Idag är världen mer komplex än då Hedenhös skapade sin lokala rullbana. Det är en enorm utveckling som skett. Även om vi inte ska förringa de tidiga människornas arbete som är grunden till att vi lever idag, måste vi i alla fall se att mycket av deras sätt att leva inte fungerar i det moderna samhälle som sprungit ur deras umbäranden. Med det vill jag säga att det kan vara dags att släppa vissa historiska vanor och tankar för att våga kliva in i åtminstone samtiden, men också våga blicka mot framtiden.
Tittar vi på hur världen ser ut idag så lägger vi snart märke till att människan har valt väldigt olika vägar för sin utveckling. Det som kanske är mest anmärkningsvärt är människans förmåga att anpassa sig efter de förutsättningar som råder på just den plats de valt att slå sig ner. Därmed har det skapats en mängd olika miljöer för oss människor att leva och verka i. Via vår nyfikenhet har vägar öppnats mot varandra. Det skapade behov av att få ta del av varandras utveckling, innovationer, produkter och miljöer ligger till grund för den handel, som mycket av världen bygger på idag. Jag tror att mycket av vår totala utveckling grundar sig i de olikheter vi besitter både som människor och de förutsättningar vi lever under.
Idag är jag minst sagt orolig över det land jag bor i och de förutsättningar som råder här. Efter att ha upplevt ett uppsving för landet under åtta år så leds vi nu av en regering som till största delen tittar bakåt istället för framåt. Som jag ser det så vill de ha mer av avveckling än utveckling. Mycket för att man verkar ha fastnat i en tid och idé som är hopplöst förbi, men som man ändå vill återskapa.
Man marknadsför sig med en gammal profil ur deras förflutna, Olof Palme. Mannen som kan sägas vara en ikon över den tiden.
Sommaren 1987 hade jag förmånen att höra ett tal av Olof Palmes gamle vapendragare Sten Andersson, på Vrigstads marknad. Mitt bland kor och grisar på en marknad i Emil i Lönneberga-stil, pratade Sten om att det var han och Palme som uppfunnit det som då hette EG som senare blev EU. De hade på sextiotalet suttit på ett café i Berlin och fått insikten att alla gränser måste bort. Det enda sättet att bli av med mänskliga konflikter som lämnat sådana spår som sextiotalets Beriln kunde uppvisa, kunde bara botas med gränslöshet. Platsen för talet kunde inte vara mer talande för utsatt tankarna var, från den samtid de presenterades i.
Stens kläd- och kanske framförallt skoval gav en hint om hans brist av anpassning till den miljö han skulle uppträda i. Jag var rätt säker på att han inte hade rätt preferenser till den omgivning han skulle besöka den dagen. Jag tror inte heller att han kände sig särskilt bekväm i tanken på att flytta denna marknad till Stortorget i Stockholm. För där hade denna marknad känts rätt malplacerad.
Gränslöshet är inget bra klingande begrepp. Det är inte helt ovanligt att samma människa som beskriver nyttan med gränslöshet, också beskriver att det måste finnas gränser för gränslösheten..
När jag betraktade Stens framträdande, så slog mig tanken att han troligen inte märkt att vägen mellan Regeringskansliet och Vrigstad passerat över ett antal gränser, bara inom Sverige. Han pratade till människor som vissa hade full förståelse för hur Berlin på 60-talet måste sett ut, för att inte tala om 40-talet. Andra visste säkert inte ens var Berlin låg och hade aldrig behövt fundera över den värdsliga konflikt 40 år tidigare och som i sitt eftermäle skapat den Järnridå i Europa som Sten haft som utsikt från sitt fik. Jag förstod hans vilja att riva den muren, precis som de mänskliga murar som orsakar konflikter.
Tyvärr tror jag att herrar Andersson och Palme, satte för stor tilltro till att deras politiska idé om gränslöshet skulle lösa de mänskliga konflikter som genomsyrat vår historia och samtid. Att den låter fantastisk håller jag med om, att det bara finns "vi". Vad den innebär för människan är jag mer tveksam till. Vad skulle det innebär den för de enormt röda norra delarna av Sverige som vill ha en gräns mot det röda södra Sverige t.ex? Ska de tillhöra "vi" i Norrland eller "vi" i Stockholm?
