lördag 31 mars 2012

Inte igen!

Läste just om en dödskult i Mexico där det offrats barn till förmån för skyddshelgon för knarksmugglare. Finns det fortfarande någon som tror att droger inte är farliga?

Man kan se på detta från flera håll och hur jag än vrider och vänder på det så blir jag lika förbannad och upprörd. Den direkta akten i sig är fullständigt omänskligt vidrig!
Handlingen skapar frågeställningar om mycket:
Är detta en rent religös handling utan drogpåverkan?
Är detta bara en ren pundarhandling som måste ha en rationell förklaring?
I hur många led har inaveln pågått där?
Finns det verkligen en hel människa som är beredd att begå en sådan handling?

Jag tillhör den grupp människor som tycker att vi har kanske lite för lite spirituell närvaro i landet Sverige, men som samtidigt inte behöver en församlingslokal eller spirituell ledare att vända mig till. Jag orkar tro på egen hand och vet att priset för min tro i olika lägen betalas av mig och endast mig.
Det som idag gör mig upprörd och har gjort mig upprörd förr, är att priset för religiös och spirituell utveckling inom vissa troende kretsar, skall betalas av någon annan än den som tillhör församlingen.

Jag föraktar absolut inte kyrkor, samfund, politiska organisationer, föreningar mm. Människan är en flockvarelse och det finns en enorm kraft i att göra saker gemensamt, så ensam är inte alltid starkast! Men som individ har man också ett ansvar mot sig själv och mot omgivningen. Varje grupp människor består av ett antal individer, som alla kan bidra med sin erfarenhet och kunskap för den gemensamma utvecklingen. Här finns otroliga krafter för utveckling, men och så för utvecklande av dumheter. Är jag stark själv så kan jag välja om jag vill delta i detta.
Det som gör mig upprörd just när det gäller religiösa delar är att facit för mina aktioner i troendet nu, ligger i en annan värld som vi inte ens vet existerar. Det är absolut inte fel att tro på det, men måste någon stackare betala med sitt liv för att jag ska må bra sen, om sen kommer?
Lever jag i nuet så är det lättare att förstå att min goda gärning, att inte ta livet av någon annan, kan glädja just den här och nu. Lär jag mig också att glädjas med andra så kan det vara en kick som för mig framåt.

Allt ifrån Korstågens tid, förbi Knutby och nu Mexico.
Vad är dessa människor gjorda av som inte kommit längre i sin utveckling än att de måste knacka hälsan av någon medmänniska för att rent spirituellt kunna må bra själva?
Och i Mexicos del för att bli skydda från ondo medan man smugglar knark, som sedan sprider ohälsa, olycka och död.

Det finns människor som är vilsna i vardagen och behöver en guidning för att kunna fungera. Dessa är jag synnerligen bekymrad över om de hamnar fel. Det sker dagligen övergrepp mot människor som är svaga och vilsna i sig själva och vardagen. Här finns det stor plats för spirituella ledare att visa sin mänsklighet och stötta dessa personer att växa i sig själva.
Det var ett livets mirakel att se sitt barn födas, men det kan också kännas som mirakel att se en människa hitta sig själv och sin tro på sig själv.
Jag tror på att vi alla har något att tillföra vår gemensamma utveckling och att ingen ska behöva betala med sitt liv för att någon annan ska känna sig lite säkrare en kort stund.

Lev väl i nuet!


fredag 30 mars 2012

Tack för det Telia

Har helt kommit i otakt med mig själv och dygnsrytmen efter en period med mycket jobb 24-7.  Men det är inte helt ovanligt så det är bara att bita ihop och köra på ett tag till så blir allt säkert bra på sikt...
Men visst är det lite märkligt att man måste ha ännu mer stimuli för att hålla igång när man är lite sliten, så valet blir att ta åt sig ännu lite till.. Klokt? Nä!

