Som tonåring läste jag en del av Svenska Mad's små böcker med lustifikationer. Det var allt från Don Martins bisarra syn på världen, till: "Mad's handbok i hur man inte gör." Kommer fortfarande ihåg mycket av innehållet och ett av råden var: Börja aldrig en mening med "Vad var det jag sa?"
Har sedan dess ofta tänkt på det uttrycket och rådet. Trots att det kom får en satir/humor-tidsskrift, så tycker jag att det är ett väldigt bra råd att följa, för att inte bli alltför mästrande i en diskussion om reella händelser.
Men idag är jag snubblande nära att ändå börja där...
Jag har tidigare skrivit om baksidan och konsekvenser med gränslöshet, samt behovet av att ha en plan för styrande av Sverige. Tittar vi tillbaka på vår efterkrigtidshistoria, så hittar vi otroligt många politiska beslut som fört oss till den utsatthet, både mänskligt och ekonomiskt, som kommer att få lida ännu mer av i framtiden än idag.
Den period jag talar om är kraftigt dominerad av socialistiskt styre av Sverige. Det var så dominerande under så många år att ifrågasättande av enskilda beslut, även internt, sågs i det närmaste som sjukt. Mycket av det förhållningssättet lever fortfarande kvar inom den rödare delen av politiken. Har träffat åtskilliga politiker ur den kretsen som har en överlägsen tro på att allt de kommer på är i det närmaste helgat och inte behöver konsekvensanalyseras eftersom det är ett röd idé. Därmed inte sagt att allt som gjorts varit helt felaktigt, men mycket har klubbats igenom utan analys och minsta tanke på verkningarna av det på sikt. Man har levt i en form av planlöshet och gränslöshet där man skapat enorma konflikter i det som ska föda landet, medan man uppmuntrat mycket av det som kommer att underminera våra möjligheter till en bra tillvaro genom gemensam finansiering av välfärden.
Under Kalla kriget, fanns det ändå en tanke med gränser och hur vi skulle skydda, i alla fall en del av befolkningen. Vi byggde enormt med skyddsrum, så om någon fientlig makt på konventionellt sätt skulle sätt fart mot våra yttre gränser, så skulle det finnas en inre gräns av skydd. Ett sinnrikt signalsystem skulle varna oss och tala om när vi skulle söka skydd. Det systemet testas fortfarande några gånger per år...
Vi kände oss relativt trygga och kunde med viss distans se på händelserna runt om i världen och invagga oss själva i en säkerhet att det inte skulle hända oss. Vi utvecklade vår humanitära sida och började agera på världskartan med en viss empati. Vi var kanske inte generellt bra, men där våra politiker tyckte att vi borde synas, gjordes insatser både på demokratiska och odemokratiska sätt.
Redan på 60-talet började framförallt S tala om att öppna alla gränser, allt som en garanti för att inga konflikter skulle bryt ut. Kanske en vacker tanke, men att applicera det i en värld full av konflikter mellan länder, grupper, religioner, ideologier och vanliga grannar, var kanske inte så genomtänkt. Ser man också till alla separatister som vill bryta ut sina samhällen för att få självstyre, ger det också en hint om att många människor inte vill tillhöra ett hav av odefinierad samhällsstruktur. En grundläggande del i att lära känna sig själv är att veta sin identitet och då kan det behövas gränser på många sätt..
Idag när styrande i Sverige vill föra krig mot det system som finansierar vår välfärd, men de har fastnat i sitt eget bakhåll som gör att de inte längre med nykterhet kan diskutera uppkomna situationer utan att själva bli kallade rasister. Allt på samma sätt som de en gång startade trenden med att hålla obekväma samtal på avstånd genom att stämpla diskussionsvilliga med rasiststämpeln. Man kräver att andra ska ta ansvar för deras ogenomförbara beslut och förstår inte konsekvensen av att de driver företag, arbetstillfällen och pengar ur landet. Tittar man historiskt på denna trend, är det nästan som man kan kalla det som en flykt undan en socialistisk "terror". En terror som i grunden består i okunskap av konsekvensen av sina egna beslut.
På samma gång som man utarmar landet, så tornar det upp sig en osynlig fiende, en fiende som är lite odefinierbar i sin sammanhållning och framförallt inte beter sig på ett gammalt konventionellt sätt. Å ena sidan är man konventionell i sitt dödande av oskyldiga människor, men vi måste förstå att möjligheten att nyttja den verkan med en enorm flyktingvåg också öppnar möjligheter för spridning av denna extremism i vågen i sig. Detta på ett helt annat sätt än förr, när två arméer möttes på ett slagfält för att göra upp. Möjligheten att nyttja vår naivism och gränslöshet öppnar för nya typer av angrepp. Hur fegt det än är att utnyttja människors lidande, så är det precis det som sker på många plan av den befriade dårskapen.
När vi åter slagits av terrorangrepp i vår närhet och oro kryper närmare inpå oss, så kryper den smala egoismens ansikte fram ur några av våra högsta politiker, via deras egna uttalanden. Sägningar och ageranden visar på skrämmande undfallenhet och handlingslöshet. När de nu målat in sig i ett hörn och måste ta till den milda åtgärder som extremismen i andra hörnet förespråkat under en längre tid, öppnar det för ännu mer idioti än om vi hade haft ett öppet debattklimat på ett sätt som anstår en välfärdsstat. Vinsten ligger givetvis på extremismens sida även i detta.
Vill inte måla fan på väggen, men tyvärr tror jag vi har letts in på en väg där ekonomin som ska försörja landet jagas ut, allt medan vårt naiva sätt att möta en tragedi gör att vi öppnat oss för angrepp av värsta sorten. Med tanke på de nästan dagliga bränder som rasar i landet, så befinner vi oss redan nu i en form av krig som underblåses av svag ledning. Som sagt, "När gränslösheten möter upp den befriade dårskapen, vinner idiotin!"
Många människor ser på med frustration och maktlöshet. Kulturen samlar sig och gör stödgalor i ett uttryck av frustration. Visst är det bra att visa empati, men vi behöver mer än gratisuppträdanden av artister och böss-skramlande av frivilliga, för att komma tillrätta med situationen. Vi behöver politiker som visar samma handlingskraft som alla dessa, men på det plan det är satta att agera.
