tisdag 29 maj 2012

Attityder... ..och ideal..

.
Det finns två ord som jag snubblar över rätt ofta, attityder och ideal. Det verkar som om dessa ord är de tyngsta styrande orden som härskar över mänsklighetens vardagsval. Med dessa ord kan man också kapa andra ord och göra dem till sina. Ord som rättvisa, solidaritet och medmänsklighet, får helt olika innebörd utifrån vilken attityd och ideal de sägs.


Jag ska börja med att säga att jag tycker att vi rent generellt har det väldigt bra i Sverige. Det finns människor som är utsatta och behöver hjälp, en hjälp som jag hoppas når fram via vårt offentliga välfärdsprogram. Men precis som det finns skillnader i våra förutsättningar så finns det också skillnader i levnadsvillkor. Det har alltid funnits skillnader och jag tror att det är en utopi att skillnaderna kommer att försvinna.


Så länge skillnader finns, så finns också en drivkraft att skaffa sig en bättre situation. Det finns något mål att arbeta mot. Det är också lite av kärnan i livet, att jag skaffar mig mål att jobba för att uppnå. Målen ser givetvis olika ut från person till person, men grundtanken är väl ändå att var och en styr och arbetar efter sin väg. Vi sätter även de gränser som gäller för vad vi som personer går med på och utifrån detta får vi olika förutsättningar att nå våra mål. Men tar vi bort incitamentet att vi behöver anstränga oss för att nå våra mål, hur kommer vi då utvecklas?


Mycket av våra attityder och ideal får vi med oss i bröstmjölken och under de tidiga levnadsåren, så vi som föräldrar har väldigt stor del i vilken förutsättning vi ger våra barn att utveckla sig. När de sedan når skolåldern inträffar den första riktigt styrda verksamheten där barnen sakta men säkert skall börja sin bana mot att bli egna ansvarstagande individer. Här sker också utvecklingen individuellt samt integrerat i grupp, vilket kan vara nog så komplicerat. Det pågår ständigt en förändring och förhoppningsvis en förbättring i skolans arbete med kunskapsinnehåll och pedagogik.

Det är väl av godo att man utvärderar vad man åstadkommer, men det finns en gammal klyscha som jag tror vi glömt: utlärning är inte detsamma som inlärning.

Här finns en hel del att hämta när det gäller den individuella delen. Här spelar också den egna attityden väldigt stor roll. Visst finns det bättre och sämre utbildningsmaterial och lärare, men att välja bort allt istället för att anta utmaningen och utvecklas, är ett attitydsval. Ett val som vi föräldrar kan hjälpa till med att underlätta.


Om vi tittat bakåt, så behöver vi inte gå till urtiden för att hitta exempel på där barn tidigt fick ta ansvar för en syssla och lära sig den. Den tiden finns betydligt närmre än så. Vi fick vårt ansvarsområde att sköta och göra det för överlevnadsskull. Nu har vi fått en möjlighet att skaffa oss baskunskaper som gör att alla har stora möjligheter att påverka vår egen utveckling och karriär. Det är för mig ett rättvist och solidariskt system.

Att alla inte har samma förutsättningar och möjlighet till inlärning är något som vi måste ta hänsyn till. Men att göra det på så sätt att vi sänker kraven på utbildningsnivå och inte låter de som har möjlighet att få stimuli genom att prestera mera utan håller dessa tillbaka, är för mig varken solidariskt eller rättvist. Stöd ska ges där stöd behövs, men inte på bekostnad av utveckling. Det är också rent improduktivt att inte låta människor som vill utvecklas, utvecklas. För i en allt hårdare internationell konkurrens, måste vi låta alla som kan och vill höja sig också göra det, för att vi inte ska hamna efter i utvecklingen.


Idag när vi har kursrelaterade betyg är det också lite märkligt att höra att den fick så dåliga betyg och att det bara berodde på skolan, medan klasskompisen fick höga betyg och haft samma undervisning. Jag tror det mer handlar om attityd och ideal.


Återigen: det finns de som behöver extra stöd och hjälp, men det finns de som också har en riktigt dålig attityd till skola och utbildning. Vad händer med dessa när de växer upp?

Jag tror inte att merparten av dessa kommer att som första jobb få ett välavlönat högt ansvarfyllt arbete. Jag är heller inte säker på att det är alldeles så lätt att ens få ett arbete på sina meriter. Det finns de som kommer att klara sig givetvis, men vad händer de övriga?

Vi har i Sverige haft väldigt lätt för att tycka synd om människor, och i förlängningen av detta skapat finansieringssystem för dessa. Vissa behöver dem, men som med alla välfärdssystem så riskerar dessa att bli korrupta och improduktiva, då de inte inbjuder till eget engagemang och att välja utveckling istället för konservering. Det kan väl ändå inte ses som ett samhälligt ideal att göra människor bidragsberoende?


Jag tycker det är bra att system ses över och förses med restriktioner. För överutnyttjas dessa av människor med en attityd som säger dem att de inte behöver hjälpa till och bidra till varken den egna eller den gemensamma försörjningen, så kan inte jag se något konstruktivt med dessa.


Vi måste nog också på ett tidigare stadium berätta om vikten att ta ansvar för sig själv och för sin utveckling, samt att på alla sätt stötta den fantastiska möjligheten vi har i Sverige med allmän och fri skolgång genom att ge våra barn en bra attityd till sig själva och skolan. Idealet måste väl ändå vara att insupa så mycket kunskap som möjligt, istället för att förbruka sina chanser till en bra framtid. Det är ändå där framtiden börjar.