Sist jag hade en sånhär period somnade jag på jobbet, kan vara helt ok om det är en paus och man hittar någonstans att ligga, men jag somnade på kontoret pratandes i telefonen. Allt hade kanske varit frid och fröjd om jag somnat bakåtlutad i stolen men varför göra det enkla?
I min iver att hålla mig igång hade jag tagit fram papper och penna för att göra flitiga noteringar i samtalet, och av någon outgrundlig anledning hade jag även öppnat korken på en tuschpenna...

Smaken av tusch är sådär kan man säga, inget jag rekommenderar till lunch.. .. eller middag faktiskt..
En liten egenhet med tusch är att det också ger en del spår efter att man haft det i mun en stund. Jag har för mig att det finns en hundras med blå tunga, jag kan ha fel, men om det är så så borde avelsregistret undersöka om det saknas tusch på kansliet..
Hur som helst så blir man inte särskilt snygg av tusch i munnen och inte heller av tangentbords mönster över pannan och kinden. Hur det än är så är det de små estetiska detaljerna som tar öven, när skeppet sjunker.
En annan detalj jag upptäckte var att om man somnar med halvt om halvt öppen mun över ett tangentbord, så upphör vissa funktioner i det att fungera.

Hur länge det går att sova som en rotvälta i en kontorsstol är omtvistat har jag hört, men jag tror inte att jag sov alltför länge. Hur lång tid det tar vakna där finns beskrivet i en matematiskt formel omvänt proportionellt  E=mc2. Där E är uppvakningstiden, m är antalet betraktare och c ljusets hastighet.

Man vaknar helt enkelt skitsnabbt!

Kanske tur det? Jag vet inte? Men det märkliga är vad som händer när man vaknar.. Den första tanken: "se ut som du aldrig somnat".
Visst man kan sträcka upp sig spärra upp ögonen och tagga igång rent allmänt, men det finns vissa spår som just i det läget blir oförklarliga. Tusch och tangentbord..

Det något irrationella sättet man agerar på när någon betraktar en med ett outgrunligt flin hjälper en föga att ta upp tråden där man tappade den. Genast börjar man famla efter småsaker tills det går upp för en att man är avslöjad och får lov att smälta "skammen". Nja det var kanske ett hårt ord, men lite pinsamt är det.
Vad i alla fall jag glömde var telefonsamtalet.
Det är tur att de flesta som ringer hit känner till att vi har en väldans dålig IP-telefoni. Bradband och allt fungerar som ett EKG ungefär. ett riktigt irritationsobjekt i vanliga fall.

Men när sånt här händer (inte särsklit ofta) så är det bra att de konstiga ljud man ger ifrån sig bertraktas som telefel och lägger på luren för att ringa upp senare.
Tack för det Telia!


torsdag 29 mars 2012

Bokstavsmat

Ibland eller kanske rätt ofta om jag ska vara ärlig, så är jag organiserat oorganiserad när det gäller mat. Är lite av en lustmänniska när det gäller mat. Det är inte helt smart att vara det varken flödesmässigt eller ekonomiskt. Men sån är jag.. ..och nu har jag fått hjälp i mitt olplanerande.
Jag har lyckats gå ner en massa kilovikt med hjälp av en bokstavsdiet LCHF..

Det är spännande och kul med mat och att man kan få så otroligt stor skillnad på sin hälsostatus genom att lägga till eller dra ifrån en liten del av det vi äter. Jag skippade potatis och pasta och vips första veckan -6,5kg. En bra inledning och motivation.

Har fått prova allehanda pulver och soppor av varierande sorter, som inte gett någon som helst resultat. En av sakerna som jag gillar med LCHF är just LCHF.. Bokstäverna!
Det är inget varumärke för mat eller någon pulverkedja utan bara mat! Visst blir man lite konfunderad när det dyker upp fler bokstavskombinationer, precis som inom psykiatrin (ADHD mm).
Men jag försöker se det som ett engagemang av de som är bra på mat, att bidra med idéer och nyttigheter.
För hur det än med alla bantningskurer, dieter och kostråd, så passar inte alla för alla. Det är väl perfekt att det finns mycket att välja mellan och prova på, tills man hittar det som passar just mig. Bara intresset finns så kan jag säkert hitta det just jag mår bra av och behöver.
Bokstavsmat för min del är inte längre pasta i form av bokstäver utan en god tallrik lättlagad mat som jag mår bra av. Kan vara värt att prova!

