Vem behöver semester?

Har haft en såndär administrationsdag som  är precis lika sexig som den låter. Solen har vandrat över kontorsväggen och mina nya glasögon gjorde måttligt bra ifrån sig att ge skugga och svalka.

Eftersom kylan här på kontoret som lämpligt är, tagit sommarledigt, har jag letat reda på min gamla trumfläkt, en sån som blåser i håret när man är på scen. Den har på sitt lite väna sätt "hjälpt till" med papperssorteringen. Men två och en halv timma senare än beräknat är jag i alla fall klar med dagens projekt!
Pratade med en kompis på förmiddagen som lite förundrat undrade "hur fan kan du jobba nu?"

Jag vet inte vad jag ska svara på det mer än att jag måste, jag måste ta hand om mitt företag och även om jag idag är själv i det så är det inte mycket i administrationen som skiljer sig från när jag hade ett betydligt större bolag att ta hand om. Min rumsgranne som precis som jag är egenföretagare och inne för att jobba, konstaterade att det måste vara nära att bli haverist med tanke på alla uppgifter man måste kunna hålla i luften och alla system att känna till förutom att göra det man ska arbeta med, när man är egen företagare.
Har själv inte tänkt i de banorna, men visst slog det mig att det är otroligt mycket tid, pengar och energi man lägger ner på att bara få ha en möjlighet att få känna glädjen i att kunna försörja sig själv genom sin företagsidé.

Hörde någon facklig manifestation på eftermiddagen där det sas att alla har rätt till erbjudande om en anställning, en trygg inkomst och en säkrad välfärd. Visst låter det bra? Frågan är bara hur det ska genomföras? En annan fråga; gäller det även för mig?

I min värld måste jag konstant konkurrera om arbeten, trygg inkomst är inte att tala om och vad säkrad välfärd gäller för mig, blev jag varse härom veckan när jag sökte läkarvård för en envis och långvarig infektion. Det är inte ofta jag söker läkare och är van att de säger "Vi sjukskriver inte dig som är egen företagare". Jag förstår att de syftar på det system som gör att vi ändå måste betala vår egna sjukpenning, men denna gång sa de: "vi brukar ge antibiotika, men du är egen företagare och då skriver vi inte ut något". Lite överkurs för min del och jag förstår inte varför?  Måste jag skaffa min egna medicin nu också? En fråga dyker upp: varför ska man som företagare mer eller mindre vara utestängd från det välfärdssystem man finansierar?

Om vi bortser från det senare med besöket på sjukan, där själva organisationen på mottagningen var betydligt sjukare än jag, så måste jag säga att det kanske är dags att på riktigt ta tag i villkoren för småföretagare. Det för att även vi ska få ha en dräglig fritid och inte ständigt vara orolig för vilka regler som ändrats och vilka nya förutsättningar det är som börjat gälla under tiden vi varit upptagna med vårt arbete. För är det något som saknats i Sverige under en herrans massa år, så är det en långsiktig marknadspolitik som gör att företag har en möjlighet att med måttliga resurser i tid och ekonomi, sätta sig in företagandet i sig för att istället ägna tid åt sin verksamhet.

Hur det än är så är det företagen som så småningom har möjlighet att erbjuda arbete, annars måste du vara företagsam och starta eget för att försörja dig själv. Politiker skapar inga jobb, men har möjlighet att påverka förutsättningarna för de som skapar arbete åt andra eller är företagsamma i sig själva. Så att titta på och förändra villkoren för företagen till det bättre, stora som små, är att ge möjlighet för människor att få eller skapa arbete.
Ett av problemen med att vara småföretagare och vilja expandera, är att vikta villkoret att ta så mycket större ansvar för andra än dig själv och din familj, för att skapa en trygghet för den eller de du anställer. Hur kan man rimligt kompenseras för det?
Det är inte sällan som man som företagare får avstå delar av sin egna lön för att kunna hålla kontinuitet för sina anställdas avtalade löner. Det är något som sällan nämns i debatten, de verkliga villkoren.

