Så mycket kloka ord har sagts medan så mycket passion har brunnit ut, att jag ibland funderar över om kärlek och passion är något som sakta men säkert glider från den verkliga världen, till att bli en beskrivning av en historisk diagnos i en psykologibok eller några väl valda ord i en aforism.
Jag tror fortfarande på kärlek och passion, men i takt med med att vi ska förverkliga oss själva och blomma ut i beskriven lycka på jorden, så blir kärlek och passion mellan människor mer en underordnad funtion som noteras i korta fraser och aforismer där äkta kärlek är något avlägset och svåruppnåligt. Den ges en allt mindre utrymme i den totala upplevelsen av lyckan. Samtidigt känns det ofta som det ligger en djup och innerlig längtan att få uppleva de där orden, medan vi samtidigt inte riktigt ger oss själva de bästa förutsättningar att nå dit, i jakten på den perfekta lyckan och sjävförverkligandet.
I den alltmer digitaliserade och uppspeedade värld vi lever i går en del av den lite rundare och analoga världen förlorad. Vi kan snart få alla våra upplevelser överförda och bearbetade i en digital värld. Vi kan till och med få våra personligheter analyserade via digitala formulär och utskrivna svart på vitt. Sedan finns det andra medier som kan göra en perfekt match mellan oss om vi inte har tålamod eller förmågan att leta själva. Inget fel i det. Det är vart utvecklingen tagit oss idag. Men inget slår väl den riktiga upplevelsen, att få känna den där djupa känslan som får en att till och med tänka i falsett.
Precis som en musiker letar efter den rätta känslan i sitt instrument och låter det ta tid att få fram den, eller en målare arbetar med att få fram det perfekta penseldraget som förmedlar en känsla, så verkar vi tappat bort den tid till kontakten som behövs för kärlek och passion som för människor närmre varandra. Samtidigt lämnar vi ut oss till ett mer mätbart resultat satt av ett verktyg som kan värdera och jämföra vår lycka. Om det är en perfekt mätning och ett absolut verktyg, varför uttrycks då så mycket längtan?
Själv tror jag att vi ibland låter oss filteras så mycket av omgivning och andras beskrivning av lycka och självförverkligande att vi tappar vårt egen känsla för vad vi vill uppnå. Vi börjar jaga mål och mening som sätts av andra, eller kanske rättare sagt; vi väljer att sätta våra mål efter vad vi tror andra förväntar sig av oss. När ska vi då veta när vi nått fram till det som betyder något för oss själva?
Samtidigt ska lyckan nås så fort att vi arbetar med ett tempo som kanske inte är rimligt att hålla om vi vill hitta känsklan för kärlek och passion.
Om vi överger vår känsla för vad vi själva vill nå och uppleva till fördel för ett mål som är mätbart och kontruerad av andra, kommer vi då någonsin ens ha möjlighet att uppleva det vi söker?
Ibland kanske vi måste stanna till en stund för att både hinna se och uppleva det vi har omkring oss och samtidigt våga öppna lite till vår egen person för att kunna känna kärlek och passion och inte bara beskriva det i olika bra bilder av längtan. Springer vi hela tiden så kommer vi med all säkerhet att missa många de stunder som ska fylla vår längtan och den tid det tar att växa i det. För precis som en god middag lagas noggrant och med mycket kärlek, så måsten den också avnjutas sakta så man får den fulla smakupplevelsen.
