Politik; Konsten att presentera en världsbild som inte finns.

Så blev det sådär jobbig igen. Politisk debatt i media och enskilda politiker tvingas uttala sig om det de helst inte vill varken se eller prata om. Resultatet blev ungefär så bra som man kunde vänta sig, inte alls. Våran Vice Statsminister Isabella Lövin gav sig på verkligheten och känner sig troligen kränkt som politiker, när verkligheten inte passar hennes verklighetsbeskrivning. Ett avgrundshål i Regeringen visade sig i blotta dagen, då Stefan Löfven gått ut med att Militär kan tänkas sättas in i förorter med problem, medan Morgan Johansson förnekade det helt. I alla fall initialt, innan han fått information om vad Stefan uttryckt. Tänker inte gå in på det närmare, eftersom Johan Hakelius har analyserat det debaklet så bra.

Att bygga ett fungerande samhälle är inte lätt. Till sin hjälp, eller stjälp, har politiker olika ideologier att ta fram för att presentera sina idéer om hur de vill att just deras samhälle ska se ut. Den stora problematiken med detta är de gånger verkligheten verkligen divergerar från deras syn och där befolkningen börjar uppleva en annan vardag än den som skapats i Riksdagshuset.

Vi kan nog utgå ifrån att ingen ideologi är något som passar alla, men vissa är kanske mer olämpliga än andra att försöka införa, då de bygger på att just alla måste tänka på samma sätt. Kanske inte bara tänka, utan agera och värdera utefter samma mall. Där tror i alla fall jag att vi inte kommer nå någon större framgång, om vi fortsätter på den inslagna vägen. En sak som verkar vara impopulär inom i alla fall Regeringskretsar, är självrannsakan och konsekvensanalys. Vet inte om det bottnar i den naivitet som uttrycks när man säger sig prata för "alla". Uppenbarligen har inte "alla" varken lyssnat eller tagit till sig det fina som skulle göra Sverige till ett paradis på jorden. I alla fall inte det paradis Regeringen vill beskriva.

Det kommer alltid att finnans kriminalitet, att tro något annat är nog att välja de allt för rosa/röda glasögonen när man betraktar sin omgivning. Själv tror jag det är av yttersta vikt att försöka se så nyktert och öppet på problemen, så att man också kan försöka nå en lösning på dem innan det gått fullständigt över styr. Problemen måste lösas där problemen är och ur den rot de sprungit, att försöka skjuta över problemet mot fungerande delar av samhället är troligtvis att skjuta sig själv i foten och underminera det som samhället bör byggas på. Så att föra krig om vinster i fungerande välfärd av ideologiska skäl, istället för agera mot utanförområden och kriminalitet, är en grov felprioritering. Viktigt är också att sätta dagens Sverige i det perspektiv som historien ger och förstå vilka beslut och politiska prioriteringar som gjort att vi hamnat där vi är idag. Det är något som har en väldigt lång historia i vårt land. En historia av politisk mörkläggning, påhittad verklighetsbeskrivning och dåliga beslut.

När man ser styrande politiker bli så desperata att de inte har något grepp över händelserna i landet och är besvikna på att verkligheten inte stämmer med deras egna beskrivning av densamma, så blir i alla fall jag djupt oroad inför framtiden.  I synnerhet om den innefattar dessa person i ledande ställning. När deras ideologier fallit och samtidens samhället spräckt alla deras godhetsramar, så återstår extrema ytterligheter, är det verkligen bra? Visst är det märkligt att deras beslut inte har med resultatet att göra i den förklaring de ger?

Politik sägs vara konsten att beskriva den verklighet politikern vill se, inte den som finns. En lyx för ett fåtal som säkert skapat det avstånd som hela tiden ökar mellan medborgare och ledning. Om glappet mellan beskrivning och verkligheten ökar med de beslut de tar är det en varningsklocka så god som någon, att omvärdera sin ideologi istället för att dränera landet i jakten på en utopi.
Inte utan att jag funderar över vilka röster Regeringen funderar över att de kan köpa till nästa val och vilka som ska bekosta detta samt till vilket pris. Priset av att inte landa och agera i verkligheten utarmar landet och demokratin.

Om politiken inte bygger på verkligheten, hur kommer den då att fungera i praktiken?

Då blev det galet på galan!... igen..

