Att göra saker på riktigt, är det att motarbeta sig själv?

Såg på gårdagens frågestund i Riksdagen där Stefan Löfven fick svara på frågor om deras politik och budgetsatsningar. Han pratade gärna om att de gör saker "på riktigt". Vad betyder det?

Själv vill jag gärna hoppas på att det som görs "på riktigt" också har en verklighetsanknytning. Något som knyter ihop ambition med metod. Lite som om ett företag som tillverkar skruv som vill utveckla sin produkt satsar pengar på forskning kring material och tillverkning, istället för att köpa lösögonfransar för pengarna. Kanske är en det en grovhuggen jämförelse. Men mycket av de skatter som plockas in går tyvärr till kosmetiska åtgärder, som inte främjar ambitionen att sätta fler i arbete. Så därför undrar jag vad som är "på riktigt" för den Regering vi har?

Något som i politiska kretsar verkar vara på riktigt, är de budgetsiffror som de drämmer runt med. Så fort en politiker vill visa kraft bakom ett förslag eller argument, så kopplas det till en siffra, gärna av miljard-typ. För oss som tvingas leva i en verklighet där sådana siffror är obekanta eller obekvämt stora och svåra att relatera till, blir pratet och argumenten lite mer imaginära, än "på riktigt". Det enda man direkt vet är att det är vi som betalar skatten som ska finansiera förslagen. Själva tvingas vi ofta i företagsamhet eller som privatpersoner hantera och ändra oss efter den verklighet som råder utan att kunna skita fram oerhört stora summor pengar för att göra en förändring. Där handlar det mer om metodförändringar och attitydförändringar, för att möta den verklighet vi ställs inför. Det är något som skiljer politiken från den verklighet vi människor lever under. Det som är på riktigt för oss som är finansiärerna i politikernas planer.

Det absolut märkligaste i detta, är att många politiker verkar tro att en företagare kan påverka sin situation på ett lika enkelt sätt som politikern själv, genom att bara öka priset, i paritet med den skatteökning som läggs på verksamheten. Så är inte fallet! En företagare ska också enligt politikern ta ansvar för att ha en linjär orderingång och hålla samma anställningsgrad över tid, utan att parera för konjunktursvängningar, marknadsförändringar och intern problematik. Allt för att hålla budgeten som politikern räknat fram. Helst ska man göra detta utan några vinstmedel utan helt avstå från lön själv.

Jag vet inte hur många enkäter jag svarat på där jag fått ange vilka åtgärder som bäst skulle främja mitt företags utveckling. Vi redovisning av svaren, har det visat sig vara väldigt många som ha samma tankar som jag. Men dessa åtgärder som oftast är av attityd- och metod karaktär, verkar det inte vara någon politiker som lyssnar på. Istället väljer man att gå politikervägen och försämra villkoren för de som ska ta ansvar, för att sedan använda deras pengar att gör kosmetiska improduktiva förändringar som till råga på allt går stick i stäv med deras ambition. Jag undrar fortfarande vad "på riktigt" innebär i det fallet?

Det skulle vara befriande att en dag få höra om en förklaring att ändra attityd och metod som inte är kopplat till en fantasisumma, utan till en reell förändring av villkor. Villkor som stimulerar mer än havererar. Jag tror att den politikern som vågar prata förändring på ett språk och utan imaginära liknelser i pengar, kommer att röna framgång. Hoppas bara det blir en framgång för mänskligheten och företagsamheten också!

Varsebildning, konsten att vända "om" till "när", hade varit till hjälp idag!

Den stora flyktingvågen som rasar genom Europa och världen just nu, avslöjar mycket av människans baksida men också på människans fantasirikedom!

Det är svårt att få ett grepp över hela den tragedi som utspelar sig i världen. När den nu smugit sig upp till våra gränser, är det kanske ännu svårare att få en helhetsbild, då media verkligen vältrar sig i rapporteringen i dess kölvatten. Det råder en gigantiskt ryktesspridning i alla sociala medier och människor med alla möjliga typer av ytterligheter i sin personlighet, nyttjar hålrummet där det borde presenterats någon rättvisande sanning.

Det är många som visa stor empati och vill hjälpa, vilket är bra. Med tanke på de senare årens avpersonifiering via medier av olika slag, var jag rädd att empati var det mänskliga drag som fått strykas ur människobeskrivningen. Flera kända och okända personer kliver fram och tar initiativ på olika sätt och med blandat resultat. Allt måste väl beskrivas med en känsla av otillräcklighet som omsatts i en hjälpande tanke. På samma sätt kliver en del olika organisationer fram och hittar hjälpvägar som inte alltid är varken lagliga eller lämpliga. Därför stöder jag själv de mest vedertagna organisationerna.

