När en bra tanke blir korrupt och ohälsosam

I Sverige idag lever i en form av skyddad zon som kanske i sin linda var bra tänkt, men som i sitt slutförande blivit en belastning för oss både hälsomässigt och som segregation i sin korrupta styrning och utformning. Den kallas välfärden.

Det har blivit en politisk stötesten, en gökunge rent ekonomiskt, samt upphov till både rättvisetvister, utslagning, avundsjuka och segregering. Men den kanske största negativa inverkan den har på oss människor är att den gör oss passiva och gömmer vårt ansvar för det egna livet och lämnar över det i händerna på ombudsmän, tjänstemän mm.mm. Omvänt finns det också väldigt många politiker och tjänstemän som vill begränsa den egna inverkan vi kan ha på våra liv, genom vår medfödda företagsamhet. Det yttrar sig i att de vill begränsa våra val i största möjliga mån. Vad deras tankar bakom det är, är inte helt glasklara men väcker en del funderingar som kommer lite senare.

Visst ser man det som rättvist att ingen ska kunna påverka sin hälsa på ett positivt sätt genom eget ansvar, så är det kanske vägen att gå. Vill man till det också göra av med så mycket gemensamma pengar utan att ha något intresse över kvalitet och utveckling, så passar det också bra.
Jag vill redan nu göra klart att jag är för offentligt finansierade system som hjälper människor som är i behov av hjälp, samt att hjälpen ska ges på rätt sätt för att göra avsedd verkan. Problemet med våra system som under ett ett halvt sekel byggts upp är att de blir alltför oskarpa och luddiga i sitt uppdrag och utformning. I DN fanns en ledaren häromdagen som vi a forskning visar på ett av problemen med våra system, nämligen sjukskrivningarna.

När jag ser runt omkring mig, så kan jag inte låta bli att slås av hur uppfinningsrik och påhittig människan är i grunden. Alla innovationer som gjort att vi idag har ett väldigt bekvämt liv om man jämför med hur stenåldersmänniskan levde. Vi är i stort samma människa idag som då med samma drifter och behov av att skapa oss en bättre och säkrare miljö där vi lever och verkar. Människan har flyttat från plats till plats, lärt sig nya metoder att odla, bygga, smycka, underhålla och samverka mm mm. Man har helt enkelt varit väldigt företagsam i sitt liv för att utveckla och förbättra sin situation och hälsa.  Drivkraften har kommit från människan själv vilket har varit grundläggande för att lösa just de problem som finns i den egna situationen, men inte sällan även för att lösa problem för andra.

Problemet i dagens svenska samhälle är att det blivit en konflikt mellan de olika incitamenten för hjälp och utveckling, något som gjort att företagsamheten runt sin egna situation ofta åsidosätts och lyfts över på de som egentligen har minst möjlighet att både förstå grunden i den och har det rätta åtgärdspaketet att lösa situationen. T.ex; den erfarenhet jag har av sjukskrivning både för människor jag mött samt även för egen del, är att de inte alltför sällan skrivs ut som botemedel, istället för som brukligt, som ett begränsat hjälpmedel. Att vi har möjlighet att bli sjukskrivna är en stor fördel i vårt samhälle och jag är inte ute efter att ta bort den möjligheten med sjukförsäkringen. För det är viktigt för hälsan att i vissa lägen få vila upp sig och inte sprida smittor vidare. Det är när sjukskrivningarna används som ingrepp i livet där människa behöver vara företagsamma i sitt liv, som jag är direkt negativ till dem. En märklig sak i sammanhanget är att vi bara kan bli sjukskrivna från arbete, när arbete i sig kan vara den bästa medicinen. Frågan man borde ställa sig är: "Hur lätt är det att rehabilitera en person som blir frisk av att vara förklarad sjuk och som användare sin företagsamhet till att driva rätten att vara sjuk istället för möjligheten att få vara frisk"?

