Att följa alla debatter om privatisering av välfärdssektorn kan ibland vara lite svårt och inte blir det lättare av att den ibland verkar ha fullständigt kantrat eller kört i diket, kanske lite beroende på att det inte verkar vara en helt nykter debatt.
Det finns en stor känslomässig del som på något sätt genomsyrar debatten så att man krymper den till ett microproblem istället för något som borde vara en större syn på en helhet. Ofta hör och läser jag att skattepengar skall gå till vård, skola och omsorg. Jag håller helt med i detta. Jag tycker det är ett bra system med en offentligt finansierad välfärd som tillkommer samtliga i landet. Till det vill jag också lägga att driftsformen inte borde ha någon betydelse, så länge medborgaren har en valmöjlighet till vilken driftsform den vill vända sig. Och det fina med valmöjlighet är att jag behöver inte göra exakt samma val som min granne, utan kan utgå från mina behov. En annan fördel med valfrihet är att enheter som inte kan leverera det de säger också kan bli bortvalda och hamna utanför marknaden. Det är en möjlighet som jag tycker är värd att försvara och bevara.
Men även om våra välfärdsystem finansieras av våra skattepengar så är det inte enkom dit som skattepengarna går. En inte helt okomplicerad sak att ta in i debatten. Skattepengarna skall också räcka till infrastruktur, gemensamma byggen, subventioner av allehanda slag, bidragsreformer, försvaret mm. mm. man bör kanske ha detta i åtanke när man ensidigt kräver att välfärdsbolag inte skall få gå med vinst, som är ett rent måste i företagsvärlden när det gäller planering för överlevnad, utveckling och drivkraft. Om man skulle ge sig på en jämförelse i logik, så anser i alla fall jag att det är märkligt att ett företag som levererar skattefinansierad krigsmateriel som syftar till att kunna ta livet av människor får gå med vinst av ovan nämnda orsak, medan ett bolag som syftar till att hjälpa människor i utveckling, sjukdom eller omsorg, inte ska få ta ut vinst för de tjänster vi utfört.
En annan fråga är också vart gränsen för företag som får arbeta under företagandets normer skall gå, när det är ok att tjäna stora pengar på att leverera varor, utrustning och konsulttjänster till välfärdsföretag och offentliga förvaltningar. Så länge man levererar den kvalitet och effektivitet som efterfrågas, borde inget företagande särskiljas.
Själv tror jag det är en tankekullerbytta som kanske ligger till grund för detta, och som kanske härstammar från vår djupa socialistiska tid då även folkhemmet fanns som ett reellt alternativ och inte bara som en relik. En tid då vi skulle tacka för det vi fick och inte kunde ställa krav på hur det utfördes. Den privata delen av välfärdssektorn har, om inte jag är helt felunderrättad, tillkommit eftersom man inte hade någonting att mäta den offentliga verksamheten mot. Den offentligt drivna verksamheten kostade allt mer pengar utan att någon egentligen kunde beräkna vad det kostade per utfört uppdrag. Ett inte helt ovanligt fenomen i budgetfinansierade verksamheter. Därför behövdes en jämförelse av olika driftsformer. Intäktsfinansierad vs. Budgetfinansierad.
När man sedan släppte in privata alternativ som genast blev mycket effektivare, billigare och även till stora delar visar bättre kvalitet, så uppfattades de privata alternativen många gånger som ett hot mot ett etablerat icke ifrågasatt system. Systemet som har facit till hur allt ska drivas. Kanske inte sett som det bästa för individen eller ens sammantaget för samtliga skattebetalande finansiärer, utan för verksamheten i sig. En enorm drivkraft har varit att visa att det går att driva välfärd på ett effektivare sätt både billigare, bättre och med högre kavlitet och effektivitet än hur det var tidigare, en tid då vi inte hade valmöjlighet. Själv tror jag att vi bara kan möta ett ökade krav på välfärden, med ökad valfrihet där vi ger individen mer rätt till sin egen hälsa och utveckling.
Ett stort problem återstår dock och det är att omstrukturera den gamla relik som många offentliga organisationer bibehåller. Problemet där är att upphandlingarna sköts av en huvudman som också är utförare. Detta måste på något sätt avslutas och ersättas med en upphandlingsenhet som är neutral mot utförarna och istället kravställande och undersökande, så alla får konkurrera på samma villkor. Ett sätt att få en bättre och mer tillgänglig verksamhet till ett bättre pris för skattebetalarna och som ställer brukaren/patienten/eleven i fokus när man arbetar för att leverera en så bra verksamhet som möjligt. Det borde inte vara konstigare med det, än med all annan skattefinansierad verksamhet som upphandlas från företag som går med vinst och inte tvingas leva ur hand i mun och inte kunna planera för utveckling och framtid.
