Det händer att jag hamnar i diskussioner om vilken dag i veckan som är den bästa, men också vilken som är den sämsta. Jag vet inte om det egentligen går att kategorisera på det viset, utan att med mer eller mindre vilja gör en dag till den bästa eller sämsta. Det handlar nog mer om sina egna förväntningar och kanske fördomar.
Efter drygt 50 år i branschen, livet, kan jag inte säga att jag rent statistiskt kan plocka fram en dag i veckan som utmärker sig mot den andra, särskilt inte som mitt jobb gärna tenderar att bli 24-7. Men visst det är lätt att hitta på olika anledningar till att känna på ett eller annat sätt. Minskar jag mitt tidsfönster till ett år så kan jag på rak arm säga att tisdagar inte varit särskilt lyckade dagar för mig. Det är mycket konstigt och olyckligt som hänt på just tisdagar under det senaste året.
Men som sagt det handlar mycket om sin egen inställning till tiden man har framför sig och då vill jag inte känna några som helst begränsningar från det som skett på specifika dagar. Vill kunna stå helt fritt från tvingande tankar och ticks som inverkar negativt på min vardag. Jag försöker smyga in små ändringar i de rutiner jag har för att inte fastna i något mönster som jag sedan blir slav under.
Brukar alternera vilken sko jag tar på mig först, byta hand när jag borstar tänderna, säger ja där jag kanske borde tänkt efter först...
Öppnar jag mitt tidsfönster och bara tittar på dagen idag, så har det redan hänt mycket roligt som gör att det känns roligt för framtiden. Fick en förfrågan att töja lite på mina gränser och kliva ur min saftyzone. Hade jag tänkt efter hade jag säkert sagt nej, men nu klev jag rakt ut och sa ja direkt! Det är väl det som livet handlar om att våga ta ett kliv och se vad man klarar av för att utvecklas?
Så min filosofi i detta är att anta utmaningar istället för att hitta begränsningar. Våga för att våga, allt kommer inte bli 100% lyckat i utförande men 100% lyckat för inställningen till dig själv och livet.
tisdag 18 februari 2014
måndag 17 februari 2014
Tänk vad lite färg kan göra
Jag tillhör den skara människor som gärna skulle vilja riva ur några månader ur almanackan. Inte för att jag vill att tiden ska gå fortare än den redan gör, utan för det tråkiga mörkret som sänker sig över vårt land. November med sina mörka dagar och regn på tvären till alla dessa gråa dagar vi genomlevt fram till idag!
Att kunna se horisonten är viktigt för mig och att kunna urskilja detaljer i miljön runt om mig känns också som ett måste för att jag ska känna mig riktigt tillfreds. När vi nu har haft en lång period av riktigt grått väder där skillnaden mellan att titta ut genom fönstret eller in i en dammsugarpåse har varit marginell, så var morgonens strimma solljus genom persiennen som en skänk från ovan. Blev genast på ett otroligt glatt humör och kisade mot solen som log sitt bredaste leende och skickade generöst med strålar till svar på mina blinkningar!
Blev lite filosofisk när jag satt med min filtallrik och funderade lite över hur mycket vädret ändå spelar in på vårt humör och våra sinnen. Vi behöver sol, som A och D vitamintillskott. Jag har för mig att det var så i alla fall, för det är väl därför man skulle ge sin bebis AD droppar eftersom det fick för lite solljus på sig. Men vad händer när man som ungdom eller vuxen inte får se ljuset på några månader?
Själv tycker jag tillvaron blir fysiskt väldigt grå och det är inte något som känns kul på riktigt. Jag hamnar i någon vegetativt fas där jag får kämpa för att hitta glädjeämnen i vardagen. En och annan grå dag är inte hela världen, men när de kommer flera åt gången under långa perioder så påverkas jag definitivt negativt av dem, och har svårt att upprätthålla mitt goda humör som jag försöker dela med mig av.
Därför är det sådan lättnad som i morse då solen lekte med mina sinnen och världen utanför fick visa sina skiftningar i färg och form. Allt kändes med ens så mycket lättare och mer självklart och det slog mig hur viktigt det ändå är med färger för att tillvaron ska kännas mer tilltalande. Jag började förstå innebörden av uttrycket "som en skänk från ovan". När solen sänder sina värmande och livsbringande strålar från himlen, så skänker det ett större välbefinnande till oss på jorden. Alla delar drar nytta av det på sitt sätt och utvecklas efter sina mönster och förutsättningar, som sedan ger en färgglad och spännande miljö att leva i. Människor jag möter verkar stråla mer i sig själva också och mer inriktade på att sprida glädje runt om sig. Liv föder liv.
