onsdag 25 januari 2017

Välfärd, vinster och svarta hål.

Allt handlar om makt, egen makt. Då spelar det ingen roll hur man agerar, för i krig är alla medel tillåtna och sanningen är det första offret! Varför skulle Sverige vara annorlunda mot USA på det området?

I Expressen idag skriver Nisha Besara om den ineffektiva hanteringen av skattemedel inom bl.a. vården.

Jag har arbetat inom den privata vården under väldigt lång tid och suttit med förhandlingar med politiker och tjänstemän inom Landstinget, vid ett flertal tillfällen. Jag kan inte annat än hålla med i hennes funderingar. Det mest signifikanta jag lade märke till var att inom vänsterblocket, där också många tjänstemän huserade, var det ideologiska viktigare än både effektivitet, sanning och initiativ. Dessutom fanns där, en åtminstone till det synliga, bred okunskap eller om man helt enkelt valt bort kunskapen för ideologin. Det senare vet jag inte, men resultatet blev detsamma. Dåligt! Dåligt för brukaren/patienten och dåligt för finansiären, Skattebetalaren. Alltså alla som dagligen gnuggar för  att få in pengar att betala i skatt.

Dessutom skickas denna bild runt på sociala medier, med uppmaningen: "Dela om du törs!"Jag ska försöka sammanfatta min syn på det hela. Jag tror bilden härstammar från någon ideologisk tankesmedja, och har inte så mycket med verkligheten att göra. Utan används mer att piska upp stämningar.


Det var S som under 80-talet drev igenom möjligheten för privat vård. Anledningen var att vårdsektorn kontinuerligt skrek efter mer pengar men visade inget bättre resultat av tillskotten. Styrande funderade då över hur den privata industrin kunde utvecklas så mycket bättre och om det fanns något att lära därifrån. Därför provade man med ett antal privata enheter för att se om det gjorde skillnad.

Skillnad gjorde det och när vi under tidigt 90-tal fick en borgeliga regering, så införde de etableringsfrihet för att komma åt den mer effektiv privata initiativen inom vården. Det var då, 1994, som jag var med och öppnade det privata rehabföretag, som jag blev kvar i som VD fram till 2013.
Vi hamnade under det som kallas nationella taxan och fick ett rakt accord att arbeta efter, samt en maxbegränsning i hur mycket intäkter vi fick ha på ett år. Så det var väldigt lätt att beräkna vad den privata delen av vården skulle kosta eftersom inkomsttaket var snävt tilltaget och de flesta nådde upp i det redan ett par månader innan årets slut. Detta till skillnad mot den offentligt budgetfinansierade verksamheten som kunde drivas med underskott och ändå få fortgå.

Om vi backar till artikeln av Nisha Besara, så vill jag berätta hur vi bemöttes när vi skulle öppna praktiken och hyra lokal av Landstinget. Då var det relativt nytt för Lt att befinna sig på den "öppna marknaden" och efter vår förfrågan om lokal fick vi snabbt och effektivt ett kontrakt att skriva under. Kostnaden då låg på 1690 kr/kvm, något som var i det närmast 1000 över gängse kostnad privat. Ett helt vansinnigt pris då, ett pris som betalades internt och nu trodde Lt att det bara var att håva in pengar med samma pris externt. Vi sade nej till kontraktet med hänvisning till den höga kostnaden och påpekade att vi hade en annan lokal på gång för betydligt lägre kostnad som var mer marknadsmässig.
Lt hävdade att deras kostnad var marknadsmässig då Lt's alla avdelningar fick betala det priset.
Men snabbt och effektivt ändrades kostnaden och blev istället 660 kr/kvm. Vi skrev på trots att det kändes rejält oseriöst. På min fråga hur det kunde bli så mycket billigare över en natt, blev svaret en djup suck.


