Allas vår Statsminister Stefan Löfven har nu spelat in en lite film om sig själv som liknar en intervju om vad som hänt under hans tid vid makten. En bra tanke säkert, men om den är informativ och sanningsenlig, låter jag vara osagt. Mycket av det som hänt på plussidan är fortfarande det som förra regeringen lagt ut och man får inte glömma att han själv blev något försenad, i.o.m. att han inte fick igenom sin första budget.
Men visst har det hänt saker och det kommer att hända mer. Tyvärr är jag själv väldigt skeptisk till att vi kommer att kunna hitta en bra väg framåt, när Regeringen hänger sig så mycket åt förnekelse och jagande efter definitioner att man glömmer varför man tagit sig uppdraget att leda landet.
Man har utsett Dan Eliasson till Rikspolischef. En man utan förtroende i de egna leden som ska leda den största omorganisationen inom kåren i modern historia, när den sätt under kanske den starkaste prövning någonsin. Här vägrar man förstå allvaret i den konsekvens som nu håller på att ske av detta. Samtidigt som det skapas sub-stater med egna lagar inom vissa områden. Bleka ord kommer inte lätta den ekvationen och göra samhället mer rättssäkert.
Mikael Damberg är ute och vädrar jobbfrågan, där han helt smidigt glider undan sitt eget uppdrag från Statsministern och redovisar några enstaka konstgjorda arbeten som ska skakas fram "sen". Hade kanske varit på plats att åtminstone förstå och reflektera över verkligheten för företagens villkor i Sverige, nu när Ericsson lägger ner. Där är framtidens stora fråga hur Sverige ska klara sig i den internationella konkurrensen och vilket ansvar politiken har för detta.
Just "sen" verkar vara ett praktisk begrepp som beskriver arbetet inom Regeringen just nu. Den historiska miljösatsning som man stort basunerade ut, ska göras "sen", om man eventuellt får nytt förtroende efter valet. Jag vet inte om det ens är läge att kommentera de 100 dagarna som Fridolin behövde för att "fixa" skolan. De ligger troligen också i en framtid så långt bort att han själv måste lära sig vad en skola är för något.
Det som däremot alltid står på dagordningen är definitionen av att SD är Nazister. Man vrider och vänder på det begreppet för att alla ska förstå att SD är farligt. Kanske främst för att SD själva ska förstå det? Problematiken är att de har ett väldigt aktivt väljarstöd och för fram frågor som både engagerar och motiverar människor att rösta på dem. Precis som S gjorde en gång i tiden, den tid de dör,mer sig tillbaka till. Efter att ha både sett och läst debatter från båda, kan jag för egen del säga att inget av dessa partier tilltalar mig som helhet, även om båda har delar i sig som är vettiga i rätt miljö.
Däremot verkar de ha mer gemensamt än de själva vill göra gällande. De har lätt att skuldbelägga grupper som de gärna definierar som någon typ av fiende. Inom SD är det lite luddigt men invandrargrupper har ingen större sympati där, som kostar alldeles för mycket skattepengar. Inom S är det företagen och företagarna, som står för skatteintäkterna, som är fiender. Jag kan inte säga att jag sympatiserar med något av detta. Båda verkar också rätt irrationella i att grunda ett lands framtid på.
Vill S, som ändå är vårt största Regeringsparti, vinna mer röster än bara luta sig mot slentrianröster, så måste man nog upp i nivå och våga debattera även de svåra frågorna, däribland integration som kategoriskt hållits undan av S sedan ordet i sig kom till.
Däremot visar man stor pondus i sina ekonomiska satsningar där skatterna nu kommer att skena igen. En intressant debatt häromdagen mellan Ardalan Shekarabi och Jimmie Åkesson, angående offentlig upphandling, fick en spännande spinn-off. Den offentliga upphandlingen står för enorma skattesummor som finansieras av våra ihopgnuggade pengar, så här finns det anledning att fundera över nyttjandet.
Det som var mest spännande var när Ardalan senare gav sig på Bert Karlsson, med inte helt underbyggda fakta om hans förtag. Han bjöds in till Bert och nappade på detta. Bert har också tidigare kritiserat bristerna i upphandling runt ensamkommande flyktingbarn, utan att ha fått någon särskild respons i detta. Ardalan fick veta lite fakta, sånt som oftast verkar särskilt svårt för särskilt röda politiker när det gäller företagande. I detta avslöjades i alla fall tre viktiga sanningar förutom att vi betalar ett för högt pris:
- Politiker bör hålla sig till fakta och förstå vad deras spinndoktorer vill åt, när de skickar fram uppgifter som ska kritisera befintlig verksamhet.
- Upphandlingar är bra om de görs på rätt sätt, då finns de möjlighet att både få kvalitet och kvantitet till en rimlig kostnad. Politiker har väldigt lite koll på var våra skattepengar tar vägen, när de väl har satt ett pris på den tjänst de vill ha. Det är lätt att ta till stora summor för att visa politisk vilja, men vad blir det av pengarna?
- Just prissättningen verkar inte vara särskilt väl underbyggd utan våra skattemiljarder rullar utan kontroll. Vad händer i de offentliga organisationerna, där upphandlingen inte existerar utan man bara får en budget att leka med? Miljarder försvinner!
Enligt Ardalans uttalande använder också större företag delar av sin vinst för att underminera konkurrensen från mindre företag. Är det sant, så hur genomtänkt är detta system och vilket ansvar för detta har han som ansvarig politiker? Påminner lite om hur offentliga verksamheter försöker konkurrera ut privata initiativ. Men här verkar Ardalan inte så särskilt upprörd.
En intressant fråga är vad som skulle hända om vi fick behålla mer av våra pengar och skapa en marknad som bygger på vår egna vilja att konsumera. Själv tror jag den skulle bli mer balanserad.
Regeringen har fastnat i sitt mantra över begränsnings av vinster. Att företag går med vinst är ett måste, däremot vad man utför för pengarna man får in, är något som bör synas när de livnär sig på offentliga medel. Här har politiker ett jätteansvar mot oss skattebetalare. Att försöka lägga den skulden på företagare är helt felaktigt och dessutom missvisande där enorma summor försvinner i offentlig förvaltning och dåligt skrivna upphandlingar.
Jag håller med Annie Lööv om att Sverige behöver ett nytt ledarskap. Men var finns det? Alliansen har tagit time-out och verkar rätt nöjda med att titta på med ett snett leende. Tyvärr tror jag det gagnar extremismen mest.