Som sagt blev jag lite filosofisk över den spirande morgonstunden och började leka med tanken om ett grått samhälle där vi inte ska kunna se skillnad mellan vem som är vem, om våra personligheter skulle raderas och om vi inte skulle få välja i det som är avgörande för min personliga utveckling och framtid. Jag tror inte det är något som skänker varken glädje eller utveckling. Jag önskar nog ett färgglatt samhälle med variationsmöjligheter i klara konturer med människor med stort hjärta, mycket tolerans och som delar med sig av sin egna värme.
Hej solen och hej alla ni som strålar, tillsammans värmer vi världen så fler får ta del av färgerna på livets palett!
Att kunna se horisonten är viktigt för mig och att kunna urskilja detaljer i miljön runt om mig känns också som ett måste för att jag ska känna mig riktigt tillfreds. När vi nu har haft en lång period av riktigt grått väder där skillnaden mellan att titta ut genom fönstret eller in i en dammsugarpåse har varit marginell, så var morgonens strimma solljus genom persiennen som en skänk från ovan. Blev genast på ett otroligt glatt humör och kisade mot solen som log sitt bredaste leende och skickade generöst med strålar till svar på mina blinkningar!
Blev lite filosofisk när jag satt med min filtallrik och funderade lite över hur mycket vädret ändå spelar in på vårt humör och våra sinnen. Vi behöver sol, som A och D vitamintillskott. Jag har för mig att det var så i alla fall, för det är väl därför man skulle ge sin bebis AD droppar eftersom det fick för lite solljus på sig. Men vad händer när man som ungdom eller vuxen inte får se ljuset på några månader?
Själv tycker jag tillvaron blir fysiskt väldigt grå och det är inte något som känns kul på riktigt. Jag hamnar i någon vegetativt fas där jag får kämpa för att hitta glädjeämnen i vardagen. En och annan grå dag är inte hela världen, men när de kommer flera åt gången under långa perioder så påverkas jag definitivt negativt av dem, och har svårt att upprätthålla mitt goda humör som jag försöker dela med mig av.
Därför är det sådan lättnad som i morse då solen lekte med mina sinnen och världen utanför fick visa sina skiftningar i färg och form. Allt kändes med ens så mycket lättare och mer självklart och det slog mig hur viktigt det ändå är med färger för att tillvaron ska kännas mer tilltalande. Jag började förstå innebörden av uttrycket "som en skänk från ovan". När solen sänder sina värmande och livsbringande strålar från himlen, så skänker det ett större välbefinnande till oss på jorden. Alla delar drar nytta av det på sitt sätt och utvecklas efter sina mönster och förutsättningar, som sedan ger en färgglad och spännande miljö att leva i. Människor jag möter verkar stråla mer i sig själva också och mer inriktade på att sprida glädje runt om sig. Liv föder liv.
Som sagt blev jag lite filosofisk över den spirande morgonstunden och började leka med tanken om ett grått samhälle där vi inte ska kunna se skillnad mellan vem som är vem, om våra personligheter skulle raderas och om vi inte skulle få välja i det som är avgörande för min personliga utveckling och framtid. Jag tror inte det är något som skänker varken glädje eller utveckling. Jag önskar nog ett färgglatt samhälle med variationsmöjligheter i klara konturer med människor med stort hjärta, mycket tolerans och som delar med sig av sin egna värme.
Hej solen och hej alla ni som strålar, tillsammans värmer vi världen så fler får ta del av färgerna på livets palett!
söndag 16 februari 2014
Glädje och konflikter
Jag tycker det är fantastiskt kul med OS-framgångarna för Sverige! Idrott har i sina bästa stunder något helt oslagbart som underhållning, det oförutsägbara. Även om spelbolag hävdar det motsatta...
Det är en fantastisk känsla som kryper sig på mig när jag ser bra prestationer och jag gläds verkligen med alla de som kämpar mot ett mål och så tydligt når dem. Skidstafetterna igår och idag har varit riktigt kul att följa. En lättrörd person som jag sitter gärna med glädjetårar rinnande längs kinderna och med en härligt varm känsla ända in i själen över deras lycka efter målgång. Jag har väldigt lätt för att glädjas med andra och tycker det är fantastiskt kul att få följa en personlig utmaning.
