Känner mig inte särskilt gammal, tycker mig ha bra koll på vad som händer i mitt liv, trivs med tillvaron och så kommer detta!!!!....
Datorns tangenter knattrar lite förstrött under mina fingrar samtidigt känns det som om hjärtat håller på att hoppa ur sitt läge, en helt absurd känsla av olikheter i min närhet. Jag skriver, raderar skriver igen och får liksom inte till det. Tröskeln är mycket högre än vad den brukar vara. Allt bara för en mening: "min dotter tar studenten".
Det har kommit slag i slag på några få månader, 18 år och myndig, körkort och nu studenten.
Jag är fantastiskt glad och stolt över henne och jag tror verkligen det kommer gå alldeles utmärkt för henne framöver i livet. Som den curlande pappa jag är så önskar jag små trösklar och inte alltför stora motgångar, men samtidigt är det ofta med dessa man växer som människa och som förälder är det inte lätt att jämna ut dessa på förhand. Så det enda jag kan lämna över som gåva i detta är att min dörr alltid står öppen, när helst hon behöver hjälp och stöd.
Trots att jag haft dryga 18 år på mig att förbereda mig för denna dagen, så känns den ändå både jobbig och lite ödesmättad. Satt för några dagar sedan med min gamla gymnasieklass och tittade på bilder från när jag själv tog studenten och insåg när jag såg alla runt om mig att tiden satt sina spår. Konstigt nog eftersom jag själv känner mig både ung och nyfiken på livet, precis som jag kommer ihåg mig från bilderna med klassen. Inte ens min plankstek som for gatlopp på restaurangen kunde få mig att känna mig gammal och bitter. Kände verkligen att livet är kul och tiden ger bara mer insikt och fler roliga minnen!
Men nu sitter jag här och dessa tangenter klickar med en annan ton och jag förstår att tiden då jag känt glädje över att ha en sammanhållen familj, håller på att ta slut. I och för sig så tog den på ett sätt slut för några år sedan med en skilsmässa. Den hade dock det goda med sig att jag till slut fick möjlighet att träffa min dotter på våra villkor och den glädje jag alltid känt över att vara pappa behövde inte längre filtreras. Men ändå, snart bär det ut i vuxenlivet för min dotter och det jag har velat förbereda henne på är här, känns bara som jag glömt att förbereda mig själv på samma sätt.
Men det är väl kanske så att det inte går att fullt ut förbereda sig för den känslomässiga reaktion som kommer när ett långt åtagande börjar lida mot sitt slut. Brukar vara rätt slut efter ett vanligt gig, så varför skulle inte detta kännas både tyngre och innerligare när det handlar om en person man älskar över allt annat.
Tar ny sats igen och slutför inbjudningskortet till Studentmottagningen och känner mig gammal, desorienterad och lite smått bitter över alla ambitioner med denna tid som jag inte hunnit uppfylla.
Tittar på bilderna från dotterns uppväxt och ser att det är en härlig person med mycket driv, engagemang och personlig integritet som vuxit upp och jag blir i själen både glad och stolt. Det kommer att gå bra och det är nu den nya fasen i livet är mogen att göra entré.
Välkommen ut i livet och välkommen nya livet!