Det styrande ordet i Sverige idag verkar vara "slippa". Vi ska slippa ta beslut som kan kännas svåra att ta, men som på sikt gör att vi växer som människor. Vi ska slippa kämpa för att få en bra miljö omkring oss eller nå ett eget mål, det ska någon annan stå för. Vi ska slippa möta våra funderingar, utan lämpa över dem till någon annan att lösa istället för att vara påhittig och lösa dem själv. Politiker verkar också vilja slippa ta obehagliga diskussioner och debatter vilket gjort att vi står där vi står idag. Vi har helt enkelt blivit passiviserade vilket i sig har rejält negativ inverkan på vår hälsa som också sänker toleransen mot vår omvärld. Vi blir sjuka av motgångar och orkar inte ta tag i det mest basala. Mycket av den företagsamhet vi haft som människor går idag ut på att få tillgång till så många  bidragssystem som möjligt.

Det händer numera rätt ofta att jag hamnar i diskussioner av politisk karaktär. Både sakpolitiska frågor och systempolitik kan intressera och engagera mig. Jag har nästa så länge jag minns haft funderingar om hur saker fungerar och försökt lära mig vad och vem som styr vår vardag och förutsättningarna för våra liv. I och med att jag under ett kvarts sekel också varit företagare så har mitt engagemang också ökat för vilka förutsättningar som ges i samhället. Att jag under en 20-års period arbetat med rehabilitering och mött många människor i kris, har även fått mig att starkt ifrågasätta delar av den svenska modellen, som hyllas av dess skapare. Framförallt gäller det våra skydds-system som inte alltför sällan är ett kontraproduktivt system som slår ut människor och skapar segregation.

Som ett exempel; en person arbetar med att tillverka skruv men tröttnat på detta och känner sig sliten, omotiverad och inte alls fysiskt och mentalt fulländad. Samtidigt finns en dröm om att sälja Italienska hattar. En helt relevant dröm som inte är omöjlig att nå upp till genom att söka nytt arbete i en hattaffär eller om man kombinerar företagsamhet med affärsidé och driftighet, helt enkelt öppnar en hattaffär. Det är här som företagsamheten behövs och ska stimuleras så att personen i sig tar ansvar för att utveckla sin dröm och ta sig vidare i livet.

Den svenska modellen sätter rejält stopp för den företagsamheten genom att ha byggt ett antal system som låser in personen på en arbetsplats som den efter en tid inte längres känner sig stimulerad att fortsätta på. Man lyfter över problemet på arbetsgivaren som tvingas till allehanda utredningar och omplaceringar för att ordna så medarbetaren känner sig motiverad att komma tillbaka i arbete. Det händer att den gör det, men företaget kommer troligen inte att börja hattimport för att tillgodose den anställdes dröm och då är det oftast bara en tidsfråga innan ohälsan dyker upp igen.

Det skyddande systemet har då blivit en belastning som låser in personer på en plats de kanske inte vill vara. Resultatet är att de då känner sig livegna vilket inte belastas lagstiftaren och ursprunget till lagarna, utan företaget och företagaren. Att bibehålla dessa felutnyttjade system i sin nuvarande form skapar ingen bra miljö för utveckling.

Vi måste våga ifrågasätta nyttan av system som byggdes i en annan tid och som kanske var bra i sin tanke då, men idag har hamnat snett. När sjukskrivningar nyttjas som krumelurpiller för de som inte vill bli stora nog att ta beslut över sitt eget liv, är det inte rätt nyttjat och begränsar då givetvis möjligheten för de som verkligen behöver det stödet.
Företagare blir mer restriktiva att att anställa då man riskerar höga kostnader för lönlös rehabilitering. Det konstiga är att man som företag är skyldig att betala i princip hur mycket som helst för en anställds hälsa, även om det är relevant eller inte. Däremot är det starkt begränsat utrymme att göra positiva åtgärder för ökad trivsel.
Det finns inget rättvist i att var och en ska kunna vara sjukskriven under en period, det ska verkligen vara medicinskt indicerat.
Att till det ha kraftiga inlåsningssystem som LAS, begränsande anställningsformer, mm, ger en skev arbetsmarknad och ett hinder för utveckling. Vi måste våga se världen som den  är.