Vi förväntas också ställa upp med fortbildning och personlig utveckling som gör att den anställdes värde stiger på arbetsmarknaden, en investering vi själva inte har kontroll över hur länge vi får behålla, samtidigt som om vi går med lite vinst så ska vi inte kunna nyttja den på det sätt vi själva vill i fortsatt utveckling och i personligt skydd. Det är ofta som man som företagare satsat stora ekonomiska belopp i sin verksamhet och till det mängder med tid och energi, men att värdera den insatsen på så sätt att man ska få kunna behålla en del av en vinst om sådan uppstår, är i Sverige fult. Hur många tror att det är något som utvecklar företagande?

Tar även facken sitt ansvar i frågan om att "klara jobben" så måste även de tillåta att företag och företagare behandlas med respekt. Kräver man ansvar måste man visa respekt. Hur respektfullt är detta? Finns det någon som känner trygghet och glädje i att anställa en person med den åsikten?

Att därtill se att det är dags att uppdatera reglerna på arbetsmarknaden som gör att det blir både enklare och mer lönsamt att ta på sig ansvaret att vara arbetsgivare, som gör att fler kan komma i arbete. Kanske hade jag kunna t erbjuda någon ett arbete då som gjort att vi båda kunnat njuta av en semesterdag i solen ute idag, istället för att jag själv arbetar dubbelt och struntar i semester.

Får en lärare ta semester?

Varför denna fråga då? Svaret kan tyckas väldigt enkelt, ja så klart! Men en viss relevans i frågeställningen finns det ändock. Allt bottnar i en diskussion jag hade med en bekant som är lärare i matematik.

För några år sedan när min dotter gick i grundskolan, så försökte jag få henne att använda sina nyvunna mattekunskaper på sommarlovet. Svaret blev: "lägg av pappa, jag har sommarlov!"
Och visst kunde jag förstå att hon behövde få vila lite från skolan då, men kunskaper är väl ändå till för att nyttjas och vad är väl bättre än att göra det i vardagen.
Något mer förvånad blev jag häromdagen då jag hade en diskussion om en ledare i Aftonbladet om en 95-årig kvinna, Karin, som trillat på ett äldreboende och slagit sig i ansiktet. Att se bilden på henne väcker verkligen empati och det är fruktansvärt trist med olyckor som sker, särskilt med människor som är bräckliga i sig själva. Enligt artikeln hade hon fallit på väg till toaletten, utan att först påkalla hjälp. Att rubriken lyder "Detta är bilden av Svensk äldrevård" gör menande att alla som får Svensk äldrevård blir blåslagna. Så är givetvis inte fallet.

Men det är inte alltför sällan som enskilda fall utnyttjas för att representera något politiskt budskap. Bloggade för en tid sedan om Jonas Sjöstedts tal i Almedalen, som vart innehållslöst när det gäller fakta men där han krampaktigt försökte hänga sin ideologi runt halsen på en person som vi inte vet något om mer än det Jonas själv vill berätta och utnyttja.

Problemet med att använda ett enskilt fall när man ska förklara en nationell och omfattande verksamhet som välfärden med alla dess grenar, är att det inte för en sekund kan anses som representativt. Om vi ser till mängden brukare av välfärdstjänster och att det proportionerligt presenteras några enskilda fall som gått över styr, så kan de inte anses som representativa för hela verksamheten.
Det är här min frågeställning kommer in. Om man som mattelärare i sin profession lär ut statistik, så ingår det att lära ut vad statistik i sig kan och ska användas till. Matematiskt är statistiken kanske inte det mest komplicerade avsnittet, utan det handlar mer om hur man nyttjar och tolkar statistik som är huvudessensen. En annan sak som jag blivit varse när det gäller skolans arbete är att man lär ut källgranskning och källkritik, något jag ibland får erfara i samtal med min dotter. Det är utvecklande för både henne och mig. Men kan man som lärare ta semester från detta eller är det bara något som används i skolan?

Jag förstår att man empatiskt reagerar på både rubriken och den otäcka bilden på kvinnan som slagit sig, men att därifrån kasta sina kunskaper som man har som uppgift att lära ut och helt okritiskt ge sig huvudstupa in i en debatt utan fakta, gör i alla fall att jag blir orolig över skolarbetet.