För mig blev det i alla fall enklare att handla, när jag vet vad jag inte behöver köpa och vad som jag kan äta mer av och som gör mig piggare och faktikt lite lättare.

Gör det enkelt: lägg till något bra eller ta bort något dålig och stick ut och njut av våren med en skön promenad!

Ha en skön vårdag!

Är det positivt att vara negativ?

Blir lite förundrad ibland när jag stöter på människor som av en eller annan anledning, valt att se livet i svart. Man är inte bara pessimist man är också otroligt negativt inställd till i princip allt.

Själv anser jag mig vara realist med hyfsat bra analytisk förmåga att se vilka hinder som kan dyka upp och försöka planera därefter. Att för mig jobba tillsammans med en riktigt pessimist kan slita på samarbetsförmågan och det tänkta resultatet kanske inte blir så som man tänkt sig. För hur det än är med kompromisser så är min erfarenhet den att det är den som bromsar, som har störst tyngd.

Jag har inget bra svar på varför vissa människor har ett så stort behov av att bromsa eller ta både udden och glädjen av utveckling. Att ha en bra kommunikation och få fler inputs och reflektioner runt ett projekt brukar vara inspirerande och driva ett projekt framåt. Medan ett negativt mönster om att projektet aldrig borde startats ger föga positiva resultat för verksamheten. Min åsikt är att man alltid ska vara öppen för idéer, för man vet aldrig riktigt när ett embryo till något stort kläcks. Däremot så kan man vara rätt säker på att dåliga idéer med tiden självdör. För finns det ingen bra plats eller verksamhet att placera en idé i, så har den ingen näring att växa.

Men min stora fundering kring detta är de som till varje pris vill stoppa allt på idéstadiet. Aldrig vågar tänka en ny tanke eller våga ifrågasätta sin egen utgångspunkt. Vi bor i ett land som närt sina medborgare med jantelagen redan i bröstmjölken. Var denna gen kommer ifrån vet jag inte, men den genomsyrar fortfarande stora delar av vårt samhälle. Generositet och tollerans är inte våra ledord lika ofta som rättvisa och hänsyn.

Rättvisa är ett svårt ord som betyder olika saker från person till person och är ett krävande ord.
Hänsyn är också det ett krävande ord där vi gärna sätter oss själva i centrum och alla ska visa hänsyn till mig.
Generositet är något som jag själv lätt kan påverka för min egen del, likaså tollerans.
Sammanfattat: Rättvisa och hänsyn är något vi kräver för att omgivningen ska anpassas till oss, medan generositet och tollerans är något vi visar den omgivning vi vill delta i. Allt enligt min tolkning!

Vi får lära oss att utgå ifrån vår egna behov för att nå hälsa och välgång, men hur gör man det?
Frågan är inte lätt, för hur många vet vem man är? Vem är jag?
Jag identifierar mig med massa olika ideal och blir hela tiden matad med så många inputs om hur man ska vara för att bli lyckad att det är svårt att identifiera mig själv. Det finns till och med livsstilsprogram och realityprogram på TV som visar människor som är fullständigt vilsna i pannkakan. Vet inte inte om vi kan skylla allt på Staffan Westerberg och hans barnprogram med samma namn, som min generation växte upp med.

Jag tror problemet är större än så.

Eller kanske är det enkelt...

