tisdag 8 september 2015

När människan skiljer sig från vettet!

Ingen människa har väl undgått att ta till sig av den flyktingkatastrof som tornat upp sig i södra Europa. Varje dag matas vi med nya bilder och berättelser om personliga tragedier, som alltid följer i krigets spår. Jag tror det var Josef Stalin som uttryckte: "En död människa är en tragedi, en miljon döda är statistik!" Det ligger mycket sanning i det uttrycket och därför är det viktigt att vi får höra om de enskilda fallen, som ger ett ansikte till det som sker!

Det är fantastiskt att se den uppslutning som sker kring projekt att hjälpa de nödställda och det mest intressanta är, att det är mänsklighet som ligger till grund för tankar, projekt och möjligheter. Den politiska kartan kanske måste ritas om efter detta, eftersom det som historiskt kastats runt som floskler om vem som är mest empatisk och inte, idag visar sig komma helt på skam om man tittar till vilka reella åtgärder som tas i anspråk.

Att så många människor sluter upp och bidrar med vad de kan, är något som visar empati, företagsamhet och storhet bland oss som vill ha ett samhälle som bygger på omtanke. Det är allt från enskilda människor till storföretag som engagerat tar tagit tag i projekt för att lindra det lidande som spolats iland på stränder runt Medelhavet.

För mig är det väldigt märkligt att vi har en gemensam strategi med många länder om hur vi ska gå i krig, men ingen egentlig gemensam plan och syn på hur vi ska agera när länder runt om oss hamnar i krig eller där människor förföljs. Det verkar som så fort naturtillgångar som kan hota att ett krigsmaskineri stryps, är det lätt att sluta upp om allvaret. Däremot om människor söker fred låter vi dem bli utsatta och utnyttjade utan att ens titta på möjligheten att hjälpa till innan de i desperation tar till en sista mardrömslik utväg för sina sista resurser.

Såg häromdagen ett klipp där en politiker i skällde ut andra politiker från SD som hade mage att skratta åt den katastrof som drabbar så många människor. Det visar verkligen på stark antipati och något som jag verkligen hoppas vi inte ska drabbas av i detta land. Jag kan förstå frustration över bristande integration och planer runt detta, men ren antipati i en kris, visar väl på att människan skilts från vettet?

Jag tillhör de som anser att en bättre integration behövs. Det behövs en plan för att kunna ta emot människor som är i nöd. Det är ingen enkel sak och det kommer att krävas både individuella och övergripande åtgärder för att få dessa människor att hitta en plats i detta land som kallas Sverige. Politiker ska inte kunna tiga bort det behovet.

Det finns mycket befogad kritik mot åtgärder och beslut som historiskt påverkat oss att hamna i den sits vi idag är. För mig är det politiska manifestet från 70-talet där Sverige skulle göras mångkulturellt och gränslöst ett sådant beslut. När konsekvensen blev att man av hänsyn till minoriteter började avidentifiera Sverige. Alla kulturer skulle få plats, utom den svenska. Människor började känna sig vilsna när stoltheten över vårt land skulle förbytas till en skuld över vilka vi var. Min fråga runt detta har alltid varit: Hur ska vi kunna välkomna människor till vårt land, när vi själva inte vet om vi är välkomna här? Jag tror verkligen att vi behöver en egen identitet här uppe i norr, något som kan göra oss stolta och välkomnande. Jag hoppas att den uppslutning som nu sker, är det frö som får Sverige att slå rot!

Tyvärr så går det idag att läsa om det som blivit lite av en nidbild av Sverige och som jag tror är en del av det gränslösa Sverige som planerades för 50 år sedan. Politiker visar ofta större empati med gärningsman än offer. Stockholm Stad har antagit en plan för stöd för hemvändande terrorister. Jag vet att detta varit på gång och har hoppats att det inte varit sant, eller kanske mer ett skämt faktiskt. Om uppgifterna stämmer så är planen antagen. Vill bara peka på det otroligt naiva och absurda i att vi har en gigantisk mänsklig katastrof på tröskeln till vårt land och då väljer man att programmässigt stötta människor som valt att kriga och som står för förföljelse. Hur ska vi på något vettigt sätt kunna förklara detta för de som varit som mest utsatta och kommer hit desperation, att vi erbjuder förtur till vårt land om man förföljt andra? Allt medan samma politiker diskuterar kvotering av de som drabbats av förföljelse! Visar inte det på att man skiljt människan från vettet i Stockholms politiska ledning?

Undrar om de kommer att erbjuda Anders Breivik lägenhet och arbete också? Han förde ett eget krig och jag tror många Norrmän skulle vilja slippa betala för honom idag. Frågan är bara hur våra politiska relationer med Norge som land och dess invånare skulle bli? Men politiska relationer med länder och människor som ligger lite längre bort, behöver vi kanske inte ta hänsyn till på samma sätt?