I Sverige idag lever i en form av skyddad zon som kanske i sin linda var bra tänkt, men som i sitt slutförande blivit en belastning för oss både hälsomässigt och som segregation i sin korrupta styrning och utformning. Den kallas välfärden.
Det har blivit en politisk stötesten, en gökunge rent ekonomiskt, samt upphov till både rättvisetvister, utslagning, avundsjuka och segregering. Men den kanske största negativa inverkan den har på oss människor är att den gör oss passiva och gömmer vårt ansvar för det egna livet och lämnar över det i händerna på ombudsmän, tjänstemän mm.mm. Omvänt finns det också väldigt många politiker och tjänstemän som vill begränsa den egna inverkan vi kan ha på våra liv, genom vår medfödda företagsamhet. Det yttrar sig i att de vill begränsa våra val i största möjliga mån. Vad deras tankar bakom det är, är inte helt glasklara men väcker en del funderingar som kommer lite senare.
Visst ser man det som rättvist att ingen ska kunna påverka sin hälsa på ett positivt sätt genom eget ansvar, så är det kanske vägen att gå. Vill man till det också göra av med så mycket gemensamma pengar utan att ha något intresse över kvalitet och utveckling, så passar det också bra.
Jag vill redan nu göra klart att jag är för offentligt finansierade system som hjälper människor som är i behov av hjälp, samt att hjälpen ska ges på rätt sätt för att göra avsedd verkan. Problemet med våra system som under ett ett halvt sekel byggts upp är att de blir alltför oskarpa och luddiga i sitt uppdrag och utformning. I DN fanns en ledaren häromdagen som vi a forskning visar på ett av problemen med våra system, nämligen sjukskrivningarna.
När jag ser runt omkring mig, så kan jag inte låta bli att slås av hur uppfinningsrik och påhittig människan är i grunden. Alla innovationer som gjort att vi idag har ett väldigt bekvämt liv om man jämför med hur stenåldersmänniskan levde. Vi är i stort samma människa idag som då med samma drifter och behov av att skapa oss en bättre och säkrare miljö där vi lever och verkar. Människan har flyttat från plats till plats, lärt sig nya metoder att odla, bygga, smycka, underhålla och samverka mm mm. Man har helt enkelt varit väldigt företagsam i sitt liv för att utveckla och förbättra sin situation och hälsa. Drivkraften har kommit från människan själv vilket har varit grundläggande för att lösa just de problem som finns i den egna situationen, men inte sällan även för att lösa problem för andra.
Problemet i dagens svenska samhälle är att det blivit en konflikt mellan de olika incitamenten för hjälp och utveckling, något som gjort att företagsamheten runt sin egna situation ofta åsidosätts och lyfts över på de som egentligen har minst möjlighet att både förstå grunden i den och har det rätta åtgärdspaketet att lösa situationen. T.ex; den erfarenhet jag har av sjukskrivning både för människor jag mött samt även för egen del, är att de inte alltför sällan skrivs ut som botemedel, istället för som brukligt, som ett begränsat hjälpmedel. Att vi har möjlighet att bli sjukskrivna är en stor fördel i vårt samhälle och jag är inte ute efter att ta bort den möjligheten med sjukförsäkringen. För det är viktigt för hälsan att i vissa lägen få vila upp sig och inte sprida smittor vidare. Det är när sjukskrivningarna används som ingrepp i livet där människa behöver vara företagsamma i sitt liv, som jag är direkt negativ till dem. En märklig sak i sammanhanget är att vi bara kan bli sjukskrivna från arbete, när arbete i sig kan vara den bästa medicinen. Frågan man borde ställa sig är: "Hur lätt är det att rehabilitera en person som blir frisk av att vara förklarad sjuk och som användare sin företagsamhet till att driva rätten att vara sjuk istället för möjligheten att få vara frisk"?
Det styrande ordet i Sverige idag verkar vara "slippa". Vi ska slippa ta beslut som kan kännas svåra att ta, men som på sikt gör att vi växer som människor. Vi ska slippa kämpa för att få en bra miljö omkring oss eller nå ett eget mål, det ska någon annan stå för. Vi ska slippa möta våra funderingar, utan lämpa över dem till någon annan att lösa istället för att vara påhittig och lösa dem själv. Politiker verkar också vilja slippa ta obehagliga diskussioner och debatter vilket gjort att vi står där vi står idag. Vi har helt enkelt blivit passiviserade vilket i sig har rejält negativ inverkan på vår hälsa som också sänker toleransen mot vår omvärld. Vi blir sjuka av motgångar och orkar inte ta tag i det mest basala. Mycket av den företagsamhet vi haft som människor går idag ut på att få tillgång till så många bidragssystem som möjligt.