Det mest spännande att debattera detta är att direkt blir en svart/vit debatt. Ifrågasätter man systemet får man väldigt snart en massa konstiga epitet hängande på sig. Men att man inte ifrågasätter att systemet kastrerar de som lever i det, är i sig en fråga som få vill ta till sig. Att bidragssystem också är öppna för överutnyttjande och korruption är något som gör att vi borde se över dem.

Tittar vi nu enbart på den korrupta sidan så måste jag starkt ifrågasätta den nära bindningen både politiskt och ekonomiskt mellan S och LO. För att undvika ens en tanke om politisk korruption borde även Sverige stifta lagar om att politiska partier inte får samverka eller finansieras av organisationer. För LO´s medlemmar kan jag tycka att LO borde ägna sig mer åt fackliga frågor runt arbete än politisk åsiktsstyrning.
LO som organisation livnär sig på medlemmarnas avgifter. Om LO då verkar för att fler system (både via politiska beslut och egna medlemssystem) som gör att deras medlemmar passiva och lämnar initiativet för sina liv direkt till S vi LO, så måste man fundera på om de inte agerar i egen sak. LO är de som har mest att förlora på att den mänskliga företagsamheten kommer tillbaka till deras medlemmar, som då troligen kommer att lämna organisationen. Bibehåller de den nuvarande politiska inriktningen och åsidosätter de fackliga frågor de borde arbeta med så tappar de med största sannolikhet mängder av medlemmar. Som en konsekvens av detta borde LO och S gå skilda vägar, om inte annat för att både nationellt och internationellt tvätta bort korruptionsstämpeln.

Det som började som en bra idé med LO och S har idag blivit en belastning för samhället. Även där måste man försöka se framåt, utveckla och våga vända på gamla lagda stenar för att komma framåt.

Då var det dags att summera 2014 med en lista..

Det är populärt att sammanfatta ett år genom att göra en lista av det bästa och sämsta som hänt under året, lite som ett bokslut. Precis som andra år vid den här tiden kan jag bara konstatera att ett år går väldigt fort, men rymmer mängder med händelser och upplevelser som verkligen bekräftar att vi lever ett liv under ständig förändring. Vissa förändringar initierar vi själva medan andra lastas oss från annat håll, därför tror jag att det bästa sättet att behålla initiativet över mitt liv är att ha så lite kontrollerande regler som möjligt för att varje individ ska ha möjlighet att välja sin väg och därmed också få leva fritt och ha ansvaret för detta.

Därför måste jag tyvärr börja från botten med min lista, det sämsta som hänt....

• Utan jämförelse är det den så kallade decemberuppgörelsen där större delen av riksdagspartierna ingått en överenskommelse att strypa den demokratiska processen i deras eget arbete, i paradoxen för att förenkla deras arbete. Hur ett demokratiskt land kan ha valt så mycket ryggradslösa politiker som ser sitt uppdrag att åsidosätta demokratin, är för mig en gåta. Det var inget som jag hade information om när jag gick till valurnorna i september.
• Som en ren koppling till första punkten måste jag ändå nämna valresultatet. Att så mycket extremism tagit plats i vår riksdag i landsting och kommuner tycker jag är skrämmande.
• Vägen till botten med den otroligt skruvade valrörelsen initierad av dåvarande oppositionen, med frågor som handlade om att slå sönder det som börjat utveckla Sverige, istället för att våga ta debatten i de frågor som engagerade medborgare i deras liv och närhet, som då istället banade väg för extremismen.
• Summan av ovanstående, fega politiker med högt maktanspråk.
• Alla strutsar som stoppar huvudet i sanden och inte står upp för ett öppet och fritt samhälle genom att delta i den allmänna debatten bara för att man betalar medlemsskap i någon alibiorganisation eller politiskt parti eller helt enkelt inte bryr sig om sin omvärld och sin miljö man lever i.
• HAT. Så många organisationer och politiska partier på ytterkanterna som på alla sätt vill styra med HAT, och på så sätt både underblåser och accepterar HAT-metoder.