Jag är imponerad av de som hittar nya sätt att samla in pengar att stötta de behövande. Pengar behövs och medmänsklighet också, för att bistå i denna kris. Där politiken mest hamnat på tomgång och trampar vatten på ett och samma ställe, fyller empatin ut med åtgärder som är mer direkta. Jag hoppas verkligen att dessa pengar också går oavkortat till avsedd verksamhet. Historiskt sett har det inte alltid varit så. Det har tyvärr funnits de som skott sig på insamlingar av olika slag. Kriser brukar föra det med sig att den visar både människans goda och dåliga sida.

Lika imponerad som jag är av de som tar tag i projekt för insamlingar, lika oimponerad blir jag av viss debatt som förs runt kostnaderna för flyktingströmmen och hur mycket den kommer att belasta var och en här i Sverige. Jag är övertygad om att själva prislappen inte kan presenteras i förskott. Jag tror att när en del kändisar plockar fram sin miniräknare för att skuldbelägga de som inte står i samma sandlåda som de själva, avslöjas endast deras egna brist på mattekunskaper, ekonomi i stort och i det som kallas varseblidning.

Varsebildning är något som alla människor borde ta med sig. Det kan sägas vara konsten att vända på begreppet "om". Om, är ett begrepp som beskriver något som egentligen inte finns. Ersätter vi det med "när", så får det en helt ny innebörd och ställer också krav på en utarbetad plan. En förutseende plan som lätt kan beskrivas med skillnaden mellan: "Om båten välter, tar jag på mig flytvästen" och "När båten välter har jag flytvästen på mig". Vilar vi i om-andan, så kommer vi att agera som om det aldrig kommer att ske, med stor risk att förolyckas om olyckan är framme. Medan i när-andan har vi sett möjligheten till att det kan ske och planen för räddningen klar. Detta går att applicera på det mesta som innehåller möjliga och mindre troliga scenarior. Som t.ex en stor flyktingvåg och dess kostnad.

Det intressanta är inte kanske kostnaden i kronor som de flesta verkat fastna vid, utan priset vi kommer att få betala. Priset i förändringen av samhället. Priset av att inte haft en plan för att klara den integration vi under så många år behövt och som idag när krisen står vid knuten, skulle fungera som ett väloljat maskineri. Visst går det att säga att det inte går att förutsäga det oförutsägbara, men det är som sagt inte helt med sanningen överensstämmande. Ser vi till historien så var det också en stor möjlighet att denna flyktingström skulle bli en realitet. Så när vi nu står med sub-kulturer och hela stadsdelar som lever i ett parallell-samhälle med egna lagar, är det kanske inte så konstigt att vi har en debatt som grundar sig på allt annat än empati och mottagande. För att sedan kryddas med ogrundade beräkningar på kostnader.

Med det vill jag säga att jag tror det varit bra om vi haft gränser och inte agerat så gränsöst som vi gjort sedan slutet på 60-talet, då ofred skulle botas med gränslöshet. Vi borde stått upp för oss själva för att kunna bereda hjälp i ett samhälle som var väl definierat och där vi själva hade en tro på vad Sverige var. Allt för att kunna visa på svensk kultur, svensk samhällsbildning och svenska lagar. Det för att de som kom hit skulle veta vad som förväntas av dem men också vad de kunde förvänta sig av samhället, där deras kultur och särart skulle integreras. Att bara skapa ett system där segregation ska ske genom skuld och tycka synd om, är ingen bra lösning för någon part.

Ett gigantiskt pris som betalas idag är den otrygghet som människor på flykt utsätts för. För att inte tala om det pris de fått betala för att lämna sitt land för att ha en möjlighet att överleva. Var är FN i detta? Är det bara när USA's värderingar är hotade, som FN vaknar? Vad är priset för otrygghet, går det ens att mäta i kostnader och hur kommer det att påverka mottagarländer och värden i stort?

Givetvis måste vi i ett civiliserat hjälpa till vid en kris och direkta åtgärder för att trygga människors liv måste fram. Det jag saknar är inte bara den gemensamma hanteringen utan också viljan att undvika dessa kriser och planerna för det både på nationell och internationell basis.
Här finns det plats för varseblivning på många plan för att inte människor ska tvingas på flykt, det som ligger till grund för hela krisen.

Att försöka vara medmänsklig med en motmänsklig plan, är aldrig lyckat!

Ok, nu har vår Regering presenterat sin budget och efter att ha hört presentationen och läst ett stort antal reflektioner om den, så tappade jag det sista av det hopp jag hade för att Regeringen skulle visa sig stå på människans sida. Nu har man valt ideologin och med det faller mycket av det förnuft som annars människan står för.