Idrott i sina bästa stunder är enormt underhållande där oförutsägbarheten kanske är den största enskilda delen som skapar den nerv som riktigt god underhållning behöver. Ofta samlas likasinnade för att betrakta och leva sig med i en idrottstävling och ger sitt uttryck både för glädje och sorg på ett märkbart sätt. Kommer ihåg ett idrottsögonblick från senaste Vinter-OS då jag och dottern hade gett upp intresset för damernas skidstafett för att åka och handla. På väg ut i trapphuset hörde vi vår granne för första (och enda) gången. Han gick fullständigt bananas och vi fattade, utan att se bilderna, både dramatiken och resultatet i stafetten. Ett stort ögonblick då damerna vann Guld!

Sedan några år tillbaka har vi som i så många andra länder inrättat en Gala, som skall hjälpa till att marknadsföra idrotten som folkrörelse, tillsammans med att hylla de segrande under året. Själv avundas jag inte den kommitté som utser nominerade eller vinnare i de olika kategorierna. Det måste vara enormt svårt att väga starkast, mot snabbast, flest, bäst eller viktigast. Men det är så det går till och av alla prestationer som belönats vid tävling under året, kommer en att uppmärksammast med ännu ett pris.
Dessutom finns ett par specialpriser som delas ut. Ett som SVT-Sport delar ut till någon eldsjäl, samt Jerring-priset som hela befolkningen i landet får vara med och rösta fram vinnaren till. Kanske det enskilt mest demokratiska pris som delas ut under denna gala, eftersom alla får vara med och rösta oavsett kunskapsnivå och sportslig hemvist.

Men demokrati verkar inte vara någon som engagerar särskilt djupt, när det kommer till tävling. Särskilt inte resultatet av det demokratiska utfallet. Märks kanske mest tydligt i vår riksdag till vardags, men också vid denna gala. Allt från väletablerade journalister till röster ur folket, höjer tonen och kräver att framförallt Jerring-priset skall läggas ned. Allt eftersom de vill omyndigförklara de som engagerat sig och röstat, på den de själva inte röstat. Demokrati á la sport! Skulle vara intressant om man inför omröstningar och tvingades kvalificera sig för valdeltagande, hur skulle det se ut och vem skulle stå för urvalet?

Det märkliga har nu hänt att årets värdige pristagare Peder Fredriksson, nästan bett om ursäkt att han vann det i år precis som förra året, genom att föreslå en ändring av namnet på priset.
Vad är det för fel på folk som startar ett drev mot honom och priset i sig, bara för att deras åsikt inte vinner? Det enklaste av alla priser på gala att dela ut, flest röster=vinst.

Och visst, om jag förstått det rätt så är det radiosportens lyssnare
som ska rösta fram årets idrottsprestation, enligt reglerna. Frågan är bara vilken radio och vilken sport det då är man ska utgå ifrån. Hur ska röstningen gå till? Ska alla som bara lyssnat på sport få rösta? Kanske är det då dags att ge priset till den journalist som bäst kan förmedla fakta, spänning och känsla som borde få priset. Vet i alla fall hur jag skulle rösta då:
Roberto Vacchi, som i min mening är den främste sportjournalisten i Sverige, skulle få min röst.

Men det är inte bara Jerring-priset det stormar runt. Även årets manlige idrottare ser jag har fått sig en rejäl omgång. Det verkar som om trenden att kränktheten ska styra. Prisas inte "min sport" så kränker ni mig. Man resonerar som barn i tre- fem-års åldern och har kanske stannat där i utvecklingen också. Idag verkar det vara lönsamt och den enskilt bästa taktik som finns för att vinna gehör. Detta med att prisa de som redan prisats, är tydligen ännu en form av att kränka. kanske skulle man vända uppochner på hela galan och bara dela ut priser till okända sporter och utförare som finns på baksidan av idrottens måne? men då skulle väl man kränka den som anses vara mer doldis än någon annan...

Själv tycker jag gala var väldigt bra generellt!

Skönt i alla fall att de krystade "humorinslagen" tagits bort, där det skulle ironiseras över deltagarna. Behovet av detta fattade jag aldrig, när betraktarna redan står för detta...

Måste säga att Jill Johnssons framträdande var magnifikt och framförallt live! Det var verkligen på riktigt, precis som idrott är när den är som bäst! Själv har jag svårare med samplingar och effekter, trots att det var en DJ med trumstockar. Helt ointressant musikaliskt, men den som gjorde ljusshowen tjänade nog en hacka!

Nu ser jag fram emot OS, där Robban ska förutom att kommentera skidåkningen också kommentera invigningen. Det tror jag blir en höjdare!

Hittar tyvärr inget klipp på Jill från Idrottsgalan,så det blir Peter Gabriel som avslutar!