Vart vänder jag mig om jag inte vill ha krig?

Ja, inte till Sverige i alla fall om jag förstått SD och S rätt.

Envis som jag är så säger jag fortfarande att vi har det oförskämt bra här i Sverige. Oförskämt kanske är fel uttryck, mer oförtjänt kanske det bör vara. Då menar jag verkligen att vi verkar ha svårt att uppskatta hur bra vi har det och emellanåt blir fartblinda över hur det bör vara. Ibland verkar det som om allt ska vara gratis och serveras med dessert helst när jag ligger i soffan framför TV'n och konsumerar någon världsfrånvänd dokusåpa, som sedan dagen efter får hur mycket utrymme som helst i dagspressen.

Ok, överdrivet, men inte helt verklighetsfrämmande. I vissa lägen undrar jag om inte dokusåpor och allehanda spel håller på att ta över vår syn på verkligheten. Det verkar som om vi är mer måna om att på ett eller annat sätt tilldela varandra roller, som det sedan är upp till den enskilde eller även gruppen att försöka fylla. Vill man inte fylla den rollen utan vara en egen person/grupp och försöka styra sin egna utveckling, då är det lätt att bli bannlyst. Det blir mycket av "vi och dom" istället för "hej och välkommen, vad kan du bidra med?"

Ett synligt tecken på det är den förväntade växande flyktingvågen hit till Sverige. Vi har tagit emot flyktingar för och får bereda oss på att göra det igen. Att SD är emot detta och har vuxit sig starka via att ingen velat ta debatt med dem under många år, så att alla rasister, främlingsfientliga och allmänt oroade över invandringen, kunnat slå sig ihop och bilda ett antiparti, är minst sagt tråkigt. Ska man tro statistiken så är det ca 230000 av LO's medlemmar som sympatiserar med SD.
Kanske är det just den statistiken som skapat S utspel om att M som vill visa öppenhet och solidaritet med dessa flyktingar, nu beskyller M för att spela SD i händerna, genom att ställa välfärd mot öppenhet mot flyktingar. Så det av S kapade ordet solidaritet, vill nu M visa vad det betyder och får då kritik för detta.

Har jag förstått rätt så vill varken Stefan Löfven, Margot Wallström eller Magdalena Andersson satsa på flyktingmottagning utan utöka den redan mer än generösa välfärden för oss som har det oförtjänt bra redan. Vi som kan kosta på oss att klaga på fri skola, sjukvård, föräldraförsäkring. mm, mm. Visst finns det problem där, men problemen bör lösas där problemen uppstår och inte med mer omärkta resurser.

Har fått till mig från människor som sympatiserar med de som inte vill ta emot flyktingar, att det är bättre att satsa på bemanning på sjukhus mm mm. Det kanske låter som en bra tanke initialt, men varför har vi problem med bemanningen under semesterperioden?
Vi måste komma ihåg att vi internationellt sett ha en otroligt generös semesterlag, en semesterlag som kanske för den enskilde är väldigt bra, men för organisationer som måste ha öppet 24-7, kan vara en svår nöt att knäcka. Man måste lägga en bemanning som fungerar större delen av året och då kan det uppstå problem under de långa semesterperioderna, problem som inte skulle uppstå om semestern var kortare. Anställer vi så att det alltid är full bemanning under semesterperioden kommer det större delen av året vara en övertalighet. Har man arbetat på eller med arbetsplatser med stor övertalighet så vet man att det inte är en arbetsplats som genererar något gott för varken den enskilde eller organisationen. Därför är övertalighet ingen bra metod för att utjämna dessa problem.

Ser man till frustrationen över att vi inte heller kan läka alla sjukdomar, löses inte heller med mer personal, utan mer forskning som kan leda till framtida möjligheter att bättre ta hand om fler sjukdomar. Så att kategoriskt placera mer pengar i välfärden är inte alltid en lösning på alla problem, särskilt inte för den annalkande flyktingvågen.

Det är lite tragiskt att de som säger sig stå för empati och solidaritet, nu hänger sig åt opportunism och egoism. Men det verkar inte vara ett vanligt val vi ska gå till om några veckor, det är att rösta på vem som vann kriget. Krig har mig veterligen ingen egentlig vinnare och dess största offer är sanningen. Kanske är det just därför som S verkar vara emot flyktingströmmen för de kommer ur askan i elden, till ett nytt krig.

För det som borde stå som grundläggande val om utvecklingen av Sverige och vilken väg den ska ta, har helt kommit i skuggan av faktafel, stopp och begränsningar. För grunden är väl ändå å ena sidan som vi är inne på nu; individens rätt till beslut om sitt egna liv, utveckling och påverkansmöjlighet på sin egna situation i förhållande till staten, eller alternativet; statens inverkan på dina val- och utvecklingsmöjligheter samt begränsningar i påverkansmöjlighet av din egna situation. Två skilda ideologier helt enkelt, lite förenklat: "Hej! Vem är du och vad kan du bidra med?" eller " Vem tror du att du är?"