Jag tror tyvärr att våra politiker slagit in på en väg som underminerat vår demokrati, givetvis har de kunnat göra det mot bakgrund av valresultat som vi röstberättigade gav dem. 

Då kör vi lite positiva saker istället!

• Livet! Tio år efter Tsunamin i Khao-Lak lever jag, min dotter och hennes mamma. Skulle vart där men fick avboka resan. Kan inte säga nog hur tacksam jag är för det när bilderna återigen spelas upp.
• Den bild jag fortfarande har på näthinnan från 2014, är ändå Charlotte Kalla. Hennes prestation i stafetten i OS som banade väg för Guldet. Det är fantastiskt att få gotta sig i ett guld, men det som ändå är mest imponerande är hennes och lagets inställning och kämpaglöd där alla gav allt som banade väg för guldet. I ett lag spelar man för varandra även om det är med olika insatser.
• För egen del och idrottsåret 2014, är höjdpunkten VM i fotboll. Inte för att jag följde med särskilt noga men visst såg jag någon match. Däremot tippade jag Tyskland som vinnare på förhand, var nedröstat av ett gäng experter men fick rätt. Eftersom jag inte är särskilt insatt så tippade endast med magkänslan... (Något som jag lärt mig följa)
• Magkänslan, en bra följeslagare trots allt även om den emellanåt spelar mig spratt mot min tanke.
• Vänner! För vart år som går så känner jag verkligen hur mycket vänner betyder, nya och gamla. Visst gillar jag att emellanåt göra saker på egen hand, men att i vänners lag få ta del av andras upplevelser och erfarenheter samt också få dela med mig av mina, är otroligt närande för själen.
• Sommaren! Vilken sommar det var, i alla fall där jag var. Fick möjlighet att uppleva Gotlands alla skrymslen och vrår, samt vara i mina somrars våta dröm, Bohuslän. Får inte riktigt nog av granitklipporna, solnedgångarna och havet! Bara älskar det!
• Jocke Camming! Min bror och vapendragare!
• Förtroenden: under året har jag anförtrotts förtroenden och förtroendeuppdrag från ett antal olika håll. Visst kan det låta egoistiskt att ta upp det, men jag är oerhört stolt över det!
• Mänskligheten och medmänskligheten. Jag har under året haft förmånen att få träffa många för mig nya människor från världens alla hörn. Människor med olika inställning till sakfrågor men med ett enormt hjärta för människan och människans möjligheter till utveckling. Det har varit en ynnest att få ta del av deras erfarenheter och tankar. Det har skänkt mig en insikt över hur extrema och inskränkta vi är här uppe i Sverige. Vi skulle må bra av lite mer inputs från världen.

Så några korta:

