla den. Framför allt när han ska göra det med grafik.
Det enda som förmedlas är att han själv är alldeles förträfflig i allt. Det kan ju å sin sida bli lite roligt ibland när han levererar sina odödliga psykologiska analyser och avslutar med orden: "så skulle jag gjort". Japp; där har ni facit levererat och klart!
Man säga vad man vill om Boorken, han var inte rädd för nya grepp. Han konsulterade den ständigt Påskrissvingade terap.. psyko.. tokstollen Hans Scheike, i mental träning har jag för mig det var.. Sånt kan ju sätta sina spår.

Han är nog i större behov av en teknikkonsult, mediatränare och tandhygienist.

Det är lite roligt att jämför TV-produktionerna i hockeyn mellan de olika kanalerna, och se den stora mängd teknisk resurs och kunniga experter som är med och berättar samma sak; "Fler puckar på mål" och "mer trafik på mål". Ibland undrar jag om vi tittare verkligen är såna idioter att vi inte förstår när den första intervjuvade spelaren säger det, utan sen måste det fyllas på med reportrar och experter som upprepar samma i alla pauser, samma sak match efter match.
Jag tror jag vågar säga; Jo vi har fattat!
Jämför man med snooker så blir man inte klokare av vad som inte sägs, medan hockeyn verkligen tjatar ut samma ämne i det oändliga och säger egentligen lika lite, fast med fler ord och fler personer.

Därför är det befriande att emellanåt titta på cykel på Eurosport. Är egentligen inte så jätteintresserad av sporten som sådan, men den görs väldigt rolig av Robban och Anders! Teknik, taktik, historik och ett allmänkunnade som slår det mesta tillsammans med ett engagemang som går rakt igenom TV-rutan. Blir lite inspirerad av deras referat och sugen på att cykla, så Dogge: Vad ska jag handla för att få en cykel på köpet?

Roll on!