Vi fick systemskifte och S+V bildade Landstingskoallition. Då flyttades först ersättningen för vår del från Fk ansvar till LT ansvar. Man bytte också system från det Husläkarsystem som hade ett liknande ersättningssystem som vi, till Familjeläkarsystem  som finansierades via Capitering. Dvs, Läkarna fick en viss summa pengar per hos sig listad patient, för att ge vård och även köpa in vård och utredningar. Det som lämnades utanför var medicin. Över en natt blev det precis som vi påtalat för politiker och tjänstemän innan beslutet togs, att både rehabilitering och utredningar hamnade lite i kylan och sågs som onödigt. Däremot började kostnaden för läkemedel skjuta i höjden.
Läkare är också människor och styrs av ekonomiska incitament, som att kunna tjäna mer om man sparar på andra. Det fanns många som kunde hantera systemet, men några stack ut och misskötte sig. De som skulle blivit bortsorterade under Husläkarreformen, blev istället de ekonomiskt starka och vinnare. För en bieffekt som vi också påtalade, var att de personer som inte listade sig aktivt, (tack och lov är de flesta inte sjuka), listade Landstinget på de läkare som ingen ville ha, de som skulle behövt höja sin prestation i konkurrensen, för att kunna bli kvar.
Resultatet av detta var att vi fick en kår av dåliga och impopulära läkare, som tjänade massor med pengar utan att göra något för dem. Så den ”solidariska vården” sköts i sank av ett S+V system som i sin helhet var fullständigt ogenomtänkt eftersom mycket medel som kunde användas till de som behövde, fick av rättviseskäl en annan adress. Så de gamla slagorden: rättvisa och solidaritet, ställdes nu mot varandra och skapade även här en orimlig situation.

I Västmanland ville man då komma åt problemen man åstadkommit genom att visa att det var den privata vården som var dålig. Man gjorde sex av varandra otroligt dyra undersökningar, som skulle visa på missnöje och felaktigheter hos de privata vårdgivarna. 
Nu blev inte svaren på dessa undersökningar politiskt gångbara inom S+V, eftersom de gjordes på aktiva patienter, de som själva valt sin vårdinrättning. De var väldigt nöjda med sitt val och att de fått välja, medan problemen kvarstod med baksidan av systemet, som inte utvärderades i undersökningarna. Den alltid pågående diskussionen om systemets felaktigheter, kom aldrig upp till ytan. Troligen för att det skulle avslöja politiska beslut som blivit orimliga och otroligt kostsamma och ineffektiva.

Då valde man en annan väg.

I vårt fall tittade man på skillnaderna i ”lön” mellan en offentligt anställd sjukgymnast och en privat. Man räknade då som man hade förstånd till, att en offentligt anställd hade en lön på ca 300 000 minus skatt per år, medan en privat fick 1100 000, (som var inkomsttaket) rakt ner i fickan! 
Här hamnade vi i en massa stolliga diskussioner med tjänstemän som inte förstod skillnaden mellan att vara anställd inom offentlig sektor och anställd inom privat sektor och villkoren för att driva företag. De trodde på allvar att inkomsttaket var en nettolön för en privat sjukgymnast!

Jag har suttit och förklarat i detalj hur ett företag ser ut och vilka kostnader som det måste bära och att det är dit som intäkterna går. Att vi måste betala för allt, samt dessutom hade vi inte som Landstinget rätt till momsavdrag, vilket gör alla varor förbrukning eller investeringar, samt köpta tjänster 25% dyrare för privata bolag än för Landstinget.

När jag fick några att förstå att de till sina egna sjukgymnaster måste lägga till arbetsgivaravgifter, förbrukningsmaterial, hyror, (som då var minst dubbelt så dyra som våra), försäkringar, pensioner, och all annan overhead, så landade kostnaden för en offentlig sjukgymnast på ca 6,7 milj per år, med deras egna uträkning. Siffror som man säkert ska ta med en nypa salt för de är troligen inte sanna, men de var stolta över sin satsning. När vi då jämförde hur många behandlingar de fick ut av en sjukgymnast inom offentlig anställning i förhållande till en privat: ca 1000 offentligt mot 3300 privat. Då förstod även de att det var billigare för skattebetalaren med det privata alternativet. Så en offentligt anställd sjukgymnast kostade lika mycket som sex privata och gav ca 5% av produktiviteten, vid det priset. Ett helt horribelt förhållande och en tuff siffra att ta till sig över effektiviteten av fördelade skattemedel. Om detta skulle vara representativt för hur skattemedel nyttjas inom välfärden, är det en helt galet svart hål inom offentligheten som vi försörjer.