För fakta finns det i ämnet, som i så många andra fall och "skandaler", men det är hur man använder dessa som kanske är det mest beklämmande. T.ex "Caremaskandalen"

Basic: Statistik kan användas för att beskriva en trend/utveckling över tid, spridning av t.ex åsikter, risker och vinster, mm.mm. Det som är signifikativt för statistik är att det inte gäller för varje enskilt fall, utan du måste ha många mätpunker och beskriva ditt tillvägagångssätt och slutsatser, för att få en hyfsad användningsområde för statistik. Så att gå till sin egna skogarderob och bara hitta skor i storlek 42, betyder inte att alla män har storlek 42 på skorna. Skulle man räkna ut en statistisk storlek med 1000 män som bas och kom fram till att storleken är 43,7/9 så kan man konstatera att sådan skor görs inte och om de tillverkades så skulle de i alla fall inte passa mig. Så just den användningen av statistik är inte gångbar. Väljer man däremot att se proportionella spridningen på storlekar så får man en hint om hur många man kan tänkas behöva tillverka i varje storlek, som sedan är upp till konsumenterna att välja på och hitta den som passar en personligen bäst.

Ska man skaffa sig en bild över hur utvecklingen är i landet, så ska man kanske uppsöka en så neutral källa som möjligt. Tankesmedjan Arena Idé som det hänvisas till är ägd och drivs av LO och TCO, vilket i sig redan där får en politisk stämpel på sig. Som alla vet sitter S och LO ihop i höften och frågan är vem som sätter den politiska agendan där? Uppdragen som Arena Idé får blir i alla fall till det yttre, i partipolitiskt syfte. Något som kanske borde anges om man är något källkritisk. Själv litar jag mer på Svenskt Näringslivs rapport eftersom den organisationen är partipolitiskt obunden. Själva rapporten i sig är faktabaserad och kanske lite torr i sitt språk, men beskrivande i sitt utförande. Här finns länk till den rapporten: Svenskt Näringsliv Samhällsekonomisk Analys

En annan sak som inte berörs i Aftonbladet, är de arbetsmetoder som används och med vilken attityd personalen arbetar eller styrs på det aktuella äldreboendet. Efter att ha besökt ett antal olika vård- och omsorgsinrättningar kan jag säga att det skiljer sig rätt mycket emellan dem. Så att säga att vi får lika vård oavsett vad vi väljer, är inte sant. Vi får samma resurser tilldelat, men hur de disponeras och med vilken attityd är upp till vårdinrättningen i sig att redovisa och ansvara för.

Tittar vi statistiskt och faktamässigt verkar vi vara på väg åt rätt håll i Sverige. Mycket finns kvar att göra och det sker dumheter och felaktigheter, vilket det alltid kommer att göra då vi människor emellanåt gör felaktiga bedömningar eller använder oss av en alltför antipatisk attityd till vår omgivning. Men det finns möjlighet att göra rätt efter att ha gjort fel som Försäkringskassan För hur det än är så är empati en mänsklig förmåga som absolut inte är partipolitiskt bunden, men det är inte sällan som man politiker och journalister försöker vinna opinion för sin världsbild genom att använda empati för ett enskilt fall. Något som ofta styrts av ett beslut av en enskild person, och inte ligger i linje med det system som representeras av det statistiskt underbyggda.

Det finns alltid rum för förbättring. Men att titta i närområdet och rannsaka de som tar de yttersta besluten innan man slår på ett helt system, kan vara en god idé. För det är inte bara hur mycket resurser det finns som är frågan, utan även hur de disponeras som är av vikt.

Jag hoppas att journalisterna som skrivit om fallet med Karin i Söderhamn också följer upp vad som sker i utredningen kring hennes fall. Vad jag förstår så är ingen Lex Maria anmälan upprättad så det verkar inte vara ett vårdfel. Men jag hoppas för Karins skull att det följs upp, så hon inte bara blir utnyttjad i politiskt syfte, något som jag heller inte kan se att hon gått med på.