tisdag 23 januari 2018

När verkligheten står för dörren, pyser ansvariga ut bakvägen.

Jag säger inte att det är lätt att leda ett land, men jag tror att det blir lättare om man ändå försöker hålla sig nära verkligheten och identifiera problemen som ligger till grund för den negativa trend vi upplever idag, om man vill nå resultat med åtgärder. Men just åtgärder verkar det råda brist på. Vi har en Vice Statsminister som inte vill se verkligheten och uppmanar alla partier att inte se till det som sker i landet, då hon anser det vara populism. I detta fall ska det då vara att debattera det ökade gängvåldet med dödsskjutningar och sexuellt våld. Men ämnar man nå resultat med några åtgärder, måste man nog våga se verkligheten som den är och sätta in de åtgärder där åtgärder behövs.

Apropå populism, så kan man bara se tillbaka till senaste valet, då Sverige klarat sig bra genom århundradets finanskris, tack vare att ledningen hade kapacitet att identifiera och skapa nödvändiga åtgärder för att styra oss relativt oskadda ur detta. Hur hanterades det av oppositionen? Jo genom populism och svartmålning. Där kan vi verkligen fundera över hur effektiv svartmålning fungerar. Vidare kan man fundera på om det nya styret verkligen levt upp till det de lovat och garanterat. Nu verkar man hamnat helt i ofas med verkligheten och verkligheten, trist nog för Regeringen, hamnat i ofas med mandatperioden.

Idag verkar det inte finnas någon som helst politisk vilja i Regeringen att agera mot den samhällsutveckling som skett de senaste åren. Klart är att man bakbundit sig själva då man förnekat och svartmålat forskare och sakkunniga som varnat för problemen och att de kommer att eskalera. Att vara tvungen att krypa till korset och bekänna att man agerat tokigt är inget som är politiskt gångbart, särskilt inte ett valår. Nu saknas det det någon som vågar axla ansvaret och som har kraften att kavla upp ärmarna och börjar jobba med problemlösning.

Någon som vaknat till nyktert och för en gångs skull börjat rannsaka sin planhalva, är Göran Greider. Även han öskar att styrande ska vakna upp och se problemet. Där finns också en viss självrannsakan över hur vänsterpolitik har en förnekelsekultur inför grava problem, allt för att inte skapa utrymme för "högern". Ett intressant resonemang som skapar många frågetecken om vänsterpolitik och dess resultat. Kanske är det början på svaret till varför så många människor fått sätta livet till under vänsterstyren.
Om det är högerpolitik att våga se verkligheten som den är, önskar jag högerpolitik, men jag tror det skulle vara mer gångbart om samtliga partier vågade utgå från en gemensam syn att verkligheten finns. Det är nog först då som demokratin kan få ett fäste, även i de utsatta områden som det pekas mot.

Valår till trots, så måste man agera nu. Agera med förtroende och inte med ironi. För visst är det ironiskt att:

  •  De som behöver personlig assistans inte får det för att systemet försörjt de som inte behöver det. 
  • Systemet som skulle svara för en fördelningstanke, skapat ett grundförtryck.
  • Icke demokratiska organisationer försörjs av demokratiska försörjningssystem.
  • Rättsväsendet skyddar de kriminella mer än brottsoffren.
  • Gamla och sjuka som betalt för sin trygghet får den indragen till förmån för starkare väljargrupper.
  • Världens "snällaste" land inte kan förmå sig att skapa en integration värd namnet.
Det finns mycket att ta tag i och en väldigt massa välavlönade människor som ska bära det ansvaret. Är det någon som vet om de är tillbaka från fikarasten ännu, för det är väl ändå där all viktig information fördelas. Eller har samtliga pyst ut bakvägen nu när verkligheten verkligen brådskar, trots att det är valår.