Men kvar stod då ideologin och ideologi höjer sig alltid över alla sanningar. Man ville verkligen inte ha privata initiativ. Det är tydligen skrämmande med människor som visar på initiativförmåga och vill göra bättre, bättre för finansiären och bättre för brukaren! Troligen för att man då skulle bli tvungen att lyfta sig själv i konkurrensen och kanske till och med säga att man haft fel, när man sagt sig vara bäst. Att ha fel är tydligen likställt med politiskt självmord. När man som Landstinget både är utövare och upphandlare av konkurrenter, så blir det en märklig situation. Jäv, är väl det som ligger närmast att beskriva förhållandet med. Att det ens har fått förekomma, visar kanske på hur korrupt och fel den offentliga sektorn i vilket fall i delar, är uppbyggd. 

Nu ville man bli av med sina konkurrenter och till sin hjälp hade man då de välskötta privata företag som visade vinst på sin verksamhet. Allt annat hade varit omöjligt eftersom vi var intäktsfinansierade och inte som Landstinget budgetfinansierade, och kunde gå med förlust. Där möttes vi av idén om att slå på vinsterna vi gjorde. Att vinst var oetiskt. Hur oetiskt det är med fördelningen och ineffektiviteten inom de offentliga institutionerna, var det ingen som ville tala om. 
Eftersom de var smarta nog att förstå att om sanningen kom ut om hur mycket skattemedel som försvinner i en ineffektiv vårdorganisation, skulle de knappast få hålla kvar vid sina egna maktpositioner. Så nu gällde det att handla på ett politiskt smart sätt och inte avslöja sanningen. Dessutom behövde man inte heller använda sig av de undersökningar om kvalitet och patientnöjdhet, då man piskade upp stämningen utanför brukarleden, där ändå de flesta befinner sig. Så inför valet 2014 hade denna strategi som grott i tiotalet år, nått full kraft och kunde användas som slagträ i valduellerna.

Frågan är om det verkligen är så klokt att låta skattepengar bara rinna in i ett enormt svart hål utan redovisning av nytta och krav på konkurrens, för att behålla utvecklingsinitiativet och kvalitén ?
De allra flest jag mött som arbetar inom välfärdsföretagen har liknande upplevelser som jag själv och samma fundering på om den grå skattemassan verkligen gör rätt nytta eller om den bara är ett sätt för styrande att behålla makten över människans liv och om det verkligen är vinsterna i välfärden som är problemet. Dessutom bör en diskussion om vem som bör ha makt över denna verksamhet.

För makt, den reella makten, är väl ändå att ha makten över sitt egna liv. Behålla initiativet och rätten till ditt egna val. Där finns en del av ekonomi med i detta, att du kan klara dig på den lön du har. I Sverige pratar vi mer maktutövning vilket går ut på att begränsa människan makt över sig själv genom att begränsa valfriheten och överbeskatta arbete. Mycket märkligt av ett så modernt land.

Ska man kommentera den gula bilden, så kan man säga att skattemedel finns, men var de är fördelade är höljt i ett djupt dunkel. Tror man på överbeskattning och begränsning av människan egna makt, så kan det kanske ha viss relevans. Är man för valfrihet, friheten att styra över sitt egna liv, då är det mer tveksamt.


Så den makt vi pratar och som rått under decennier är nog idag inte det bästa för vare sig patient eller skattebetalare, frågan är vem som vinner på den?


söndag 22 januari 2017

Funderingar runt nättroll, nyttiga idioter och demokrati!

Att ha åsikter och ventilera dessa offentligt, innebär givetvis utrymme för debatt. Debatter kan vara uppfriskande och givande, men bygger på att parterna förstår debattens ämne och att man har något att tillföra samt att viss respekt visas mellan debattörerna. Jag får ofta en klapp på axeln för att jag står för vad jag säger och även vågar säga det. Tyvärr har klimatet för åsikter i Sverige, blivit rejält bistert under de senaste åren. Dessutom är det relativt ofta det dyker upp personer med självpåtagen roll att vara någon form av domare att begränsa yttrandefriheten och tar till olika metoder för det. Vissa kastar stenar andra kastar floskler. Allt från samma utgångspunkt att sätta sig själv i centrum och påvisa någon form av bristande respekt från den som vill uttrycka sig.