Det gäller oavsett om det är en tävling eller målsättning. Man kan trots allt vinna även om man inte är först över mållinjen. Man kan vinna över sig själv, sina högst personligt satta mål, man kan vinna respekt och uppskattning. Lite av sådant som i idrottsvärlden belönas i efterskott på allehanda idrottsgalor.
Jag tror att idrotten fyller en stor funktion som både sammanhållande och utvecklande del i ett samhälle. Det är fantastiskt att se firandet av framgångar och glädjen runt detta är inte att ta miste på. Det verkar finnas ett stort behov av att få släppa ut sin glädje över dem som vågat satsa på att nå framgångar inom en specifik idrottsgren. Det finns mycket att lära där runt målformuleringar och anpassning efter personliga förutsättningar.
Tänk om vi också kunde föra med en del av den känslan och kunskapen lite mer i vardagen och till mer jordnära betingelser och dels våga peppa varandra och oss själva, men också glädjas åt varandras framgångar. Framgångar som kanske inte alltid är lika lätta att mäta eller röner lika stor publik uppmärksamhet. Kanske skulle fler människor våga satsa på sina idéer och hitta nya vägar till personlig utveckling.
Men det finns någonting som jag inte riktigt förstår i detta och det är behovet att göra ner sina motståndare i det som kallas för "trash talk". Kanske är jag gammalmodig eller lite för lite insatt, men jag förstår inte alltid allt "uppsnack" eller för den delen "nersnack" som idag kretsar runt alla TV-sändningar från olika idrottsevent. Visst är det kul all vältra sig i framgångarna nu och även få se lite reportage från träningar och förberedelser, men det är all verbal tuppfäktning jag inte riktigt förstår värdet av. Det verkar ha blivit en sport i sporten att på ett eller annat sätt göra ner sin motaståndare. En del reportrar och sakkunniga kallar det "det mentala spelet" och ges emellanåt stor plats i sändningarna. Även tidningarna är väldigt snabba att hänga på att hänga ut individer och underblåsa kvasikonflikter idrottare emellan, allt för att hålla intresset vid liv runt själva tävlingen i sig. Kanske?
Plötsligt räcker det inte med att koncentrera sig på att göra bra prestationer utan man måste också ingå i ett spel som media till stora delar skapat för att hålla intresset vid liv i deras sändningar eller upplagor. I en verksamhet där den enskildes prestation är väldigt knuten till ens möjlighet att få fokusera på just sin utveckling och utförande, är det väl mer splittrande att få lov att svara på det "intressanta" spel som media lägger till för att kunna försvara kostnaderna för sin bevakning.
Själv tycker jag det mer tar bort glädjen över den prestation som gjorts, när det ska fokuseras på medias eget arbete på upprätthålla en konflikt.
Idag kan jag tycka att det väl är som att sparka in en öppen dörr att ge sig på Petter Northug, när det inte går så bra varken för honom som person eller Norge som stormakt inom längdskidåkning:
-Nu har vi chansen att ge igen för allt dumt han sagt..
Talar inte resultatet sitt klara språk? Går det inte bara att vara glad åt framgången?
Att ge sig in i ett munhuggande om anledningen till resultatet tar väl bort en stor del av glädjen över det uppnådda målet och det kommer inte heller att kunna påverka resultatet.
Bättre då att fokusera på det var och en behöver fokusera på för att kunna göra sitt bästa igen och mäta sig på nytt.
Det enda man kan vara säker på är att det går upp och ner här i världen och vill jag hålla en hög lägstanivå, så behöver jag kunna fokusera på det som gör just mig bättre. Där behöver man kunna avskärma sig från det man inte kan påverka och inte lägga energi på en eventuell konflikt som upprätthålls av någon som gör karriär på att upprätthålla konflikter.
Jag hoppas vi kan bli bättre på att visa glädje och uppskattning över varandras framgångar, stora som små, istället för att upprätthålla konflikter om skitsaker. Jag tror det finns en stor kraft i att få känna och få visa glädje över sin egna och andras prestationer, något som bidrar till utveckling.
Stort grattis till alla OS-framgångar och stort grattis till alla er som nått personliga framgångar som kanske inte syns för fler än er själva. Mycket bra jobbat!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)