Jag är för demokrati, folks rätt att engagera sig i olika förbund och en öppen politisk debatt. Alla åtgärder som stimulerar detta tycker jag är bra så länge de bygger på frivillighet och rättvisande underlag.
Jag har själv varit fackligt engagerad och även då tvångsansluten till S, något som fick mig att börja fundera på vad LO och S egentligen stod för. Efter att ha ifrågasatt systemet med tvångsanslutning till både fackförbund och politiskt parti, så valde jag att kliva av det tåget eftersom jag upptäckte att jag som person och mina intressen till utveckling, stoppades av gamla uppbyggda strukturer. Gick jag inte i givna band så blev jag utfryst.
Att bli utfryst ur en organisation som säger sig värna om människan, har varit en händelse som fått mig att bli både mer engagerad för människans rätt att få ta sina egna beslut över sitt eget liv. Jag tror inte på tvång av något slag utan man måste få välja var man lägger sin röst, lojalitet eller tillhörighet.
När världen nu blir mer och mer globaliserad och vissa gränser inom olika områden håller på att suddas ut, så tror jag att man måste vara mer noggrann med att visa var gränserna går mellan fackförbund och politiskt parti. Att som LO med sina underavdelningar, ger stora summor pengar till S, tror jag kan vara mer hämmande och styrande i en politiks debatt, än vad som är hälsosamt för Sveriges utveckling.
Om man trovärdigt inom LO vill arbeta för sina medlemmar och deras rätt till utveckling, skydd och åsikter oavsett ålder, etnisk härkomst, politisk uppfattning och sexuell läggning, så tror jag att ett första steg är att bryta med S och mer gå in i att fackligt arbeta för sina medlemmar. Det finns alltid en risk när en organisation blir stor, att den börjar leva ett eget liv där medlemmarna är till för organisationen, än tvärt om. Men detta går att ändra på och som ett bra exempel på detta är från ett år sedan då en tågstäderska blev anklagad för stöld av tåg, men som visade sig vara en olycka. Där gjorde facket ett bra arbete.
Däremot att LO nu vill vara med och godkänna vilka som ska få vara företagare, begränsa utvecklingen inom välfärdsområdet och styra S politiska agenda, tycker i alla fall jag är djupt olyckligt. Det har även färgat debatten till väldigt osaklig och emellanåt även väldigt osmaklig, med en trist desperat ton.
Att det blivit så tror jag också springer ur ett ekonomiskt faktum, att ju mer privata initiativ som tas av driftiga människor som ser hur vi kan utveckla och effektivisera gamla verksamhetsområden, desto större risk löper LO att tappa medlemmar. Medlemmar som söker sig nya tillhörigheter och intresseorganisationer som är intresserade av att ta tillvara just deras intressen. Tappar LO medlemmar tappar också S i ekonomiskt stöd vilket försämrar deras position. I samma stund som detta händer, ser vi vådan av att ha en facklig organisation som hänger ihop i höften med ett politiskt parti. Samarbetet börjar helt enkelt att halta. Vilket ben är det man då ska låta dra? Det är inte helt tydligt. Jag tror också det är hämmande om man vill följa en linje rent politiskt sett, om man haltar internt.
Jag hörde en man från V som uttryckte ungefär samma idé som jag presenterar här. Jag tror verkligen det skulle vara av godo för Sverige, LO's medlemmar och den politiska debatten om med vilken möjlighet vi ska ge oss själva att möta framtiden och konkurrensen med, om LO och S separerar. LO kan inte stoppa framtiden bara för att de är en stelbent och trög organisation som visat påtaglig brist på utveckling internt. Framtiden kommer ändå och frågan är hur beredda vi ska vara att möta den. Att genom finansiering och styrning av S försöka begränsa utvecklingen lokalt i Sverige, tror jag är väldigt olyckligt.