• Årets instrument 1: Bullenssetet. Så mycket glädje! Bara glädje!
• Årets instrument 2: Min älskade bas Warwick. Inte bara glädje även blåsor på fingrarna.
• Årets skit också: Kunde inte vara med på Julgala i London
• Årets gig: Nästa vilket som helst med Jocke!
• Årets utsikt: Skybaren Västerås!!
• Årets biltur: Min dotters roadtrip!..
• Årets bilotur: Min bil blev påkörd i Hötorgsgaraget.
• Årets ärlighet: Tjejen som körde på min bil satte lapp på rutan och tog på sig ansvaret. =)
• Årets mest överraskade: Tjejen som körde på min bil, när hon fick en blombukett av mig när bilen var lagad.
• Årets varför var jag inte där 1: London
• Årets varför var jag inte där 2: London
• Årets finaste växt: Orkidée
• Årets fulaste växt: min Julgran
• Årets fulaste utväxt: Cancer
• Årets upplevelse 1: Stefano Bollani som även gav mig titeln "King of Sweden". Ren glädje och energi!
• Årets säsongsinstrument: Bjällror
• Årets familjeupplevelse 1: Josse tog körkort!
• Årets familjeupplevelse 2: Köpa bil med Josse
• Årets "visst finns det jobb för ungdomar": Josse sökte jobb, intervjuades och fick anställning på 10 dagar, på första försöket. Det handlar mycket om att vara företagsam.
• Årets stolt över sitt barn: Se förra punkten
• Årets rutin: var på  31:a dansskoleavslutningen. Lika rörd som alltid!
• Årets inköp: Stavar för stavgång 
• Årets varför var jag inte där 3: London
• Årets lampa: Aura
• Årets Svenska artist: Eric Gadd
• Årets Jullåt: Cee Lo Green och Mupparna " All I need is love"
• Årets låt: Solsbury Hill
• Årets felsjungning: "Staffan var en stalledräng, en Tacos utan hjärna"
• Årets konsert: Peter Gabriel i Globen
• Årets nya arbetsplats: Konserthuset Stockholm
• Årets varför var jag inte där 4: Rom
• Årets maträtt: Gratinerad hummer 
• Årets mest uppvaktade bil. Gratulerad Hummer.
• Årets mest klara djur: Det är hjort  (tack Ingemar Dunker)
• Årets "håller inte vad han lovat": Stefan Löfven
• Årets felpassning: Etablerade riksdagspartier till extremism
• Årets förhoppning om ny OS-gren: Stavgång
• Årets fåfänga: Klarade mig utan läsglasögon igen! Tack iPad!
• Årets sämsta: Västmanlands Primärvård och Lasarett. (Ok, överdrivet men min upplevelse)
• Årets glädjespridare som försvann 1: Brasse Brännström klev själv in i Lattjolajbanlådan och den tysnade.
• Årets glädjespridare som försvann 2: Robin Williams, hoppas du flyger med glada tankar
• Årets stank 1: Västerås sopförbränning i hamnen
• Årets stank 2: En rumänsk pianist med tveksamt skött hygien
• Årets ödetomt: Västerås City
• Årets avslöjande: Nu vet jag vem tomten är!...
• Årets Trubadur: Micke Gottberg!
• Årets "räcker det inte med smeknamn på mig nu": Rökmannen
• Årets besvikelse: Decemberuppgörelsen
• Årets glädjeämne: Livet och möjligheterna
• Årets lycka: Att vara fri från olycka och att vara tacksam för att jag får uppleva livet.

Ha ett riktigt Gott Nytt År 2015

Då visar vi stjärten för världen!

Såg en rubrik idag där Anna Kinberg Batra uttryckte att "Sverige vann". Hon avsåg då uppgörelsen om den nya arbetsmetod i Riksdagen som presenterades igår. Själv har jag svårt att riktigt hålla med om det. Jag skulle vilja ändra till att "Svenska politiker vann". Vinsten i detta består i att de skapat en förenklad tillvaro för sitt eget liv, något som med stor säkerhet kommer att innebära ökade svårigheter för oss medborgare att få vår röst hörd. Man ändrade spelreglerna över en natt så att vi gick från demokrati till något som är väldigt snarlikt totalitärt styre. Den primära anledningen till denna vändning är förmodligen oviljan att ta debatten med befolkningen i de frågor som engagerar oss. Den sekundära anledningen är troligen att slippa ta debatten med SD och övriga extrema partier som fått gehör för sina åsikter eftersom de vågat ta debatter med befolkningen och till det hittat de enklaste lösningarna på komplexa problem, att skylla på andra.