Själv har jag inte upplevt stenkastning ännu, i alla fall inte mot mig som person, men på sociala medier dyker det allt oftare upp människor som på olika sätt vill begränsa min rätt att uttrycka mig samt hävda sig själva som någon form av offer för mina åsikter. Oftast då i kommentarer i något helt annat ämne än har tagit upp. Det som kunnat bli en intressant debatt, rinner helt ut i tomma intet, då endast känslomässiga floskler finns som argument, samt krav att jag måste visa respekt. Respekt i detta fall verkar vara att bekräfta att världen kretsar kring dessa enskilda personer. Själva kan de damma fram genom livet med hur mycket disrespekt som helst, eftersom världen skall anpassas till dem.

Jag har visat respekt, bjudit in till diskussion samt även föreläsning av kritiserande där de får uttrycka sin sida och visa på sina teser. som de säger sig ha. Det har givetvis inte fallit i god jord, utan respekt i detta fal verkar vara att jag ska inta samma ståndpunkt som de, en ståndpunkt som är allt annat än klar. Bara att jag har fel.

Det verkar också vara otroligt svårt att hålla isär begrepp som: Yttrandefrihet, respekt, demokrati och samtidigt förstå deras innebörd.

Ett vanligt scenario är att jag delar en artikel och efter det bombas med floskler och krav på att ändra mig och istället se saker på deras sätt. Det verkar inte vara så att den som agerar ens läst artikeln eller i vilket fall som helst inte förstått den. Ställda motfrågor får inga svar. Får jag några svar är dessa ofta obegripliga och irrelevanta, gärna långt bort från ämnet. Oftast är svaren tillräckligt klara för att förstå att informationen i artikeln inte nått en begriplig nivå hos mottagaren utan hanteras som "jidder". Jag har också av dessa personer fått lära mig att det är mitt fel att detta händer, eftersom jag vågar ha en åsikt. Att själv försöka sätta sig in i ett ämne verkar inte vara ett gångbart angreppssätt.

Det händer att jag hittar intressanta artiklar som mina vänner lagt ut på nätet och kommenterat. Kanske jag håller med så gillar jag dem, annars brukar jag leta upp artiklarna för att lägga ut på min egna sida för kommentar. Detta av respekt för mina vänner och deras åsikter. Att försöka implementera denna handlingsidé på dessa ilskna följare faller inte i god jord. Det verkar finnas ett stort behov av att kväva åsiktsfriheten och yttrandefriheten med hjälp av demokrati, som då verkar innebära att allt ska anpassas till följarens behov. Något som verkar vara genomgående i uttrycken för i princip allt.

En kompis la sig igår i debatten och pekade på begreppet "nättroll". Jag googlade och fick fram en beskrivning som stämmer precis in på beteendet jag har utsatts för. När jag ändå var ute och letade fakta hittade jag ett annat intressant begrepp: "nyttig idiot".

Fick ett tips att göra en test om någon är ett nättroll: Ta artikeln du la ut och klistra in dennes kommentarer till artikeln, som jag vill kolla. Har kommentarerna relevans? Om inte, väldigt likt ett nättroll.

Testa en nyttig idiot: Förstår personen vad debatten handlar om? Om inte rätt trolig nyttig idiot som går andras ärenden utan att förstå innebörden.

En fundering jag haft sedan några veckor är om dessa personer ska ha rätten att avgöra vad jag ska tycka eller publicera. eftersom de hävdar att deras beteende är beroende av mina åsikter, inget de själva ska ta ansvar för.  Tack och lov har jag mycket goda vänner och en fantastisk familj som stöttar mig och som bidrar med energi då dessa energitjuvar försöker ta död på all vilja att påverka och göra skillnad. Är egentligen inte för att blocka dessa personer, men har förstått att det kan vara nödvändigt för att inte trigga dem att ta till starkare aktioner.

Demokrati kan se olika ut och vill vi ha en öppenhet kvar i samhället för alla, måste vi nog stå emot dessa personer. Vinner de och deras idéer, finns troligen ingen yttrandefrihet kvar. Att ha en demokrati när någon hela tiden talar om för dig vad du ska tycka, är inte demokrati i min mening.