Valet är var och ens angelägenhet och själv kan jag bara hoppas att vi väljer en positiv utveckling och ett generösare synsätt och tolerans mot varandra och varandras olikheter och utvecklingsmöjligheter både inom landet och mot vår omvärld. Under Almedalstalet hyllade Reinfeldt 200 år av fred i Sverige. Demokrati kommer inte av sig själv utan det är många offer på vägen. För att hylla och hedra dessa offer tycker jag att vi borde få följa en nykter valkampanj från samtliga partier och slippa se och höra saker och uppmaningar som kan få människor att spåra ur av krigslusta. Större än så borde företrädare för alla partier vara.

Det Sverige som fanns finns inte längre

Sverige måste hela tiden möta framtiden så vi måste  förändra oss och vår syn på både oss själva och omvärlden. Att försöka frysa en tid i dåtid och återskapa det Sverige är omöjligt.

När jag hör dagens debatter om Sverige och vår framtid i allmänhet samt välfärdssystemet i synnerhet, så slås jag av vilken otroligt snedvriden syn vi har på oss själva och vår välfärd. Tar vi bara ett sådant exempel som föräldraförsäkringen som vi fortfarande hör diskussioner om tvång om vem som skall ta ut dagarna, så är det lätt att sätta morgonkaffet i fel strupe. Vågar vi sätta vi det i relation till omvärlden och deras föräldraförsäkringar som inte är i närheten av vår, så har vi ett så makalöst generöst system att det är ren skam att höra hur det knorras om att det är för klent och hur man bäst ska kunna tvinga folk att ta ut vissa delar av det.
Har vi glömt vilken enorm möjlighet vi har som äger rätt till denna försäkring? I någon form av rättvisa och solidaritet med de som inte har några barn och kan ta del av det system de medfinansierar, så kanske det är på sin plats att bli lite mer ödmjuk inför landet vi bor i.

Ser vi på fler delar av den tjänstelevererande delen av välfärdssektorn, så har den
under decennier skrikigt efter mer resurser för att kunna leverera tjänster. Mer resurser via skatter och utlandslån har pumpats in men det förväntade resultatet av resursökningen har ofta uteblivit. När denna process pågått en längre tid, måste man som vän av ordning fråga sig om det verkligen är mer resurser som krävs?
Är det kanske rent av är bättre styrning och fråga om innehåll som borde efterfrågas?
 
Ingen skattkista är bottenlös och så länge man inte bryr sig om hur den fylls på eller hanteras, så riskerar den att utarmas totalt. Detta till priset av att fler och fler inte kan livnära sig på sina löner, samt att vi får klenare med företag som vågar satsa på fler anställda som i sin tur kan generera en bredare skattebas. Så att bara lova utan att ha försäkrat sig om en finansiering blir väldigt tunt.
Att vi fortfarande idag ser Stefan Löfven och i viss mån Jonas Sjöstedt lova miljarder till höger och vänster utan ett ord om meningen och styrningen av dessa pengar, är ansvarslöst i min mening.
Det verkar vara ett gängse sätt inom vissa politiska kretsar att se de gemensamma resurserna som sina egna spenderbyxor på tivoli där man fritt kan bjuda kompisar på både spunnet socker och karusell utan att tänka. Tar pengarna sedan slut så är det bara att höja skatten utan att tänka på hur det påverkar samhället i stort!

Det faktum att det idag är fler människor som klara sig på sin lön, betalar skatt och är i arbete, är en stor vinst för vårt samhälle och våra gemensamma resurser. Det ger också fler individer möjligheten att påverka sin vardag vilket också är en garant för demokrati. Så länge vi är bundna till bidrag så får vi en defensiv roll i våra liv och arbetar mycket för att behålla den livlinan, till skillnad från om jag bär en lön och gör allt för att utveckla den via mitt arbete. Därför är det viktigt att ha så många i arbete och oberoende av bidrag som möjligt. Därför är också alla jobbskapande åtgärder välkomna. Bara en politisk blind person kan säga att riktade åtgärder som ROT, RUT, sänkt restaurangmoms och lägre arbetsgivaravgifter för unga, inte har skapat möjlighet som hjälpt till att skapa nya jobb.

