Men i år slogs jag av saknad och längtan när jag tände ljuset. Jag saknade min familj! Det slog mig plötsligt och hårt, jag saknar min familj! Jag verkligen längtar efter att få ha en egen familj att vara tillsammans med. Men det är ju så att allt kan man inte rå över och nu är jag de facto skild, så nu är det till att hitta en ny syn på tillvaron runt advent.
Jag är trots allt väldigt lyckligt lottat och har en underbar dotter som bor hos mig halvtid, något jag är väldigt glad och tacksam för. Jag har ett hem, ett arbete och många härliga vänner som betyder otroligt mycket för mig, men ändå, denna plötsliga saknad.
Det är lätt att i stunder som denna känna sig väldigt ensam, men att vara själv betyder inte alltid att man är ensam. Det finns otroligt många som sitter i samma situation som jag så på det viset är jag inte ensam och med alla vänner som finns både nära och på håll, så blir allt mycket lättare.
Men det är både spännande och samtidigt lite melankoliskt att vara utlämnad till att skapa just den där händelsen i livet, som idag 1:a advent, och samtidigt sakna och inte ha tillgång till det som kanske skulle gjort just denna stund lite extra varm och meningsfull. Det slår mig också att det kan vara nog så ensamt och kanske en ännu större känsla av ensamhet att befinna sig i en tvåsamhet som inte är bra, eller kanske till och med mot bättre vetande.
När tankarna fått fara runt fritt en stund så sprider det sig ändå ett visst lugn och tillfredsställelse i att jag är där jag är och är den jag är. Allt som hänt i mitt liv har jag inte haft möjlighet att påverka, men det mesta jag gjort aktivt har jag gjort med ett medvetet och väl övervägt val. En fantastisk resa på många sätt.
Så nu sitter jag här med mina funderingar och tittar både lite framåt och bakåt för att få lite perspektiv på tillvaron och reflekterar över att det är just Advent, som betyder ankomst eller väntan. (Om jag kommer ihåg rätt från grundskolan kommer det från adventus domini, Herrens ankomst).
Men utan att grotta ner mig i en djupare mening i genusperspektivet i denna betydelse, så längtar jag efter en tvåsamhet. Allt för att fylla en saknad som jag nu förstår går mycket längre tillbaka än den tid jag varit skild. Fylla en saknad av kärlek.
När tankarna skingrats känns allt ändå väldigt meningsfullt och jag besöker min fars grav och tänder ett adventsljus även för honom. När jag vänder hemåt med bokstavligen vinden (rejält blåsigt) i ryggen så är det lättare att se framtiden med tillförsikt och inse att det är Advent i dubbel mening, framtiden har redan kommit och mer är på väg och med den nya möjligheter till att finna den saknade kärleken.
Det finns så många aforismer och andra texter som beskriver kärlek. Har hittat detta klipp som jag inte känner ursprunget till, men som jag tycker är bra och beskrivande och som jag vill avsluta med.
