SD rasism och vanligt folk

Jag läser i olika medier om människor som upprörs över SD's politik och deras representanter. Deras åsikter, ursprung och gärningar hamnar ofta i blickfånget vilket gör att en del till och med vill kräkas på dem. Jag är ingen SD sympatisör men jag är för demokrati, alla människors rätt att välja sin väg. Problemet med SD är som jag ser kanske inte att de har extremåsikter uppblandade med mer jordnära åsikter, utan att människor faktiskt väljer deras väg och då i extremlösningar. Man nyttjar sin demokratiska röst i valet och placerar deras representanter på politiskt valda positioner. Det är inte de själva som placerar sig där, kanske mer tvärt om då de haft fullt sjå emellanåt att fylla sina platser.

Det måste alltså finnas en attraktionskraft i deras politik som får många väljare att göra ett val som gör att de fått en så framskjuten position i Sverige som de har idag. En av anledningarna kan vara att de levererar ett antal "enkla lösningar" där människor ställs mot människor och grupper mot grupper, eller så kan man helt enkelt göra en grupp till skyldig för allt som inte är perfekt för den egna smaken. Tittar vi historiskt så har detta hänt ett antal gånger och det mest spännande med detta är väl att historien verkar gå i cykler, så att det enda man kan säga är väl att; det finna bara en sak vi kan lära oss av historien, det är att vi inget lär av historien.

Varför är det då så, jag vet inte men jag tror att det beror på att segregerande tankar alltid funnits och finns hos oss människor. Tittar man på ett psykologiskt plan så är det viktigt att var och en  sätter upp sina gränser och lever sitt liv inom sina ramar. Nu kan dessa ramar se väldigt olika ut, allt från att ta kommando över sitt eget liv, till de som har behov av att göra andra till en förlängning av sig själva. De senare tillhör en mer extrem sort, men finns representerad. Som människor har vi (i normalfallet) blivit begåvade med en stor möjlighet för inlärning och kommunikation något som främjar samarbete, förståelse och utveckling. Till det har vi fått olika portion empatisk förmåga. Vi ser verkligen inte likadana ut och alla har vi våra möjligheter och begränsningar. Vi har också ett val att utveckla oss själva och våra förmågor och det hanterar vi på olika sätt.

Vill man inte använda kommunikation så är ett sätt är att välja att koppla ihop empati med antipati, då kan man hitta en enkel lösning eller kanske syndabock i ett problem för en person eller en grupp. Tyvärr händer detta alldeles för ofta i det politiska spelet och jag tror inte det gagnar någon i slutändan. Själv tror jag det är mycket av denna vara som gjort att SD fått en så framskjuten position som de har idag. Hade de etablerade partierna våga ta en debatt med dem om deras extremfrågor istället för att vika ner sig och försöka spela på antipati mot dem, så tror jag att det kunnat se annorlunda ut. Man kan inte föra partiflaggan så högt att den tar bort debatter som många är engagerade i på jobbet, i fikarummet, i soffan hos grannen mm mm, varje dag. Jag tror mer på bemötande, kommunikation och förståelse genom kunskap.

Invandrare är en grupp som jag alltför ofta får höra bära skulden för höga kostnader för vårt samhälle. Bara att använda en generell beteckning gör att man inte riktigt har full förståelse för vad invandring är och att vi faktiskt också tjänar pengar på invandringen. Satte man sig ner och gjorde en omfattande beräkning av intäkter och utgifter så kanske man åtminstone skulle få en mer rättvis bakgrund till vad man diskuterar och vilka kostnader vi får bära och utifrån detta värdera den kostnaden. En väldigt stor del av vårt samhälle drivs idag av "invandrare" och det är i alla samhällsfunktioner. Vi är väldigt beroende av dessa människor och själv tycker jag det är på plats att vara lika tacksam mot dem som oss "vanliga" svenskar.

Givetvis behöver alla som kommer hit integreras och få en starthjälp och den verksamheten behöver kanske ses över både i effektivitet och organisation, precis som alla andra samhällsfunktioner. Har vi en dåligt fungerande mottagning så blir resultatet också dåligt. Därför tror jag att det kan vara på sin plats att styrande politiker oavsett färg öppnar för debatt och lägger debatten på en mer saklig nivå, för att vi ska kunna få ett samhälle där extrempartier får sin mylla gödd av de som inte vågar debattera.

Tro hopp och ormar

Jag kanske inte är direkt rädd för ormar men jag hyser en välgrundad respekt för dessa djur, precis som med de flesta andra djur på denna planet. För några år sedan så bodde jag med min familj på en ö i Mälaren och som på de flesta andra öar i just Mälaren så var det rätt gott om orm där. Själv såg jag bara vanlig snok och kopparorm. Har ingen aning om detta är en skröna, men jag har fått till mig; att det är bra att ha snok på tomten för de håller huggormarna borta. Som sagt, vet inte om det är sant, men varför inte prova...