För samtidigt som man säger sig vilja riva alla gränser, så sätter man upp andra gränser istället. Vad händer då med möjligheten att utvecklas både som grupp i specifik omgivning, men också som individ? Idag när i stort sett alla preferenser för styrande politiker ligger i Stockholm, så funderar i alla fall jag vad vilka som ingår i "vi", vilka förutsättningar man ska leva under för att tillhöra "vi", och vem som bestämmer vad "vi" står för och har för behov. Själv blev jag på 80-talet utesluten ur LO för att jag ifrågasatte tvångsanslutningen till S. Så jag tillhör troligen inte det "vi" som åsyftas inom S.
Ser man till det demokratiska val vi hade i höstas, så bestämmer tydligen inte uppdragsgivarna, utan politikerna själva vilka gränser som skall sättas upp. Här har Anderssons/Palmes efterträdare tagit fram murarsleven och svetsverktygen för att bygga den mur mot framtiden som de inte har mognad att handla- eller handskas med. Man börjar nu agera tvärt emot vad deras ikon som de marknadsför sig med, ville. På så sätt skapar man troligen också de förutsättningar som rådde under förkrigstidens Europa och som man säger sig vilja förhindra med sitt politiska koncept. Lite knepigt eftersom det är de själva som till största delen tvingat fram läget.
Det märkliga i detta är att just handel och kommunikation brukar vara det bästa för att riva murar. Till det kommer också acceptans. Att acceptera varandras olika förutsättningar och åsikter för att nå ett utbyte, är bättre än att gräva skyttegravar. Kanske borde Stefan Löfven och hans anhang i regering, samt alla politiker sittande i riksdagen, förlägga ett besök bland de krigsmonument som lämnats till eftervärlden som ett bevis på just bristande acceptans och brist på utbyte. De har lämnats där av de som förstod innebörden av mänskliga murar.
Det är aldrig lyckat att skapa ett system som endast gynnar medlemmar av ett parti, eller som i korrupta Sverige, en fackförening. Har man en större mening med sitt "vi" så borde det i ett modernt samhälle innebära storsinthet mot varandras utveckling och nyfiket på att mötas. Något som mer skulle rimma mot Stefans valmanifest, att skapa ett Sverige för alla. Annars kommer det att låta som ett Sverige bara anpassat till honom. Själv undrar jag om han med det vill att Ingeborgs bageri i Linköping skall finnas och utvecklas, eller om Stefans finansiär ska kunna sätta bolaget i konkurs. Samma finansiär som har sin dröm-/fantasivärld att gå till varje morgon, en värld som de flesta småföretagare inte får ta del av. Det verkar vara viktigare att ta död på någons dröm och möjlighet att skapa arbete till förmån för att visa att "vi" har rätt. Samma rätt som verkligen begränsar människans drivkraft att stå på egna ben. Jag tror att det är precis beteckningen "vi" som gjort att många folkmord begåtts, på grund av att man inte kan hantera oliktänkande eller andras framgång. Gränslösheten i detta fall verkar inte vara av den inbjudande sorten utan mer av den maktutövande varianten.
Fortsätter Stefan på den inslagna vägen bakåt, kan det finnas stor risk att "vi" inte stannar i hans drömsamhälle som för länge sedan passerats, utan fortsätter ännu längre bak i tiden. En tid då demokratisk ordning krävde ett samhälle grävande skyttegravar och murar, mot länder, grannar och familj. Själv tror jag det är viktigt med gränser, men viljan att se över dessa och nyfiket ta del av varandras innovationer, produkter och idéer, kan vara det som för samhället framåt, istället för bakåt. Vi behöver mer av stimulans än begränsningar och en vilja att bjuda varandra över gränserna för att utvecklingen ska gå framåt. Annars blir önskan och övertygelsen i att gilla olika, bara ett krav på andra att ge upp sin personlighet och sina förutsättningar, för att ansluta sig till den gråa massan "vi". En massa som starkt begränsar rörelsefriheten och utvecklingen. Som Jan Björklund igår kommenterade: "Avundsjukan är i ett socialdemokratiskt samhälle större än sexualdriften!" En rätt klarsynt kommentar.