På punkten att hitta enkla lösningar på komplexa problem är de inte särskilt ensamma. S har i alla tider skyllt allt som de inte lyckats hantera, trots enormt lång sammanhängande tid i regeringsställning, på de som inte har makten. Man hittar enkla lösningar genom att vända folk ryggen i för dem obekväma situationer, vilket gäller både inom och utom partiet. Nu har man också lyckats få med sig hela Alliansen på tåget att vända Sveriges invånare ryggen, genom att förnya arbetsmetoden i Regeringskansliet så till den milda grad att demokratins spelregler starkt kan ifrågasättas. Att dessutom göra det utan att ha ett direkt följande demokratiskt val för att testa överenskommelsens hållbarhet i en form som befolkningen bestämmer, måste ses som ett enormt svek mot oss invånare i Sverige. Att då uttala "Sverige vann", är riktigt illa.

Att ha en minoritetsregering är inget nytt för oss, men att i den demokratiska processen söka stöd för förslagen ha varit gängse metod och borgat för ett styre som mer representeras av befolkningen. Den nya  arbetsform innebär minoritetsbeslut utan stöd, vilket öppnar för både extremism och totalitärt styre. Att ge en person i princip en oinskränkt makt är aldrig särskilt lyckat. Under denna höst som Stefan löfven suttit som Statsminister har vi också fått prov på hur hans metoder som "superförhandlare" går till och vad hans ord är värda. De löften han gett om sin egna avgång vid röstnederlag infrias inte och måste då istället ses som hot. Det är precis som när han satt som fackordförande i IF Metall, även om hoten då handlade om att underminera villkoren för svensk industri.

Alla vet hur olagligt det är med hot privatpersoner emellan och ett flertal personer som uttalat hot har belagt med besöksförbud hos den de hotat. Inom fackrörelsen är hot en vanlig metod att utpressa arbetsgivare istället för att söka samförstånd. När nu denna metod nått styret av Sverige undrar i alla fall jag hur vår vardag kommer att färgas av detta. För att komma tillrätta med detta problem borde man kanske införa besöksförbud för politiker. Det skulle inrymma både vår Statsminister samt ett antal politiker i våra extrema partier. Kanske skulle det var en "enkel lösning" för att slippa ta de debatter de inte vågar ta. (Obs! ironi!)

Den kanske största stötestenen i detta är ändå den energi man lägger ner för att slippa ta itu med ett växande problem med just extremism. Själv trodde jag att det var just det vi hade en regering och riksdag till för. Vi har det väldigt bra som invånare i Sverige och har förmåga att klara vår vardag själva så där behöver inte Regeringen ingripa. Det finns visserligen grupper och verksamheter som har det tufft och behöver både stöd och långsiktiga lösningar. Att vi då har en sådan stor samling ryggradslösa politiker som vill avsäga sig ansvaret för att ta tag i dessa problem, kan i vilket fall inte jag se som det ansvarstagande de själva säger sig stå för. Det handlar mer om att skaffa sig själv en förenklad vardag.

Skrev för några dagar sedan en blogg om att alltför många i Sverige sticker huvudet i sanden för att slippa ta tag i problem. Att även ha en riksdag som sticker huvudet i sanden är fullständigt bedrövligt för oss som land. Vem kommer att vinna gehör för sina idéer om de flesta partier stoppat huvudet i sanden och bakbundit sina händer i riksdagen? Jag tror det kommer spela extremismen i händerna. Det är inte bra för oss som land eller individer samt för omvärldens syn på oss som trovärdig partner på de internationella arenorna.

När vi nu står med huvudet i sanden och byxorna vid fotknölarna kommer turister, officiella besökare och migranter framgent att mötas av ett antal stjärtar i vädret när de kommer hit, hur de hanterar det är upp till var och en...