Under en sommar hyste jag plats åt en rätt stor snok på tomten och försökte göra en fridfull plats där hon kunde bo och husera utan att jag dammade runt med gräsklipparen alltför nära. Mat fick hon fixa själv och ibland kunde jag se henne ringla runt i trädgården på ett majestätiskt sätt, om det nu går att säga så.. Det så lite mäktigt ut i alla fall. Min fru som inte är särskilt förtjust i ormar vägrade klippa gräset. Det kanske inte berodde på ormen i sig eftersom det var samma sak alla år, men det året snoken var där så var det uttalat därför.

Vi levde ett bra liv där ute till en dag när jag kom hem och backade in bilen på garageuppfarten. När jag klev ur den så visade det sig att jag lyckats köra över ormstackarn, på längden. Den var alldeles platt och perforerad av stenarna på uppfarten. Det var verkligen en sorgens dag då min ringlande kompis blivit degraderad till avhuggen bevattningsslang. Jag funderade en del på snokar och kom fram till att det kanske är opraktiskt för dem att ha ett varningssystem så man hör dem. Att fästa en pingla som på en katt vet jag inte heller om det varit så lyckat. Men så kom jag på att det faktiskt finns ormar som varnar ordentligt, skallerormar. Det måste väl ändå vara det ultimata sättet att få vara i fred, att skallra med stjärten och tala om att jag är arg och farlig. Det enkla signalsystemet borde vem som helst kunna lära sig.

Läste häromdagen om att det finns en pastor i USA som har någon form av ormkyrka. Eller kanske jag ska säga det fanns en pastor som hade en ormkyrka. Hans övertygelse var att hans Gudstro skulle hjälpa honom att stå emot ormbett. Han rallade runt med skallerormar som har den egenheten att de kan varna för sin egen aggressivitet och dödlighet, och blev till sist biten en gång för mycket och bevisade felet i sin tro och tes på det viset. Onödigt kan jag tycka!

Men det är lite intressant vad tron gör med människor. Jag respekterar att människor har en gudstro och tror på en större makt, absolut. Ibland kan jag även tycka att vi lite till mans skulle ha lite mer spiritualism i vår vardag, men det är inget jag kan råda över. Men det som jag tycker är märkligt är de som sätter sig på en högre plats än människan själv, just för att de tror på en Gud. Att just de är större än mänskligheten själv och skyddade av en överjordisk makt och överlägsna oss andra vilsna själar. Om nu Gud finns så skapade han väl jorden och dess varelser tillsammans och gav människan intelligens och kanske vissa personer ett uns för mycket kognitivitet för sitt eget bästa. Tanken var kanske att vi skulle kunna lära oss och dra nytta av miljön runt om oss och skaffa oss ett språk som både är utvecklingsbart och globalt, just för kommunikationens skull att kunna lära oss att förstå varandra och vår omgivning. Tänk om det är just tankeförmågan och möjligheten till kommunikation som är det Gudomliga i oss!

Att då missa en så uppenbar varningssignal som en skallerorm har och dessutom låta sig bitas visar kanske mer på människans dumhet än Guds existens. Själv tror jag att det bästa är att man låter ormarna vara och sköta sitt liv och den uppgift de har i ekosystemet. Vi bör kanske också bli bättre på att kommunisera med varandra och med vår omvärld, så vi slipper bli bitna av de som varna för sin dödlighet och hitta en väg till en mer lönsam och framgångsrik framtid.

OSis

Sport kan kanske vara den ultimata underhållningen eftersom den alltid har ett stort potentiellt överraskningsmoment i sig. Vissa dagar är allt förutsägbart, men det finns alltid utrymme för prestationer som kan få en klassisk prägel över sig. Tjejernas 4x5 km med Charlotte Kallas enormt kloka prestation på sista sträckan kommer för alltid att etsa sig fast i mitt minne! Killarnas 4x10 var också en härlig upplevelse men utan större dramatik om man bortser från Lars Nelsons inledning som han skötte med kyla.

Det roligaste med idrott är när det avgörs i slutskedet så att spänningen behålls under hela tävlingen, det tycker i alla fall jag.  Å andra sidan så tycker jag att det tråkigaste med idrott är när det avgörs efter målgång och dopingprovernas analys. Det tar verkligen udden av både glädje och prestation!

Själv såg jag fram emot OS-finalen i hockey och kände stor stolthet i att Sverige lyckats ta sig ända fram dit, trots hårt motstånd. Alla vet vi nu vad som hänt och vi sitter med ett dopingfall som svärtar ner och tar bort glädjen över prestationen som sådan. Man kan säga mycket om denna historia och mycket är redan sagt, men inte är jag särskilt stolt över varken prestationen eller den svenska lagledningens hantering av den heller. Jag funderar över varför det blivit som det blivit och vet att jag haft funderingar om det förut.