Kanske är det så att den enda sanna glädjen är skadeglädjen?
Det kanske är så att om jag är negativ och pessimistisk, har större chans att få känna glädje, mot om jag är driftig och vågar pröva mina vingar?
De vingar som är jag och som kan bära mig, inte några köpta på postorder.
Jag tror i alla fall att glädjen som kommer av egen prestation är störren den man känner av andras misslyckande, bara jag vågar prova.

Vågar vara generös och visa tollerans.

Ha en kanonbra dag!

onsdag 28 mars 2012

Man upphör aldrig att förvånas

Eric Saade...

Ännu en svensk "megastar" visar fingertoppskänsla och begär 1500 svenska kronor av barn för att skriva sin autograf efter gig.
Jag är i och för sig tveksam till att påfundet är Saades eget. I en branch där unga talanger formas till mjölkkor, är gränserna för beslut inte helt glasklara mellan produktionsbolag och artist. Kalla det livets skola!

Är det bara ett bevis på att man inte räknar med någon längre tid i rampljuset eller är det bara ren girighet som ligger bakom ett sådant beslut? Jag vet inte inte, men blir illa berörd av det.

Alla vi som står på scen vet att vi är något så länge vi har publik. När publiken sviker så måste vi göra något för att finnas kvar där, om vi vill finnas kvar där. För allt har ju sitt pris..
Vi har sett folk komma och gå ur garderober, avslöjat personliga hemligheter och dela med sig av familjen kakrecept i en strävan att inte falla ur det magiska rampljuset. När kärnverksamheten sviker så väljer vi alternativa vägar att synas.
Jag har ingen egentligt åsikt om att man tjänar pengar på att exploatera sin person, men när det vänds till en sådan girighet att man sviker sin publik på ett sådant sätt att man sätter pris på sin kontakt med barn, då tycker jag det gått för långt.

Att Saade nu gör någon form av Pudel och säger att allt är så välplanerat att pengarna ska gå till en barnorganisation, verkar mer än lovligt efterhandskonstuerat. Visa lite trovärdighet och ge din publik det vi ger vår publik, ett mervärde av att komma på koncerten och möt de som vill möta dig. Besök sedan de barn som har det svårt och gläd dem en dag.
Du kommer att växa både som människa och artist.

Over and out!

tisdag 27 mars 2012

Åldersnoja? Nä; Bara glad!

Fick en liten egoboost idag!
Var och klippte mig hos bästa frissan och vi började prata ålder, hon gissade fel med många år åt "rätt håll" på mig! Det var smickrande... Måste köpa en dagens ros som tack!

För även om jag egentligen inte känner någon stress alls över min ålder utan känner mig starkare och piggare (nåja inte igår kanske...) än på många år, så är det alltid en liten boost att få höra att jag i alla fall inte ser såååå gammal ut.
Och ålder som begrepp är väl i nutid ändå rätt förlegat. Allt handlar ju ändå om vad man lyckats fylla sin tid med. It´s not the years it´s the mileage..

Träffade en livsstilskonsult tror jag hon kallade sig (svår titel), som gjorde en uträkning på flera delar av mitt liv fram tills nu. Det visade att jag var mycket äldre än min faktiska ålder när det gällde min arbetade tid. Jag har tydligen jobbat så mycket att jag statistiskt snart är pensionär. Å andra sidan var min nyfikenhet på livet och mitt intresse för nya intryck så stort att jag knappt kommit ur puberteten.
Komplex kan man kalla det!
Jag vet inte hur seriöst detta var men lite glad blev jag i alla fall över att ha en 60-årings arbetsliverfarenhet och 20-årings go.
Mycket handlar ändå om att känna glädje för vem jag är och vad jag gör. Ålder är ett relativt begrepp och jag har själv all möjlighet i världen att påverka det begreppet. Det handlar mest om min syn på mig själv och mina förväntningar på min integration i omvärlden. Jag har aldrig förväntat mig att livet ska ge mig något revolutionerande, utan försöker hitta guldkornen i tillvaron. Guldkorn kan finnas var som helst!

Var och klippte mig idag och är nu bara glad!

Ha det bäst!