En klassisk skatthöjarbudget och till det kommer alla punktskatter som höjs efter tycke och smak utan att någon konsekvensanalys verkar göras. Våra behov får stå tillbaka för politikers behov att projekt-peka var de vill maktplacera våra tillgångar. Vi ska nu bara nicka glatt åt deras åtgärder, istället för att i huvudsak få en marknad och miljö där vi själva styr var efterfrågan finns. Att ha ett eget behov är inte något som passar i ett ideologiskt samhälle av vänstertyp. Att banka igenom denna budget med ord som solidarisk, rättvis och jämlik, måste bygga på en av de skevaste bilder av människan som finns. Bilden av att vi alla är lika och har samma förutsättningar och därmed också samma behov. Man verkar mer lita på att alla människor är en role-model för statistiken, än att den statistiska människan är en matematiskt beräknad figur som inte har annat värde än för beräkning av vissa värden.

Som en liknelse, är jag glad att Regeringen inte har makten över blodbanken och börjar hantera denna på samma sätt som landets ekonomi. Först genom att kräva att alla måste lämna lika mycket blod, för att sedan blanda hela rasket i en gigantisk tunna och pytsa ut till behövande utan att särskilja och ta hänsyn till blodgrupper. Vi skulle på pappret få en statistiskt bra blodbank, men den skulle vara direkt livsfarlig att använda eftersom den inte passar någon människa som behöver tillsatt blod för att överleva. Med detta vill jag säga att den statistiska människan inte finns.

Just statistik verkar vara grunden till Regeringens beräkningar. Det märkliga är att de inte anpassat budgeten efter sitt egna stora mål, att skapa jobb, och varken de själva eller kritikerna verkar tro på dess kraft att lyfta Sverige. Utan det som serverats är en pamflett av gamla socialistiska slagord, som redan är urvattnad och utdömd i sin verkan även i egna led.

När en Regering skaffa sig mer utgifter än den kan hantera, så kommer vi i samhället att få betala för det. När de också vill "klämma åt" den verksamhet som ska betala för kalaset, löper man också en stor risk att det kommer slå hårt mot landet som sådant och vår möjlighet att konkurrera i världen och därmed kunna finansiera Regeringens planer. Det kommer att behövas mer skatteuttag kontinuerligt, något som kunde hanterats genom att ha en bättre balans som lättare kan hantera upp och nedgångar. Tyvärr väljer man här en annan linje.

En märklig arbetsmetod med den statstiknötande Regering vi har, är att de verkar skaffa egen statistik för olika ändamål. Statistik som gärna skiljer sig från den officiella. Dessutom använder man sig inte av vedertagna statistiska instrument, för att göra en konsekvensanalys av sina egna förslag. Laffer-kurvan verkar vara något som man helt glömt bort. Kurvan som är kopplad till verkligheten, visar på hur människan reagerar med minskade intresse att arbeta, då skatten blir för hög. Vilket får en konsekvens om man höjer skatter för att dryga ut statskassan, så kan det i praktiken ge mindre skatteintäkter. Något som förra regeringen förstod och fick fler att betala mindre andel skatt, men de totala intäkterna blev högre. Visst, instrumentet i sig är ingen exakt vetenskap utan förklara bara förhållandet. Men när människor idag öppet funderar på om det verkligen är värt att arbeta, för att istället försöka få bidrag, då är det alarmerande och innanför Laffer-kurvans användningsområde.

Drar vi denna kurva ännu längre och förser den med alla skatter och egenavgifter man som företagare ska belastas med, så får vi också en hög tröskel in i företagsamheten. För att inte tala om tröskeln till att börja anställa. Något som är allvarligt för ett land som redan tvingat mängder av arbetstillfällen utomlands och som sett till att många arbetstillfällen helt enkelt försvunnit av politiska skäl.

Att driva företag med en egen idé eller att ha en anställning, är i grunden två olika levnadssätt. Det de borde ha gemensamt är glädjen att kunna stå på egna ben och att bidra till den gemenskap ett land borde innehålla. Den absolut gemensamma faktorn är att företagare och anställda är människor, människor av kött och blod. När en Regering vill skapa en segregation mellan dessa levnadssätt och människor börjar tvivla på om de verkligen orkar bidra och ta ansvar för den börda som Regeringen lägger på dem, så stannar samhället av. Det öppnar för den tredje vägen att försöka bli försörjd via bidrag, eller den fjärde vägen att skapa en svart sektor. Ingen av dessa vägar är något som får landet eller gemenskapen att blomstra. Risken är också väldigt hög att fler företag väljer att flytta utomlands för att få en bättre miljö att agera i.

När vi nu står inför så gigantiska utmaningar med intern arbetslöshet, stor flyktingström och en allt skarpare konkurrens från omvärlden, är det i mina ögon väldigt olyckligt att Regeringen drar ner på de stimuli som skapat arbeten och rensat från svartarbete på vår arbetsmarknad. Att man dessutom inte visar mer intresse för att ge människan möjligheter att utveckla och våga satsa på egna idéer, är rent förkastligt. När den medmänskliga utmaningen ska hanteras med motmänskliga medel, är jag rädd att vi får betala ett alltför högt pris på alltför många plan.