Idag är det dags för Riksmötets öppnande, efter ett långt sommaruppehåll. Ett år har gått från det att den mest kompetenta Regering vi haft i mammaminne, fått lämna in efter den kanske smutsigaste och mest desinformerande valkampanj vi haft i detta land. Det sägs att i krig och kärlek är allt tillåtet, och att det första offret i ett krig är sanningen. Summerar vi fjolårets valkampanj, så var den nog mest att likna vid ett krig.
Historien skrivs av segraren, är också en gammal floskel som gärna används. Det problem som uppstod när alla röster var räknade, var att de som gjorde anspråk på regeringsmakten inte hade vunnit utan förlorat sig till den positionen. Skulle man ge sig in på att kora en vinnare, så var det nog SD, som stod för den största enskilda framgången i väljarstöd. Vill man ge sig på att analysera detta så kan man bl.a komma fram till att när man ersätter en debatt runt neutralt framtagen information, med krig, så kan utfallet bli rejält skilt från det man själv önskat.
Handlingsförlamningen som följt i detta spår, är inte bara patetiskt utan också en stor risk för landet i sig. Vi behöver en stark regering som ser till samtliga invånare och landets bästa. Precis som vår nuvarande Statsminister så ofta uttryckt. Tyvärr stannade visionen där och vi har sedan mest hört hur han vill backa Sverige till en tid då han kände sig bekväm då Socialdemokratin någorlunda chimärt fungerade. En tid som verkar vara ca 30-40 år tillbaka i tiden.
Att ha en regering som så kategoriskt vägrar se samtiden som den är och framtiden an, är i mina ögon ingen bra förutsättning för oss som land. Att man dessutom vägrar ta till sig av de åtgärder som räddade landet från den den världsomfattande krisen för några år sedan och som samtidigt skapade arbeten och ökade intäkter för staten, är väl något att se som en direkt dumhet. Att man dessutom gått ut med förtydliganden som: "Vi är i alla fall inte fascister!" - är väl ett tecken så gott som något på att man saknar både idéer och kraft att visa upp ett alternativ som kan få stöd av befolkningen i stort.
Idag är det som sagt omstart i Riksdagen. Det är inte utan att man med stor vånda ser fram emot Statsministerns Regeringsförklaring. Hittills har har knappt ens nämnt de människor, företagare, som ska ta ansvar för att skapa de arbeten och finansiera hans drömmar om en förgången värld. Det har mest handlat om alla ökade kostnader och försämringar runt möjligheten att slussa in människor på arbetsmarknaden. Det har skapat ett tillstånd där näringslivets mindre företag i mångt och mycket håller andan inför vad komma skall, istället för att jobba framåt. Flera har dessutom redan kastat in handduken. Utöver det står vi med en flyktingkatastrof som måste hanteras på ett mänskligt sätt. Hur man på några dagar ska ta igen 40 års blundande för plan och arbete med integration, är en utmaning utöver det vanliga.
Det jag vill veta av Statsministern idag är hur han ställer sig till samtliga människor i detta land och vilken förutsättning han tänker ge oss var och en, för att vi ska kunna utveckla och bidra till landets försörjning? Något som saknats i regeringens uttalanden är medvetenheten om att vi alla är olika och har olika förutsättningar och inte passar in i en ideologi. Det är något som med dagens flyktingvåg med all säkerhet kommer upp i dagen på ett helt nytt sätt. Det medför också att vi måste visa tolerans mot att vi har liv som ser olika ut och vi måste få möjlighet att få vara de vi är och ta vårt enskilda ansvar i detta.
Tänker han myndigförklara oss och låta större delen av ansvaret över våra liv hamna på oss själva, eller ska Regeringens omåttliga begär på insyn, bli det som detaljstyr våra liv? Ska vi tillåtas att skina i våra egna färger, eller ska vi förpassas till en grå massa där egna initiativ mals sönder av regler och skatter, till en 70-tals paj av likformighet?
Själv önskar jag en anrättning som ger näring istället för en paj på utgångna produkter.