NHL, är världens bästa liga  i alla fall om de får säga det själva. Visst kan det vara roliga matcher att se därifrån , men för egen del känns det för mycket business och för lite hjärta i mångt och mycket. Om jag förstått det rätt så har de egna regler och egen syn på doping och det kanske är berättigat om man ska hålla en underhållningskvalitet med så mycket matcher. Det visar sig nu vara ett stort problem att integrera NHL i den övriga sportsvärlden där WADA sköter dopingregler och uppföljning av dessa. Redan i det inledande skedet kanske man skulle tagit sig en funderare på om det ens går att integrera dessa två organisationer i varandra. Det som tydligen är en rekommendation i det ena lägret kan innebära doping i det andra. Själv ser jag ett klart problem där.

Själv kan jag tycka att om det finns en internationell organisation som arbetar med just dopingfrågor och har både det administrativa och operativa ansvaret att se till att reglerna efterföljs, så borde väl alla idrotts organisationer vara måna om att följa deras råd och ansluta sig till deras tester. Att ställa sig vid sidan om är väl nästa som att skrika ut högt att man struntar i dessa regler och att organisationen i sig självt är dopad.

När nu representanter till vår egna liga SHL, som bytt namn kanske för att bli mer internationell och likna NHL, går ut i ett vansinnigt angrepp på den övergripande organisation som håller i världens största idrottsevenemang, så blir jag alldeles matt av hur dumma man själv gör sig. Ett fel har begåtts och det ska man nu skylla på de som upptäckt det, de som har till uppgift att just upptäcka sådana fel.

Frågan är varför man agerar som man gör? Själv tror jag det är lite mindervärdeskomplex som ligger till grund för det. Man vill gärna vara ett eget NHL, men har bara råd att vara ett SHL. Man får av storebror låna ett antal pjäser för att genomföra en högstatusturnering och följer givetvis de rekommendationer som ges därifrån, istället för att använda sitt sunda förnuft och utgå ifrån vad turneringen har för regler. I samband med det har man också påvisat storebrors svaghet att inte delta i det internationella arbetet mot doping.

Så nu sitter vi här med avtrubbad glädje och ett avslut på detta fantastiska spel som tonar i svarta rubriker. Jag vet inte hur mycket preparatet i sig hade för inverkan på själva spelet, men i efterspelet är det väldigt dominant. Riktigt trist! Jag hoppas verkligen att alla svenska representanter tar sig en funderare på hur vi ska agera i fortsättningen och hur de ska återupprätta förtroende för sig själva och sin egna organisation.

Våren!!

Det går fort ibland, fredags var det snö och idag 10 grader varmt och ljummen vårvind. Jag älskar våren, det finns något vidare varmare och mer positivt i just den årstiden. Tyvärr tycker jag vårarna blivit kortare och kortare, därför blev jag så glad idag när jag kände solen värma och möttes av alla med skinande leenden som gav vårens antågande sitt bästa svar. Det finns en förhoppning om att våren kan dra ut lite på tiden!

Trots allt är det bara 24:e februari idag och om man vill se det på ett annat sätt så är det bara tio månader kvar till julafton. Men varför ha så bråttom när det går att njuta av dagen som är. Ibland blir jag lite förskräckt över både mig själv och många runt om mig som bokar sina agendor så fulla att det inte finns tid för dagen som är. Vad är det vi är så rädda för att vi schemalägger hela vår tillvaro?

Var finns det plats för det spontana och lekfulla i tillvaron?

Ibland tror jag att det som alla kallar "växthuseffekten" är något som mest drabbats oss människor. Vi strävar efter tunga ideala som gör att vi måste sätta oss själva i drivbänk för att bli klara fortare än vi kanske skulle, för att hinna med något vi kanske inte borde samtidigt som solen dansar med sina stålar över väggen och vi missar dagen som kunde gett oss lite ny energi till morgondagen.

Våren tycker i alla fall jag är den årstid som fyller mig med mest energi. Fåglar som kvittrar, vatten som porlar och knoppar som bara vill brista ut i sin färgprakt, ger mig ett hopp om att det som varit tyst, grått och slutet, kan förvandlas till både färgglatt, livfullt och öppet! Måste bara ge mig själv tiden att uppleva det varje år!

Idag bokade jag av en del i min agenda och njöt av dagen! En fantastisk stund på jorden blev det och genast känns allt mycket roligare och mer livfullt! Funderar på att busa till det lite imorgon och vara ledig en stund på dagen och bara njuta!