Läste att S vill förlänga den obligatoriska skolgången med tre gymnasieår. Blev inte alls förvånad, men själv tycker jag det verkar direkt korkat att införa ett ännu längre obligatoriskt krav på våra ungdomar, när det finns ett flertal som inte orkar fullfölja den frivilliga skolgången som är idag.
Gymnasieskola är som bekant frivillig och närvaro krävs för att studiebidrag skall delas ut till berörda målsmän och elever, men hur påverkar det motivationen att gå i skolan.
Själv vill jag gärna likna skolgången med förberedelse för vuxenlivet och ett arbete som man senare skall kunna livnära sig själv på. Att kopplingen en längre utbildning, ger större möjlighet till val av inriktning och påverkan på min egna framtid tycker jag inte heller är konstigt. Vad jag däremot tycker är lite märkligt i förslaget är tanke på vad som skall hända med alla dessa elever som av olika anledningar inte kan, vill, eller orkar fullfölja en gymnasieutbildning?
Att många är trötta och vill pausa efter grundskola eller för den delen gymnasiet, tycker inte jag är konstigt alls. En paus i livet där man får möjlighet att kanske prova på arbete och känna ansvar och tillhörighet i ett arbetslag kan vara nog så utvecklande och stimulerande för val av framtida inriktning.
En möjlig metod i detta skulle kunna vara någon form av lägre betald instegsarbete eller praktik. Något som inte är för avsikt att göras som en slutplacering i livet, utan under en tidsbegränsad period. Detta kan skapa en respittid att kunna komma ifatt med sin tanke och sin motivation att antingen läsa vidare, eller ha möjlighet att arbeta sig in till ett fast jobb då man skaffat sig en branschkunskap istället för en bred skolutbildning. Visst blir man smalare i sitt sökfokus efter andra typer av jobb om man väljer att gå ifrån sin bransch utan vidareutbildning, men å andra sidan kanske man kommer med ett större självförtroende och självkänsla om man har varit på en plats där man är behövd.
Jag har ingen stor studie att luta mig emot i detta, men lite kunskap har jag fått genom att prata med ungdomar och även deras föräldrar. Jag tror mig kunna säga att valet av skola och utbildningslinje inte är helt lätt och att bakgrunden till de skilda valen också är väldigt divergerande. Vissa har lätt att motivera sig att läsa på grund av att de från början känner självtillit och inspiration till möjligheten att ge sig själv så bra grund för sin framtid som möjligt. Den grund de själva kan påverka.
Andra vill komma så lätt och fort igenom som möjligt, medan det även finns de som av olika anledningar inte har någon egen drivkraft att läsa. Men det finns något som verkar förena de flesta och det är nytta. Att känna sig behövd och känna nytta med det de gör.
Jag tror det är viktigt att det finns alternativ till skolgång för flera av våra ungdomar, men jag tror också att skolan har stor påverkansmöjlighet på de som går där, genom att visa att de behövs och att de är saknade om de är borta. Jämför man med en arbetsplats, t.ex. en skola, så har ledningen ett arbetsgivaransvar att utreda frånvaro som är upprepad hos deras lärare.
Om vi skulle införa samma system för eleverna, att skolan ringer och undrar var de är och visar att de är saknade när de är borta, så tror i alla fall jag att de skulle få fler tillbaka till skolan av de som annars väljer att ställa sig utanför och skapa en egen sub-kultur där grupptillhörigheten kanske känns större och viktigare än den som borde finnas i skolan.
Att som S vilja skapa ännu ett tvångssystem tror inte jag är rätta vägen, vidga vyerna lite och se mer på de frivilla lösningar som finns, då vi har lättare att motivera oss om vi själva får ta initiativ och ansvar. Öppna möjligheten till alternativa utvecklingsmöjligheter efter skolan för de som känner behov av detta och arbeta mot en miljö där vi alla känner oss behövda och har egen påverkansmöjlighet på sin situation på annat sätt än att vara destruktiv. Det tror i alla fall jag är nyttigt för individen och vår gemensamma utveckling.