Om man nu inte vill eller kan öka skatterna för att tillgodose de höjda rösterna om mer resurser, vad gör man då? Ja, det har under många år funnits en mängd människor som sett bristerna i organisation, utförande och grundläggande ideologi för en fungerande arbetsplats, som vänder sig till kunden/brukaren/patientens bästa. Idéer för utveckling har funnits hos människor som brinner för arbetets skull, men som ofta i  stelbenta prestigefyllda organisationer med en frusen hierarki, så har dessa människor inte fått utrymme för sina utvecklande innovationer.
Under de senaste åren har man tagit tillvara den resurs för samhället som dessa personer är, och upplåter  helt enkelt till möjligheten att privatisera och till detta koppla ett fritt val för kunden/brukaren/patienten. Man ändrar hela inriktningen på systemet till att ses som en möjlighet, istället för ett krav och förmyndarstyrning.
När det gäller öppenvården, hemtjänst och äldrevården är det märkligt att man tidigare haft rätt att välja den du haft förtroende för att klippa dig, klä dig eller leverera din mat, men inte vem du får vända dig till när du är sjuk eller behöver hjälp. Detsamma gäller skolan, du har varit geografiskt hänvisad.
Visst allt kräver lite engagemang av den enskilde, men är livet så oviktigt så jag kan lämna bort initiativet och mina val till någon förmyndare? Det valet finns givetvis kvar också om jag väljer det, men vi måste låta vår granne få välja som den vill!

Det finns fortfarande problem i systemen med detta och det största är att det är Kommuner och Landsting som är både upphandlare och leverantör. Ett vansinnigt system där utveckling begränsas av den som inte vill bli utsatt för konkurrens. En grund till detta problem verkar vara att vi inte har den minsta tolerans mot varandras val. Varför vet jag inte, men gissa går alltid och min främsta gissning är Jantelagen som styrt vårt land i många decennier och som fortfarande slår igenom i både fackliga sållningar samt politiska utspel.

En annan debatt som förs är givetvis begränsningar. Det enda säkra kort som S haft i alla år är att begränsa istället för att möjliggöra. Visst är det lite märkligt att en före detta offentlig enhet som gått minus och gapat efter mer resurser, efter privatisering, kan höja sin kvalité, leverera tjänster på ett bättre sätt och samtidigt gå med vinst. Detta trots att de ekonomiska förutsättningarna i stort inte förändrats på mer än den punkt att det privata alternativet har en ökning av kostnader på förbrukningsmaterial på 25% på grund av ojämlika möjligheter till momsavdrag. Än märkligare är att de rödgröna vill begränsa den utvecklingen.

Alla inom S, LO samt även V, verkar vara i fullt medvetande om att vinster är det som driver och bygger företag, utvecklar idéer samt stimulerar innovationer. Det är sällan man hör de säga att folk skor sig och roffar åt sig i deras egna bolag, eller de bolag de har sina pensionsfonder placerade i, samt statliga och kommunala bolag. Dessa bolag kan få gå med hur mycket som helst i vinst utan att de kritiseras. Men tittar de på välfärdsbolag som lever under samma affärsmässiga principer som vilka bolag som helst och som satt erkänd press även på offentligt drivna enheter att lyfta sin kvalitet, är det begränsning och stopp det som ses som utveckling i rödgröna kretsar. Att få ut ett större värde ur varje satsad krona, är inget man vill ha. Kvalitén får stryka på foten för driftsformens skull. Alla som känner systemen vet också att kostnad för utveckling inte går att få via ersättningen utan måste komma ur vinst.
Jag kan förstå att man vill att de som tjänar pengarna i Sverige också ska ha moral att skatta i Sverige, men där gäller samma regler för alla företag ännu så länge. Att ta upp en debatt om det och de få företag som skattar utomlands, kan kanske vara mer fruktsamt för utvecklingen.
Att vi har företag som visar sig på en alltmer öppnad marknad och erbjuder välfärdstjänster även utomlands, är i och för sig en utveckling som kan vara intressant att följa.

Vi behöver företag som blir starkare och växer, vi behöver nyföretagande och innovationer och till det behöver vi en möjligheternas plattform. Att sätta stopp för saker går det att göra med ett enkelt beslut och ett datum, men att ge möjligheter är något som gror över en längre tid är svårare att direkt koppla till beslut och exakt tid. Framför allt så måste vi börja lära oss att se på att möjligheten finns och lita på att den blir kvar, annars är den nog få som vågar satsa både tid pengar och energi på att utveckla idéer som kommer både den enskilda och Sverige som land till gagn. Vi behöver bli mer aktiva och påverka både vår egna inriktning samt att hjälpas åt att bidra till våra gemensamma system, jag tror vi endast kan bli det genom att bli mer engagerade i vår utveckling istället för att passivt sitta och vänta på att Stefan Löfven skall ringa och erbjuda någon form av sysselsättning.