Vi har numera en Statsminister som vill att vi ska blunda konstant och inte ifrågasätta hans omdömen och val, eftersom som han säger: "När jag gör något, gör jag det på riktigt!" Man måste väl på ett sätt ändå berömma hans självsäkerhet, samtidigt som man bör fundera över hans hederlighet. Och hur det än är med ageranden, så går trots allt att göra något riktigt dåligt också.
Han snyter fram nya miljardsatsningar, som du och jag ska finansiera med våra liv som insats. Visst lite spetsat, men trots allt är det så att det mesta vi gör bidrar till den kassa som Stefan sedan sprider över sitt gråa utgiftshav av åtaganden och den stress vi lever i för att förbättra något inom vår familj, närområde och livssituation, genererar inte i den omfattningen vi själva vill. Allt för att Stefan och Magdalena anser sig ha bättre nytta av våra pengar än vi själva.
Visst har vi blivit lovade en välfärd i gengäld ,som ska ta hand om oss i svåra lägen och på ålderns höst, men hur fungerar den? Pensionärerna i landet har ingen vidare pension, sjukvården går på knäna, rättsväsendet är havererat och skolorna är under konstant kris.Vad hände med "Världens bästa skola och Världens bästa sjukvård", mm? Den skattelättnad han lovat pensionärerna kan jämföras med rabattkuponger från ICA.
Samtidig försvinner miljarder av våra inarbetade skattemedel till obegripliga svarta hål, korruption, missriktade satsningar och riktigt dåliga upphandlingar. Jag ställer mig frågan, hur länge kan detta få fortsätta utan att det får än mer allvarliga konsekvenser för landet och för oss som bor här, än vad som redan skett?
Är det inte dags att kräva ansvar av dem som bestämmer och sätter villkoren för oss som ska bidra med våra liv i försörjningen av allt som hittas på? Jag tror själv inte att det råder illvilja mot skatter och välfärd i sig, men proportioner och kvalité kanske står högre på önskelistan, än mängder och gråzoner hos gemene man.
Vi kan läsa dagligen hur pengar används felaktigt, avtals skrivs som är orimliga i sin ersättning och budgetar som övertrasseras eller besätts med stödhandlingar för att undvika minskade bidrag. Eller nu senast ersättning till mördare. Är det ett respektfullt sätt att skatta våra liv på? Att företag måste gå med vinst är inget som jag har problem med, men när avtal knyts där ingen tjänst utförts men mottagaren kan kvittera ut mångmiljonbelopp, eller får skyhöga ersättningar på små krav, är jag ytterst tveksam till nyttan med investeringen. Det skrivs om flera företagare som skott sig på dessa avtal, men är grundproblemet verkligen företagaren? Vem bär ansvaret för att kontraktet skrivs och vem initierar ersättningsnivån? Är det inte främst där man ska leta felaktigheter. Att människor med olika moraliska mått utnyttjar system är ingen nyhet, men de som skapar möjligheten är väl de som ska synas mest. För inte är det många som krävts på pengar de fått enligt avtal om det fullföljts och levererats enligt specifikation. Det kan också löna sig att lyssna till företagare, som har en mer pragmatisk hållning till problemet, för att spara pengar.
När nu styrande ber oss titta åt ett annat håll och någon artist springer runt med statistikblock och säger "Var inte rädd", så rimmar det väldigt dåligt med händelserna i samtiden här i landet idag. Otrygghet och stress är det väldig många upplever och som även tar sig uttryck i opinionsmätningar, som i sig stressar Regeringen som i sitt agerande splittrar landet. Vi blir inte lugnade av lögner, mörkläggningar och statistik från komiker. Vi blir det av handlingskraft och reella positiva åtgärder. Det råder brist på reformer av det slaget idag. Alla åtgärder kostar inte pengar, men kostar på ändå. Attitydsförändringar. Där bör man börja.
Stressnivå sägs sättas uppifrån och i landet idag är det vår Regering som då kanske bär det yttersta ansvaret för hur stressnivån verkar påverkar oss. I Regeringens ögon verkar det endast finnas en lösning på allt, mer pengar till staten att stoppa i ständigt blödande hål. Att försöka hushålla med de gemensamma resurserna samt lyssna på och ta till sig av människors oro för både sin egna samt landets utveckling, kan vara ett alternativt sätt att vända trenden.
Jag hoppades på att regeringen skulle vara den instans som ser till landet och dess medborgares bästa, inte till en kortsiktig lösning med sig själv som inbillad superhjälte. Vem ska ena landet och få alla att tro på framtiden när man inte ens lyckas få människor att tro på det mest marknadsförda av allt, Välfärden och rättsstaten. När de som arbetar inom välfärdssektorn och rättsväsendet inte verkar tro på ledningen, utan säger upp sig på löpande band. Just ledningsproblem verkar vara det som genomsyrar Regeringen idag. Senast nu Alice Bah Kuhnke, som blev entledigad från delar av sitt uppdrag.
Stefan, du som kräver att andra ska ta ansvar, gör det själv. Lägg fram förslag som stimulerar eget ansvarstagande och samtidigt premierar det. Hitta medarbetare och ledare som är medarbetare och ledare som skapar förtroende. Du uttalar ofta att du längtar tillbaka i tiden, vänd begreppet och gå tillbaka till ett basic-läge och låt människor utvecklas efter egen vilja. Våga ifrågasätta den svenska modellen. Du säger dig vara emot det system vi har med privata aktörer i välfärden, med argumentet att det inte finns i något annat land. Det gör inte den svensk modellen heller. Fundera också på hur människor påverkats av alla löften om välfärd och pensioner och det faktum att systemet sedan årtionden vaggat in människor i tron att de inte behöver agera för sitt eget skydd. Putta in det i verkligheten idag och förstå varför vi är där vi är med djupa misstroenden av det offentliga åtagandet och ditt egna ansvar i detta och din påverkansmöjlighet i detsamma.
Du kan inte kräva att vi alla ska blunda hela tiden, det skulle utnyttjas av de som ser oss som naiva!
