söndag 12 juni 2016

Socialism, är drömmen om att inte vara socialist.

Läste just en artikel om den havererade skolan i Dagens Industri. Lite om de konsekvenser ett antal skolreformer skapat och hur det sakta brutit ned skolan och kunskapsnivån här i Sverige. Skrev själv en blogg om det för några år sedan, om vikten av att inte släppa in politiken i skolan och låta ideologi styra resultatet istället för kunskapen. Allt för att hålla uppe kvaliteten på undervisningen och miljön i skolan, samt minska indoktrineringen av eleverna. Tror fortfarande på att vi är kapabla att välja vår inriktning själva, särskilt om vi får till oss kunskap istället för ensidig politisk propaganda.

Är själv 60-talist och gick i skolan under 70-talet samt en bit in på 80-talet. Började ettan 1969 i en landsortsskola med mycket disciplin och stimulans i att arbeta med uppgifterna. Hade lätt för mig och fick tillsammans med de som hade det lite svårare, specialundervisning som inspirerade oss på olika sätt och alla var glada utan att det sågs snett på verksamheten, i alla fall vad jag kommer ihåg av den. Vi lekte och hade kul ihop på rasterna ändå!
Flyttade till storstad 1971 och kom in i en skola utan normer och styrning och resten av grundskolan var ett kaos och en skräck, där det gällde att absolut inte sticka ut ur mängden utan hålla sig i skymundan av många olika anledningar. Socialism var det enda rådande och mycket av min tid i skolan upptogs av funderingar kring varför man överhuvudtaget hade skolböcker, när vi ändå knappt använde dessa? För en kille som jag som törstade efter kunskap, blev lektionerna oftast bara en helahavetstormar-lek och att öppna en bok eller ställa en relevant fråga i ett ämne, kunde vara direkt ohälsosamt.

Blev väldigt tidigt politiskt intresserad och följde debatter på TV och i tidningar. Debatter som ofta innehöll orden solidaritet och rättvisa. Ord som användes som slagträn och bara hade en vinkling och tolkning. Som jag uppfattade ambitionen var den kaosartade skolan, "Världens bästa skola", medan den skola jag kom ifrån som såg till individernas bästa, inget att ha. Så den "rättvisa och solidariska skolan" premierade kaos före studiero och stimuli.

När jag vuxit upp och tittat på hur vårt land skötts genom åren och vilka reformer som fått vilka konsekvenser, så märker jag en linje som utmärker den socialism vi levt under i så otroligt många år. Man föredrar kaos framför arbetsro och stimuli. Det märks särskilt idag när industrin skriker efter långsiktiga villkor och regeringen arbetar med att sopa igen spåren av sin egen oförmåga till framförhållning, med kortsiktiga lösningar. Det är en omöjlig kombination. Lika omöjlig som att göra skolan rättvis genom att degradera den till alternativsyssla.

Ett stort problem med Sverige idag är att i princip alla i bestämmande ställning vuxit upp inom den socialistiska indoktrineringens ramar och få tänker utanför boxen. De som gör det hamnar inte alltför sällan ute i kylan och förföljs på olika sätt. Det tror jag är en anledning att vi fått in extremister i vår riksdag, som ett svar på debattlösheten i vanliga frågor som engagerar individer. Ett olyckligt svar.

Jag tvivlar inte på att man inom socialismen haft en god tanke på hur en ideal värld ska se ut, men frågan är om man verkligen kan nå dit genom att ta bort stimuli och ersätta detta med begränsningar och kaos, allt för att göra landet "solidariskt", "rättvist" och "jämlikt"? Vad händer när man sätter de naturliga funktionerna ur spel och istället försöker detaljstyra individer, företag och skeenden, som ändå exponeras på en global marknad? Vi kan som bäst nå en sämre position för oss själva medan omvärlden kapar åt sig av våra tillgångar och framgångar, när vi ensidigt böjer ner oss för konkurrensen.
Visst låter det perfekt om alla skulle kunna leva obegränsat och se hela världen som ett enda stort GeKå´s! Men vi kommer aldrig att hamna i det läget, att leva drömkapitalistisk sprunget ur socialism.  När man lyssnar på politiker i styrande ställning idag verkar det som om vi har en alldeles egen aldrig sinande kassa att ösa pengar ur och kostnadsreformer går att stapla på varandra utan att ens se till hur motsvarande intäkter ska säkras. Man lägger bara ett nytt förslag på en finansiering där andra får ta konsekvensen, t.ex. Strandhälls Sjukskatt. Att ens komma på idén är och marknadsföra den som "Medfinansiering", är lite pajigt redan i starten..

Idag kan vi se ett utbrett missnöje med i stort sett alla gemensamma funktionerna inom vår välfärd, den välfärd som så hårt har marknadsförts och hela tiden växer i sin utformning utan att tanken finns hur de delar som marknadsförts ska kunna levereras. Vi tappar placeringar på den internationella rankingen och under några decennier har vi sett arbetstillfällen försvinna utomlands samtidigt som skolan försämrat förutsättningarna för vår utveckling genom sämre läroresultat. Just det senare verkar slående då våra styrande politiker inte verkar kunna räkna ut det mest basala inom nationalekonomin, utan man sätter ideologi framför kunskap. Man håller fingrarna korsade och hoppas att "nån" kommer tillundsättning och räddar situationen. Gör inte "nån" det kan man alltid skylla på "nån".

Socialismen idag verkar har sprungit ifrån sig själv och bär mer spår av utbredd kapitalism och egoism, eller kanske närmare, att inte vara socialist. Dock med en stor skillnad, att inte ha täckning för det. Man vill kunna glänsa med att "hjälpa" andra genom att reformera bort människans egna insats i livet och marknadsföra medelmåtta eller mediokert som det nya bästa! Eller som det sägs: "Lagom är bäst!" Man tar bort de drivkrafter människan har för att föra livet framåt och tar själva på sig "vet bäst"-trikån, när man samtidigt kväver kreativitet och innovationslustan.
Till det ska vi inte behöva anstränga oss utan allt ska komma till oss gratis och de som anstränger sig ska överbeskattas och begränsas, för att vara solidariska med kollektivet. Det är en ekvation som aldrig kommer gå ihop. Särskilt som ekonomin idag är stark, men drivs av extremåtgärder i högkonjunktur.

När detta genomsyrar de som hanterar gemensamma resurser och ämbeten, ser vi också att fartblindheten sätter in och man agerar i egen sak både som person och myndighet. Till och med kyrkan drabbas av detta sätt att hantera gemensamma resurser. Därför tror inte jag på fler och mer omfattande gemensamma finansieringar, det skapar lätt en osund miljö för de som inte kan hantera detta. Så där socialismen grundval, att begränsa, skulle göra nytta, släpper man galenskapen helt fritt och låter toppstyrningen skena i en värld där idéer föds av människor som lever i vekligheten och inte i en partikorridor.

Socialism idag verkar vara drömmen om att inte vara socialist. Att i alla lägen ha rejält med resurser att spendera, samtidigt som den egna insatsen ska vara minimal. Allt ska bekostas av andra utan tanke på konsekvenser både i nutid och framtid.