Det händer numera rätt ofta att jag hamnar i diskussioner av politisk karaktär. Både sakpolitiska frågor och systempolitik kan intressera och engagera mig. Jag har nästa så länge jag minns haft funderingar om hur saker fungerar och försökt lära mig vad och vem som styr vår vardag och förutsättningarna för våra liv. I och med att jag under ett kvarts sekel också varit företagare så har mitt engagemang också ökat för vilka förutsättningar som ges i samhället. Att jag under en 20-års period arbetat med rehabilitering och mött många människor i kris, har även fått mig att starkt ifrågasätta delar av den svenska modellen, som hyllas av dess skapare. Framförallt gäller det våra skydds-system som inte alltför sällan är ett kontraproduktivt system som slår ut människor och skapar segregation.
Som ett exempel; en person arbetar med att tillverka skruv men tröttnat på detta och känner sig sliten, omotiverad och inte alls fysiskt och mentalt fulländad. Samtidigt finns en dröm om att sälja Italienska hattar. En helt relevant dröm som inte är omöjlig att nå upp till genom att söka nytt arbete i en hattaffär eller om man kombinerar företagsamhet med affärsidé och driftighet, helt enkelt öppnar en hattaffär. Det är här som företagsamheten behövs och ska stimuleras så att personen i sig tar ansvar för att utveckla sin dröm och ta sig vidare i livet.
Den svenska modellen sätter rejält stopp för den företagsamheten genom att ha byggt ett antal system som låser in personen på en arbetsplats som den efter en tid inte längres känner sig stimulerad att fortsätta på. Man lyfter över problemet på arbetsgivaren som tvingas till allehanda utredningar och omplaceringar för att ordna så medarbetaren känner sig motiverad att komma tillbaka i arbete. Det händer att den gör det, men företaget kommer troligen inte att börja hattimport för att tillgodose den anställdes dröm och då är det oftast bara en tidsfråga innan ohälsan dyker upp igen.
Det skyddande systemet har då blivit en belastning som låser in personer på en plats de kanske inte vill vara. Resultatet är att de då känner sig livegna vilket inte belastas lagstiftaren och ursprunget till lagarna, utan företaget och företagaren. Att bibehålla dessa felutnyttjade system i sin nuvarande form skapar ingen bra miljö för utveckling.
Vi måste våga ifrågasätta nyttan av system som byggdes i en annan tid och som kanske var bra i sin tanke då, men idag har hamnat snett. När sjukskrivningar nyttjas som krumelurpiller för de som inte vill bli stora nog att ta beslut över sitt eget liv, är det inte rätt nyttjat och begränsar då givetvis möjligheten för de som verkligen behöver det stödet.
Företagare blir mer restriktiva att att anställa då man riskerar höga kostnader för lönlös rehabilitering. Det konstiga är att man som företag är skyldig att betala i princip hur mycket som helst för en anställds hälsa, även om det är relevant eller inte. Däremot är det starkt begränsat utrymme att göra positiva åtgärder för ökad trivsel.
Det finns inget rättvist i att var och en ska kunna vara sjukskriven under en period, det ska verkligen vara medicinskt indicerat.
Att till det ha kraftiga inlåsningssystem som LAS, begränsande anställningsformer, mm, ger en skev arbetsmarknad och ett hinder för utveckling. Vi måste våga se världen som den är.
Det mest spännande att debattera detta är att direkt blir en svart/vit debatt. Ifrågasätter man systemet får man väldigt snart en massa konstiga epitet hängande på sig. Men att man inte ifrågasätter att systemet kastrerar de som lever i det, är i sig en fråga som få vill ta till sig. Att bidragssystem också är öppna för överutnyttjande och korruption är något som gör att vi borde se över dem.
Tittar vi nu enbart på den korrupta sidan så måste jag starkt ifrågasätta den nära bindningen både politiskt och ekonomiskt mellan S och LO. För att undvika ens en tanke om politisk korruption borde även Sverige stifta lagar om att politiska partier inte får samverka eller finansieras av organisationer. För LO´s medlemmar kan jag tycka att LO borde ägna sig mer åt fackliga frågor runt arbete än politisk åsiktsstyrning.
LO som organisation livnär sig på medlemmarnas avgifter. Om LO då verkar för att fler system (både via politiska beslut och egna medlemssystem) som gör att deras medlemmar passiva och lämnar initiativet för sina liv direkt till S vi LO, så måste man fundera på om de inte agerar i egen sak. LO är de som har mest att förlora på att den mänskliga företagsamheten kommer tillbaka till deras medlemmar, som då troligen kommer att lämna organisationen. Bibehåller de den nuvarande politiska inriktningen och åsidosätter de fackliga frågor de borde arbeta med så tappar de med största sannolikhet mängder av medlemmar. Som en konsekvens av detta borde LO och S gå skilda vägar, om inte annat för att både nationellt och internationellt tvätta bort korruptionsstämpeln.
Det som började som en bra idé med LO och S har idag blivit en belastning för samhället. Även där måste man försöka se framåt, utveckla och våga vända på gamla lagda stenar för att komma framåt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar